SJÄLVDESTRUKTIV DOTTER



Livet kan innehålla fantastiska stunder men också djup sorg.
Vad som än händer; Låt aldrig hoppets låga slockna.
Och skulle den ändå slockna - så tänd den igen!

onsdag 30 november 2016

Samtalskontakt

E berättade i dag att hon har pratat med sin samtalskontakt på psykiatrin om Lenagården, om att hon hade varit där. Det blev nog inte så mycket sagt om det utan dem skulle prata mer om detta i nästa vecka. Bara att hoppas på att kärringen där uppe inte snackar dynga om det där eftersom att dem tycker att E ska bo på ett gruppboende i stället.

Jag frågade E om hon har funderat något mer på framtiden och Uppsala men det hade hon inte. Nu åker jag ju bort men sa att hon får ta det där med hemtjänsten när jag inte är hemma. Är jättebra om hon kan bolla tankarna med dem!

Så har jag varit på kvinnokliniken, finally! Tio år tog det bara.... Hur som helst så gick det bara fint i dag! Allting såg bra ut ( ja cellprovet vet jag ju inte ännu utan där får jag vänta tre fyra veckor på svaret ) men jag hade två myom som var 5 cm vardera och han trodde att det var därför som jag får springa och kissa hela tiden. Smärtorna däremot kunde han inte säga var dem kom ifrån men jag har läst att när man har muskelknutor så kan dem faktiskt ge kramper som jag har. Fick i alla fall tabletter mot både blödningarna som är urjobbiga och mot smärtorna och blir sedan kallad i vår igen. Han pratade om att eventuellt måste livmodern opereras bort men vi får se.

Nu hoppas jag att min resa blir bra och att jag inte behöver ha så ont utan att tabletterna hjälper mot smärtorna. Väskan är packad och så gott som klar! Höll på att glömma packa ned bikinin - KATASTROF!

Med det så önskar jag alla en riktigt god jul för jag kommer inte att blogga mer innan dess.



tisdag 29 november 2016

Lenagården

Vårt besök i Uppsala blev väldigt lyckat för oss alla. E fick träffa några ur personalgruppen på LG och deras bedömning är inte klar men tydde på att dem nog kan hjälpa henne. Till skillnad mot vad dem anser här i Umeå! Vi lämnade fram utlåtandet från överläkare på psykiatrin och dem ska även få journalanteckningar. Det var tänkt att VDn för hemtjänstföretaget som jobbar för E skulle medverka men hon fick tyvärr förhinder och kunde ej komma ned till Uppsala fick vi veta samma morgon mötet skulle vara.

Hon ska dock skicka kopiorna och en ur personalen på LG som E träffade skulle ringa henne. Men han har inte gjort det ännu så vitt jag vet!

Det låg verkligen ute på bondvischan och byggnaden var bitvis rätt sliten som  vi upplevde det men vad gör väl det om personalen är bra och kan sitt jobb.

E själv vet inte vad hon vill och ville fundera så jag ligger lågt ett tag för att inte pressa henne till något beslut hur mycket jag än som mamma till henne vill att hon säger JA till att söka till Lenagården. När hon väl har gjort det så går vi vidare! OM hon gör det vill säga! Då ordnar hemtjänsten och juristen med ett möte på psykiatrin med personalen och kanske någon från socialtjänsten. Men E måste vilja detta naturligtvis!

Jag mailade ju till verksamhetschefen Christina Wennberg - Granberg på psykiatrin här i Umeå för ett par veckor sedan där jag beskrev situationen nu och där jag bad om hennes hjälp till att söka till Lenagården för Es del om det skulle bli aktuellt. Men hon har aldrig svarat på mitt mail!

Själv så har jag haft urjobbiga kramper igen i magen och underlivet! Dygnet runt smärtor oavsett menstruation eller inte och i helgen låg jag pall men fick en behandling för ett snett bäcken. Något som dock inte hjälpte eftersom att kramperna är kvar och A tror inte att det är ett snett bäcken som är boven denna gång. Vad det kan vara vete tusan men jag står inte ut längre och ska till kvinnokliniken i morgon för en gynkoll. Kan ju tillägga att jag inte har besökt en gynekolog eller en barnmorska på tio år typ och således inte heller tagit de sedvanliga cellprovstagningarna som vi kvinnor blir kallade till. Inte för att jag inte har velat utan för att jag har fan fobi för att lägga mig i en gynstol och inte har fixat att besöka dem. Men nu har jag inget val eftersom att detta påverkar hela mig och min livssituation. Jag kan bara hoppas på att det ger sig snart så att jag får njuta av min semester på Costa Favolosa.

