tisdag 31 december 2013

Serviceboende

E berättade i går att hon hade varit hos sin kompis och käkat middag och tårta eftersom tjejen fyllde år. Det är samma kompis som hon var ut och käkade med och denna flicka bor i ett serviceboende i en stadsdel i stan. 

Det som är så bra med den typen av lägenheter är att de har sin egen lägenhet helt och hållet (denna tjej har en tvåa) och i en annan lägenhet i ett annat trapphus finns personal tillgänglig. Om det skulle vara något!

Det är tydligen två hus eller något sådant som har den här typen av lägenheter och jag tror att detta skulle passa min E som handen i handsken. 

Hon hör verkligen inte hemma på ett gruppboende bland dem hon bor med nu, hon klarar av att städa, laga enklare maträtter ( kanske svårare också bara viljan finns ), tvätta och sköta om sin hygien och hon är en smart tjej.

Jag vet att E själv har tänkt någon gång på det hon också men jag tror att hon vill vara kvar där mycket på grund av att hon känner sig trygg med dem som jobbar på boendet. 
Kanske extra mycket just genom att hon har ett självskadebeteende och inte vill vara ensam. 

Vi har inte pratat så mycket om det och jag skulle aldrig styra hennes val, men nog önskar jag att saker och ting såg annorlunda ut. 
Kanske E en dag känner sig mogen att flytta ut och skapa sig ett annat liv exempelvis i det område hennes kompis bor. Det vore toppen! Då får hon prata med personalen och be dem hjälpa henne ordna med den typen av boende. 

Jag är lite snuvig i dag men i övrigt relativt pigg ändå. Sovit hyfsat bra men väcktes av hundarna någon gång under natten av att de skällde. Somnade sedan om och vaknade kvart över sex av ont i ryggen, men var så trött efter en sen kväll att korgpluggarna föll igen än en gång. Skönt med sovmorgon!

Snön föll lite lätt över byn natten som var och nu ligger den så vit och grann på marken. Det passar bra så här på nyårsaftonen!

måndag 30 december 2013

Happy New Year

Jag hoppas av hela mitt hjärta att 2014 ska bli ett bra år på alla sätt och vis. Ett bra år för E där hon blir ångest och självskadefri, där hon får den hjälp hon behöver och där hon helt enkelt får må bra. 
Jag hoppas för egen del att jag blir piggare, får en bättre ekonomi och får känna glädje och lycka i vardagen mer än vad jag får känna oro och sorg.

För min andra dotters skull önskar jag ett bra studieår där hon klarar sina tentor och speciellt då de matematiska tentorna som hon har jättesvårt för. Jag önskar att hon träffar en fin kille, får ha en god ekonomi och en god hälsa. 
För mitt barnbarn finns där inte så mycket att önska mer än att hennes mage blir bättre och att hon får vara frisk i övrigt. 

För mina föräldrar önskar jag att ett mirakel kunde ske! Att pappa blev frisk från sin spridda cancer och att mammas metastaser gick tillbaka och helt dunstade.

Jag har inte mitt barnbarn hos mig i dag! Blev förkyld trots allt men har inte feber och känner mig mest bara snuvig än så länge. Hoppas på att inte bli sämre än så här! Annars får jag ta mig en kumminlikör som sägs göra susen mot förkylningar. Stark är den i alla fall!

Har beställt ett par tröjor på internet för min egen del men skulle behöva köpa något till mina döttrar som fyller 23 år den 6 januari. Jag vet bara inte vad! 
Det är svårt att förstå att flickorna blir så gamla då det ibland känns som det var i går jag blev inlagd. Jag var på en rutinkontroll på specialistmödravården när killen som gjorde ultraljudet såg att det ena fostret hade vänt på sig och allting tydde på att en förlossning var på gång. Tio veckor för tidigt! 
Jag hade vaknat den morgonen med magont men tänkte inte mer på det utan tog för givet att det var något övergående.

Hur som helst så skickades jag omgående till förlossningen och dropp sattes in för att motverka värkarbetet. Det var alltså värkar jag hade när jag vaknade med ont i magen. 
Jag hade när jag kom in till förlossningen öppnat mig 3 cm om jag minns rätt. 
Droppet gjorde att jag fick hjärtklappning och jag kände mig mest bara förvirrad av allting som hände runt omkring mig. Det kryllade av vårdpersonal, jag var kopplad till olika apparater och jag minns att jag kände mig väldigt liten på jorden. 

