lördag 10 juni 2017

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sedan får vi då verkligen hoppas att hon mår hyfsat här nere så att det inte blir jobbigt för henne. Ja kanske för mamma själv också förstås - att se henne så under isen som hon kan bli är INTE roligt....

Finally så pratades Es pappa och chefen på psykiatrin med varandra och ett möte kommer att vara på onsdag till veckan uppe på psykiatrin. Vilka som närvarar vet jag icke men det blir ju pappan, chefen, E och kanske hemtjänsten samt samtalskontakten som vår dotter har på psyket.

Dem kommer garanterat att återigen ta upp det här med gruppboende eller som dottern skrev i går ( serviceboende ) och tydligen så kan faktiskt flickan tänka sig ett serviceboende för då bor hon själv som jag fattar det men har personal i huset. Ja något sånt är det i alla fall! Men allra helst så vill hon ju bo kvar i byn i sin egen lägenhet. Lenagården verkar hon helt ha uteslutit nu tyvärr! Jag och hennes pappa har verkligen försökt att övertala henne till att säga till dem på mötet på onsdag att hon vill åka för vi tänker som så att hon då har världens chans att få det genomförbart då chefen ändå är på plats.

Men som sagt...hon vill inte och vägrar in i sten att lyssna på oss! Eftersom att hon är myndig och sin egen person så är det ju självklart att hon ska bestämma det själv men vi ser det som kanske en sista lösning på hennes allvarliga självdestruktiva beteende. Att få en konkret hjälp och vård vilket ju Umeå har misslyckats med. Totalt!! Nu kommer dem som sagt var att återigen ta upp det där med gruppboende / serviceboende för det är ju så jävla enkel lösning på alla problem - tror dem...verkar det som...men faktum är ju att hennes ångest och självskadade ju finns kvar.

Nå väl nu har vi gjort vad vi kan! Vill vår flicka inte ha en riktig hjälp så kan vi inte göra mer åt det utan nu får det vara. Nu får hon göra precis som hon själv vill och vi kommer inte att " tjata " mer om det med henne. Men det känns väldigt sorgligt och tungt för det är som att stillatigande se på när vår älskade flicka förstör sig själv med att skära sig och överdosera och kanske till och med skadar sig så illa i en överdos att hon inte hinner ringa efter hjälp och dör ifrån oss. DET är en högst verklig tanke för något som faktiskt kan ske...



lördag 3 juni 2017

Döläge

Dottern är inlagd igen! Inte förvånad tyvärr! Men lika ledsen blir jag som alltid över att höra det. Man önskar ju det bästa för sitt barn här i livet. Om ungefär två veckor kommer dem hit och jag kan bara hoppas att det blir två bra veckor för E. Har tyvärr Turkiet förra sommaren i färskt minne då hon mådde fruktansvärt dåligt den veckan och sista dagarna som en zombie. Den synen av henne liggandes på solstolen glömmer jag aldrig för i hennes blick fanns bara tomhet. HEMSKT ATT SE! Men det klart...tar man 30 tabletter veckan innan och naturligtvis blir inlagd så är det nog inte så konstigt.

Den där Sara på psykiatrin har fortfarande inte hört av sig! Es pappa ringde upp henne och hon sade då att hon skulle återkomma efter att hon hade pratat med vår dotter vilket hon inte heller hade gjort efter mitt samtal med henne. Den 22 maj skickade jag henne ett sms och den 22 maj ringde hon mig och lovade att kolla tillstånd med vår dotter och sedan ringa hennes pappa. Det skulle ske den veckan eller nu i måndags som jag uppfattade det men då hon inte hörde av sig så ringde alltså Es pappa upp Sara igen. Hon skulle ju då connecta med E och höra av sig under förra veckan men som sagt det har hon INTE gjort. Jag blir så trött på det här!

Es pappa skulle ta ett snack med E nu om LG och allting och skulle sedan till veckan ringa upp chefen på psykiatrin igen så får vi se vad som händer. Förmodligen ingenting som vanligt!

Här i Spanien flyter allting på som vanligt! Dagarna har sin gilla gång och går rätt fort måste jag säga. Snart har jag varit här i två veckor i värmen! Just nu klockan 18.30 så är det nästan 30 grader varmt i skuggan. Jätteskönt!

Hemtjänsten skulle höra av sig till mig men har ännu inte gjort det! Hon ville berätta lite om hur det gick på mötet som var och hade visst några ideer också.
Vi får väl se när hon hör av sig!