Bjuder på en härlig bild på vår sheltie Albert! Fortfarande en odåga till att lämna ensam men i övrigt världens goaste kille och mycket lydig i allt annat.





tisdag 15 november 2016

Morgondagen

I morgon förmiddag bär det av söderut och först ska jag skjutsa E till vdc för att hämta medicinerna, sedan hämta upp hennes pappa och därefter lämna av Albert hos hundvakten. Daisy ska vara hos A!

Jag fick i går det där samtalet ifrån kuratorn på lasarettet och hon tog själv upp det här med behandlingshemmet som jag hade nämnt för henne vid ett tidigare samtal och hänvisade mig vidare till verksamhetschefen. Som är den som jag och Es pappa träffade för dryga tre år sedan efter att det hade varit ett reportage om vår kamp för att E skulle få en bättre vård på tv 4 nyheterna. Denna kvinna var tillmötesgående och trevlig i motsatt till vad jag hade hört. Det bestämdes på det mötet där även överläkaren var med att E skulle få prova på Vågen, ett öppenvårds alternativ i vår stad. Det sades också till oss föräldrar att om Vågen inte fungerade så kunde Lenagården vara ett alternativ.

Nu tre år senare fick jag alltså veta att hon fortfarande jobbar kvar som chef efter att ha återinsatts för den avdelningen. Det verkar som att den ordinarie är borta fick jag höra.

Nå väl jag satte mig i går och skrev ett mail till verksamhetschefen men har ännu inte fått något svar. Jag minns sedan tidigare att hon hade problem med att få iväg sina mail till mig men hoppas att så icke är fallet denna gång. Det var vad hon sade då i alla fall!

Nu kan vi bara andas in och hoppas på att det ska bli något bra utav allt detta. Att besöket på Lenagården ska gå bra, att E kan öppna upp sig mer än vad hon brukar och inte bara sitter där tyst som en liten mus och helt plötsligt säger att hon vill absolut inte fara dit på behandling. Jag vet inte varför jag så gärna vill att hon ska få behandling just där men Anna Kåver är erfaren och när hon tipsade om detta så kändes det så rätt och klockrent. Dessutom så har dem inga bra behandlingshem för självdestruktiva här i stan så vitt jag vet. Det kan också vara bra för E att byta miljö tänker vi som står henne nära. Men naturligtvis så önskar ju ingen mer än jag och hennes pappa samt tvillingsystern att hon tillfrisknade och mådde så bra att vare sig inläggningar, mediciner eller vård någonsin mer behövdes.

Två nätter på hotell ska bli trevligt! God mat och goda frukostar ser jag fram emot och kanske hinna se lite av Uppsala. Om man nu inte går vilse!





lördag 12 november 2016

Värdelösa människor

Kuratorn på psykiatrin på den avdelning som E är inskriven i har fortfarande inte hört av sig per telefon vilket hon sade till hemtjänsten att hon skulle göra. Inte heller har hon skickat kopian på det psykologutlåtande som är gjort på E fastän hon lovade det. Trots att jag har Es godkännande och är hennes gode man! Vi behöver ha med oss utlåtandet när vi åker till Uppsala på onsdag men som tur är så har jag ordnat det på annat håll. Lss handläggaren på kommunen skulle skicka en kopia till E.

Faktum är att personalen på psyket gör allt för att förhala och hålla oss föräldrar ur vägen. Likaså försöker dem det med hemtjänstpersonalen, det vill säga VD som kuratorn sade till att sköta sitt och låta dem kunniga på psykiatrin bedöma vad som är bäst för E. Kanske det inte var så ordagrant men kuratorn var som jag förstår det rätt spydig och lite av en besserwisser liksom dem andra där uppe är. Så har vi föräldrar blivit bemötta under alla åren som vår dotter har varit inskriven på psyket och det är ju nu snart åtta år. Dessförinnan så var hon inskriven på barn och ungdomspsykiatrin.

Jag känner en tyng inombords och en hopplöshet som gör mig riktigt ledsen. Faktum är att ingen kommer att låta E få fara till Lenagården! Allting handlar om pengar...

Turligt nog så mår E rätt bra nu! Det är helt underbart att höra hennes glada röst!!

Nåja vi gläds så länge det varar och hoppas att hon får må så här bra väldigt väldigt länge. För alltid!



onsdag 9 november 2016

Maktlösheten

Om en vecka bilar vi då ned till Lenagården för att dem ska få göra en bedömning på E. Vi hyser inga större förhoppningar om att landstinget ska betala för en vistelse på behandlingshemmet. Senast i går sade kuratorn på psykiatrin att dem anser att E aldrig kan bli frisk från sitt självskadebeteende och sin ångest och dem ser det som bäst att hon får bo på ett gruppboende igen eller i något som kallas trapphusmodellen. Det är deras sätt att lösa Es problematik! Precis som för tre år sedan när vi ansökte om en plats på LG för E! Då svarade dem att hon hade det bäst på gruppboendet och fick den hjälp hon behövde där. Fem år på gruppboendet var inte det bästa.....det har vi skriftligt på! Så många inläggningar, så många överdoser, så många skärningar att det inte går att räkna dem.

E själv har varit bestämd med att hon INTE vill bo på ett gruppboende eller liknande igen. Att hon känner att hon inte hör hemma på sådana boenden och att hon inte heller får den hjälp hon så väl behöver på ett gruppboende. Personalen har ju inte den rätta kompetensen som behövs för att vårda någon med ett självskadebeteende om än dem som på det förra gruppboendet fick gå kurser och fick stöttning av Es samtalskontakt.

Jag vet inte vad vi mer kan göra nu och känner en stor maktlöshet. Socialtjänsten nekade vård för tre år sedan och var väldigt klara med att det var landstingets ansvar att hjälpa henne. Landstinget vill inte hjälpa henne...

E har i alla fall mått rätt bra den sista tiden och har bara legat inne en natt. Det är underbart för både oss och henne. Vår älskade älskade dotter!!


tisdag 11 oktober 2016

Till Johanna

Johanna jag fick ditt mail men slarvade bort det! Tusen tack för det fina du alltid skriver och berättar. Din egen erfarenhet är otroligt nyttigt för mig som mamma till E att få ta del av. Du är en kämpe men det vet du väl om :)

Som mamma till någon som mår dåligt så är man mer eller mindre alltid på helspänn och jag är inget undantag. I dag när jag var ute och gick med hunden och skulle vika av hemåt så såg jag på långt avstånd två män utanför min dotters hus. Dem bar mörka uniformer och fick mig att tro att det var polisen som tittade upp mot min dotters fönster. Jag skyndade mig dit och in till dottern som öppnade i morgonrock och var nästan nyvaken. Haha det var inga poliser där och inte någon annanstans heller. Sådana hjärnspöken kan det bli när man går på högvarv och vet hur det kan vara. Säkert var det bara några jobbare som gick någon annanstans.

E skulle till sin dagliga verksamhet på hunddagiset och med henne skulle arbetskonsulenten följa i dag. Förra gången så mådde E för dåligt och vände om nere på stan och åkte hem igen. Vi får hoppas att hon fixar det i dag!
Men samtidigt så vet jag av egen erfarenhet att ibland kan det helt enkelt vara den bästa lösningen med en förtidspension som i mitt fall. Jag var sjukskriven mest hela tiden när jag inte jobbade. Hann oftast inte vara på jobbet så länge innan jag återigen blev sjukskriven. Till slut så bedömde läkaren och den psykolog som gjorde min utredning det som bäst att jag blev förtidspensionerad.

Jag var kan man väl säga utbränd och hade ångest from hell! Den ångesten försvann faktiskt när jag slapp stressen över att fara på jobbet samtidigt som jag skulle ta hand om mina döttrar var av den ena hade sina funktionshinder.