Bjussar på en glimt av mitt hem här i Spanien! Enjoy :)



tisdag 30 maj 2017

Förbannad

I går hade dem mötet på psykiatrin och jag har fått lite information om hur det gick. Ungefär som jag trodde med andra ord....
Enligt vår dotter så hade dem inga som helst planer på att skicka henne till Lenagården för det var inget dem tog upp på mötet. Däremot så tjatar de återigen om att hon ska flytta till ett gruppboende men hon sade ifrån. Bra gjort min älskade flicka!! Det egna medicinska ansvaret verkar fortsätta....

Så tyvärr så är vi återigen i en återvändsgränd och jag vet inte vad mer vi kan göra för vår dotter. Chefen som skulle ringa Es pappa ( som numera har fått ta över god manskapet ) har inte gjort det som lovat men vi hoppas att hon ska göra det under den här veckan.

Som ni förstår så är jag nu jäkligt förbannad och känner återigen en stor maktlöshet. Vi stångar oss blodiga men psykiatrin jobbar hela tiden emot oss. Nu väntar jag i alla fall på lite mer information om hur det gick på mötet men hittills verkar det ju inte så lovande. Tack ändå till VK som gjorde ett reportage även om det inte var till någon hjälp. Vi misstänkte nästan att det inte skulle hjälpa men ändå hoppades vi på att någon där uppe på psykiatrin skulle kunna vara mänsklig och känna med hjärtat för en gång skull. JÄVLA MUPPAR!

Här i Spanien är allt bara bra med fint väder och varmt! Ägnar dagarna åt promenad och avkoppling på terrassen med en och en annan kall bärs och en god bok. På kvällarna är det lite teve som gäller innan sänggående men i går umgicks jag några timmar med ett par grannar ifrån England. De bjussade på en öl och var väldigt surrsamma. Jag var nöjd efter en men dem propsade på en andra och när den var slut och jag tänkte på att avrunda kvällen, så kom gubben med en tredje öl. När han skulle hämta en fjärde så var jag väldigt bestämd och även hans fru haha. Lite rund under fötterna var dem helt klart. Mycket vin tror jag att det blir där!




torsdag 25 maj 2017

Spanien

Så var man i soliga Spanien igen! Resan gick jättebra och det känns sååå skönt att vara här även om jag hade mer än gärna haft sällskap av exet som jag har så trevligt med på våra resor.

Artikeln kom ut i tidningen och så här stod det:

Får medicinera på egen hand trots självskadebeteende

VÅRD OCH OMSORG.
Dottern har ett självskadebeteende och har vid ett flertal tillfällen försökt ta sitt liv. Trots det låter sjukvården henne själv ta sina starka mediciner. Mediciner som hon ibland sparar för att använda till självmordsförsöken. Nu kritiserar familjen sjukvården.
Monica G Engström
Publicerad 21 maj kl. 19:30
Lisa är i dag i 25-årsåldern. För snart tio år sedan upptäckte familjen att hon led av svår ångest och hade börjat att skada sig själv.
Mamma Lena märkte att något var fel. Dottern drog sig undan och mådde inte bra psykiskt. Till sist berättade Lisa att hon skar sig och att hon hållit på med det ett tag. Hon försökte också ta sitt liv med tabletter. Samtidigt visade det sig att dottern hade ätstörningar.
– Vi kontaktade Barn- och ungdomspsykiatrin och de följde vår dotter tills dess att hon fyllde 18 år då hon remitterades vidare till vuxenpsykiatrin.
Den vård dottern fick på BUP är familjen inte nöjd med..
– Det var värdelöst, säger pappa Lars.
– En där sa att Lisa bara rispade sig när hon skar sig. Att vi kunde känna oss trygga. Men det blev bara värre, säger Lena.
När Lisa kom till vuxenpsykiatrin fungerade vården rätt bra även om hon har lagts in ett flertal gånger genom åren.
– Det har också blivit otaliga besök hos läkare för att sy ihop sår på armarna.
Inläggningarna på grund av överdosering av medicin har också varit många. Lisa har vid flera tillfällen tagit tabletter för att ta sig liv eller skada sig själv. Sedan har hon ångrat sig och ringt efter hjälp.
Numera bor Lisa i en egen lägenhet och klarar sig själv med hjälp av hemtjänsten. Hon har tidigare bott i ett gruppboende men där trivdes hon inte. Även när hon bodde där gjorde Lisa flera självmordsförsök.
Lisa har regelbunden kontakt med psykiatrin och medicinerar mot sin ångest. Det är bland annat starka lugnande mediciner, sömnmedel och ett antipsykotiskt läkemedel.
– Man ser under årens lopp hur medicinerna har förändrat Lisa, säger Lenas före detta sambo som också har varit med under Lisas sjukdomsförlopp.
Det stora problemet tycker familjen är just medicineringen. Lisa har ett eget ansvar för sin medicinering. Hon hämtar ut doserna tre gånger i veckan på hälsocentralen.
– Men ingen kontrollerar om hon tar dem och därför kan hon lägga undan lite som hon själv vill. Och det händer allt som oftast, berättar Lena.
Att dottern själv ska sköta sin medicinering är något som de anhöriga ifrågasätter.
– Det är som att ställa fram en spritflaska till en alkoholist, säger Lars.
Föräldrarna har försökt kontakta psykiatrin om detta men inte fått något svar från sjukvården. De upplever sig illa behandlade. Lena, som också är Lisas gode man, tycker att de i vart fall borde tala med henne i den rollen.
– Det känns som om de inte tar det här på allvar. Det här är en ung tjej som vill ha hjälp. Hon vill leva men hon vill inte ha den här ångesten, säger Lena.
– Jag upplever det som om det har blivit en prestigefråga, tillägger Anders som är en vän till familjen och som under lång tid följt deras kamp för dottern.
Familjen känner sig maktlös i synnerhet för att de inte får någon respons från vården. Lisa har flera självmordsförsök och överdoseringar med mediciner bakom sig. Dagen efter att VK träffar familjen händer det igen.
– Jag är alltid rädd att hon ska ta en massa piller och inte hinna in till sjukhuset i tid, säger Lena.
Både deras och Lisas önskan är att hon får komma till en behandlingshem för personer med självskadebeteende. Hon har själv varit på studiebesök på ett där de sagt att de kan hjälpa henne men någon remiss har Lisa inte fått från psykiatrin. Ett annat alternativ är att via Lagen om psykiatrisk tvångsvård skicka Lisa till ett behandlingshem.
– Så att hon för en gångs skull kan få chansen att tillfriskna för här i Umeå kan de inte hjälpa henne, säger Lena.
Familjen lever med en ständig oro för vad som ska hända med Lisa.
– Det finns som alltid där även om man börjar bli van. Man blir som härdad, säger Lars.
NOT: Personerna i texten önskar vara anonyma och heter i verkligheten något annat.