Visst kan jag känna av ångesten än i dag! Den var helt borta under många år men återkom för fem år sedan och nu dyker den upp någon gång nu och då men inte i form av den skitjobbiga vidriga ångesten. Jag får spänningar och lite svårt att andas fastän jag mycket väl vet om att det har jag ju egentligen inte problem med. Jag kan också tänka som så att det är verkligen inte konstigt att jag själv mår halvtaskigt mellan varven med allting som jag har gått igenom. Sorg kan knäcka en och dåligt förhållande likaså men framför allt oron för sina barn, i detta fall för E. Det är oundvikligt att inte reagera!



måndag 10 oktober 2016

Snabba ryck

Dottern är utskriven igen! Hon ville själv hem och det är ju toppen så länge hon mår nog bra för att vara hemma. Jag hoppas att det inte blir så jobbigt för henne!

Tänkte på det att jag skulle ju få hemskickat en kopia på det psykologutlåtande som psykiatrin skulle ge till en lss handläggare på kommunen. Men det har inte dykt upp något sådant till mig. Vet inte om jag orkar bry mig heller! Jag är så fruktansvärt trött på allt det där med deras attityd på psyket och dem som jobbar med vår dotter. Dels så undergräver dem Es intelligens och dels så har dem aldrig någonsin lyssnat på oss som är hennes föräldrar. Vi som känner E bäst!

Albert var dålig i magen i förmiddags så det slutade med ett bad för hans del. Ingen favoritgrej direkt hos honom som ni kan se på bilden nedan.




söndag 9 oktober 2016

Inläggning

I eftermiddag fem veckor och fem dagar efter sista utskrivningen så fick min älskade E återigen läggas in på psykiatrin. Hon har mått lite sämre en tid men nu höll det inte längre. Jag gick förbi där när jag var ute med Albert och det var så mörkt och nedsläckt hos henne att jag direkt förstod att nu hade hon blivit inlagd.

Första känslan är en stor sorg inombords, en känsla av vanmakt och nästan lite ångest över att hon inte får må bättre utan måste åka in på sjukhuset. Men samtidigt så är jag glad att hon gör det i stället för att skada sig som hon inte verkar ha gjort denna gång enligt henne själv.

Nu vet jag att E inte alltid talar sanning gällande hennes mående och om hon har skadat sig på något sätt eller inte men jag tror inte att hon gjorde det nu. Måste ju lita på vad hon säger!

Vad det gäller det andra med LG så maler kvarnarna väldigt långsamt som vanligt. Inte ens hemtjänstpersonalen har jag hört av fastän jag mailade för några dagar sedan och frågade hur det hade gått med samtalen som hon skulle ta med några viktiga personer. Det är bara att ha is i magen och hoppas på att det i slutändan blir en bra lösning för E. Att hon kan få hjälp!

Jag har funderat hit och dit på det här med Albert och tycker jättemycket om honom men det är oerhört stressande att han inte kan vara ensam en stund. I går morse klockan sju satte han igång att skälla när jag skulle rasta gamla Daisy. Jag hann bara till entren när jag hörde hur han satte igång. Bara att vända om fort med Daisy i släptåg som till råga på allt gjorde sig illa och skrek till i all hast då jag skyndade mig in för att få tyst på Albert livrädd att han skulle väcka grannarna. Jag fyade honom och gick sedan ut igen då det inte heller verkar fungera att gå in när han är tyst och så. Tror i alla fall att det gick bra andra gången!
Detta stressar mig till döds och jag frågade Es pappa om han kan ta Albert men hans tjej säger nej. Konstigt nog tycker han själv också för hon är thailändska och i Thailand hade hon hund men här i Sverige tycker hon tydligen inte om vare sig hundar eller katter enligt honom själv. Det är jättesynd att dem inte kunde det för pappan är kanon mot hundar och dem bor i hus.

Helst så vill jag ju inte lämna bort Albert men vare sig jag eller E kan ta hand om honom i längden om han ska skälla så där. Jag vet inte hur jag ska lösa det! Kommer inte heller att omplacera honom till vem som helst. Kanske frågar dem som passade honom när vi var i Spanien men dem har redan två hundar och jag är inte säker på att dem vill ha en till. Men vi får se hur det löser sig! Ännu ger jag då inte upp min goaste och finaste sheltiehanne.

På tisdag ska jag göra en femtioårskontroll! Gruvar mig som fasen eftersom jag är överviktig numera och har alldeles för mycket fett runt kaggen. Lär få bannor så det ryker om det! Tänkte lämna Albert hos E under tiden men nu är hon ju inte hemma så jag måste ta med honom i bilen i stället för hemma kan han ju inte vara...