HEMTJÄNSTENS ORD:

Hemtjänsten kritisk till medicinhantering

VÅRD OCH OMSORG.
Lisa har ingen kunskap om hur hon ska dosera sin medicin. Det säger den hemtjänstpersonal som har haft hand om hennes omvårdnad i ett och ett halvt år och som reagerat starkt på att kvinnan med självskadebeteende själv får hantera sin medicin.
Monica G Engström
Publicerad 21 maj kl. 19:30
– Jag förstår inte hur man kan ge henne eget ansvar för sin medicinering, säger Anna som är en av dem som arbetat inom hemtjänsten med Lisa.
Anna bekräftar den bild som Lisas anhöriga ger. Hon är också förvånad över att psykiatrin har haft så lite kontakt med hemtjänsten när det gäller den omvårdnad Lisa får då hon inte är inlagd för sjukhusvård.
– Hon är väldigt svårt sjuk i det beteende hon har. Alla situationer som Lisa hamnar i är ett rop på hjälp.
Det Anna tror skulle hjälpa Lisa är om hon får komma till ett behandlingshem för att få stöd i att bryta sitt självdestruktiva beteende.
– Det är det som behövs för att det ska bli bättre.
Anna berättar om ett tillfälle när Lisa varit inlagd på psykiatrin över en helg och sedan skrevs ut.
– Då hon kom hem satt hon med en dosett vid köksbordet. Alla tabletterna hade hamnat fel och Lisa fick sitta där och sortera dem.
Det resulterade att Lisa samma kväll lades in på sjukhus för att hon överdoserat medicinerna.
– Hon har ingen kunskap om hur hon ska dosera.
En viktig roll för hemtjänstpersonalen, förutom den dagliga omsorgen, är att försöka peppa Lisa och ge henne förhoppningar om att det går att ta sig ur den ångest och självdestruktivitet som hon lätt hamnar i.
– Lisa klarar inte av att föra sin egen talan. Hon är rädd för att få nej om hon tar upp sitt behov av att få professionell hjälp.
Förutom förhoppningen om att Lisa ska få komma till ett behandlingshem menar Anna att Lisa behöver hjälp med medicineringen. Hon anser att detta är något som Hälso- och sjukvård i hemmet borde ha ansvar för.

Jag kontaktade chefen efter artikeln lades ut och fick därefter ett samtal ifrån henne om att hon ville ses men jag befinner mig ju utomlands, så det blir Es pappa som får ställa upp. E själv var med på det enligt hennes pappa som talade med henne om detta. Även hemtjänsten skulle ta ett snack med vår dotter om att detta kan vara världens chans till att få åka i väg och kanske kanske få en konkret hjälp en gång för alla. Hoppet överger oss inte!




onsdag 17 maj 2017

Lenagården

Fick ju svarsmail från chefen på LG häromdagen och som jag anade så tror dem absolut att E kan bli hjälpt hos dem. Hon beklagade att jag aldrig fick något mail ifrån dem efter vårt besök i senhöstas men de hade kontaktat hemtjänsten och pratat in ett meddelande på svararen. Dock så måste det ha försvunnit på något sätt. Nå väl E är välkommen dit och chefen frågade hur hennes intryck av Lenagården hade varit. Jag tror nog att hon tyckte att var okey fast byggnaden i sig var rätt sliten här och där och det låg lite ödsligt till. Men det viktiga är ju att dem kan hjälpa henne att tillfriskna tänker jag.
Nu blir det förstås inget av med det hela eftersom att landstinget inte betalar och inte heller socialtjänsten och E själv inte lyfter fram detta nog mycket. Hon har ju som jag har nämnt förut i min blogg tagit upp att ett behandlingshem kanske vore något med någon där på psykiatrin ( förmodligen hennes samtalskontakt ) men det blev tydligen inget mer med det.

Journalisten jobbar på med sitt skulle jag tro och ska träffa hemtjänsten för lite information rent allmänt. Förmodligen så kommer en artikel ut i slutet på veckan eller i nästa vecka. Själv så åker jag till Spanien på söndag. Har velat hit och dit och frågat flera vänner om dem har haft lust att följa med eftersom att jag tvekade att åka själv men ingen kunde hänga på. I går kväll kände jag bara att ja men då får jag väl åka själv då och ombokade den biljett jag har. Så nu packar jag för fullt och blir sedan bort i nästan tre månader. Spain here i come!

Ska bli skönt att komma i väg även om jag gruvar mig lite för ensamheten och saknaden efter mitt barnbarn men jag behöver få landa och tänka på mig själv. Att ständigt oroa sig för E, att ibland känna att jag hoppas att jag dör före henne för att inte behöva få ett tråkigt besked, att alltid tänka att det här är som att gå och vänta på att ens barn ska kola vippa en vacker dag på grund av tabletter och att hon inte hinner ringa efter hjälp tär på mig fruktansvärt mycket. Därför blir det skönt att få lite distans till allting! Jag sa för ett tag sedan till min faster när hon ringde att det är tur att jag är så stark. Jag har alltid varit en stark person i mig själv men även den starkaste kan vackla och lite där är jag väl nu med spänningar och ågren.

Tar med mig datorn denna gång och kommer att blogga lite där nere!




tisdag 16 maj 2017

Utskriven

I går blev E utskriven igen och ja vi får väl hoppas att det var en bra idé men med tanke på att hon natten mot fredagen petade i sig några piller för många så känns det inte speciellt betryggande att hon ska vara hemma. Undra om dem gjorde en Lex Maria anmälan denna gång för som jag fattar det så ska en sådan göras vid varje tillfälle som till exempel natten mot fredagen.

Fortsättning följer....



fredag 12 maj 2017

Satans Piller

Ja det var som jag misstänkte förstås fick jag veta av dotra mi! Pilleröverdos men förhoppningsvis inte så hemskt många tabletter för hon är nu på psykavdelningen och alltså utskriven från mava, tack och lov. Jag känner i detta nu ett raseri utöver något annat! Ilska för att hon har den här tillgången till tabletter både lugnande, sömnmedicin och ep medicinerna. Ilska för att hon gör sig själv illa gång på gång och sorg över att hon ska må så dåligt att hon måste stoppa i sig dem här tabletterna. Ett rop på hjälp är det här men tänk om hon inte hinner ringa efter hjälp.....tänk om...jag vill inte behöva gå på min dotters begravning...

Kan tillägga att jag har mailat detta till journalisten som tyckte det var bra att hon fick vetskap om vad som har nu hänt igen.
Fick dessutom ytterligare ett samtal ifrån kuratorn på sjukhuset som ville berätta att det blir ett nytt möte i slutet på maj men hon var noga med att poängtera att jag inte fick säga något till min dotter om mötet utan att det skulle hennes samtalskontakt få berätta på måndag när dem ska ses. Varför vet jag inte även om jag så klart undrar över orsaken till att jag som mamma till E inte får tala med henne om detta.



När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...