De berättade att hjärtljudet på det ena fostret ( E ) inte var bra och att de ville se hur allting förlöpte men att jag skulle förbereda mig på att ett akut kejsarsnitt måste göras. De visade mig ett fotoalbum på barn ifrån neonatalavdelningen så att jag skulle förstå vad det handlade om. 
Hjärtljudet på E blev inte bättre och det visade sig att hon låg inklämd och inte hade något direkt fostervatten. Hennes tvillingsyster hade fått allt och var inte klämd på något sätt. De hade en gemensam moderkaka och E fick ingen näring. 

Det gick inte längre utan de förberedde mig för ett kejsarsnitt och jag sövdes därefter ned. Den 6 januari 1991 kl.14.53 föddes J som vägde 1440 gram och var 39 cm, klockan 14.52 föddes E som vägde 1403 gram och var 37 cm. 

Jag vaknade upp och flickornas pappa hade fått en polaroid bild att visa mig på de små nyfödda flickorna. Han berättade att personalen ville veta vad de skulle heta och jag bestämde där jag låg på uppvaket att de skulle heta si och så. Es namn var redan klart sedan länge tillbaka men jag hade av någon anledning trott att det skulle bli en flicka och en pojke, så ett pojknamn var valt. Men snabbt var det gjort att hitta på Es systers namn.
Jag vet än i dag inte var jag fick namnet ifrån! Det var inget namn jag hade läst eller hört så där. Men hon fick det och jag tycker personligen att det är ett jättefint namn som passar henne bra.

De skulle egentligen ha varit födda i mars! Men nu blev det alltså januaribarn och de var så efterlängtade och älskade redan från första stund. Jag är oerhört tacksam för varje dag jag vet att jag har mina barn i mitt liv även om vi inte ses speciellt ofta. Livet vore väldigt tråkigt utan barn och barnbarn!

J sände mig i går kväll ett mms med ett kort på mig från 1988 som hennes pappa hade sparat. Han hade tydligen flera kort kvar på mig från de år vi var ett par. Det var roligt att höra och jag ska be att han skickar mig dem via mailen. Jag delar med mig av den unga donnan jag en gång var!

Med det så önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År! Glöm inte att skippa raketerna för alla djurens skull. 









söndag 29 december 2013

400 inlägg

Jag konstaterade nu att det har blivit skrivet 400 inlägg precis. Inte illa pinkat! 
Har haft några sköna dagar med massor av tittande på breaking bad på Netflix och har blivit helt såld i den serien. Den är riktigt bra och något jag rekommenderar er läsare att se. 

Ibland är det så välbehövligt med lata dagar och vila. Förutom det så har en ny soffgrupp beställts och en tv bänk inhandlats. Eftersom huset bebos av fem pappisar så fick det bli skinnsoffor.
Hade tygsoffor för drygt 1,5 år sedan en period och höll på att bli fullständigt galen av allt hundhår, som fastnade på tyget. Jag dammsög dem två gånger per dag och gick omkring tät i näsan. 

Till slut dumpade jag den ena soffan och gav bort den andra till min goda vän. Fick sedan bli en tresitsig skinnsoffa men det räcker inte till så nu införskaffades alltså en trea och en tvåa som väntas vara klara om ca sju veckor. 

Mitt älskade barnbarn är fortfarande sjuk i relativt hög feber och en skrällig hosta. I natt hade hon kräkts i sängen och somnade först efter tolv. Dessutom så har hon inte ätit på fyra dagar men i dag besökte de moster E och när E gjorde sig en smörgås så tog T den. Dessutom så fick hon en smoothie av moster E! 

Tanken är att lillan ska komma hit för att sova över i morgon då mamma J jobbar kväll. Men vi får se hur det blir med det! Jag har ännu inte blivit smittad och bävar lite för att riskera det då jag blir så sjuk av hennes baskelusker. Samtidigt så har lillan tjatat i dagarna fyra om att få komma till mig och blir så ledsen när jag säger nej. Mitt hjärta blöder och jag får sjukt dåligt samvete! Så rätt vad det är så är tösen här i morgon, trots allt!

Snart är det då nyårsafton! Jag har verkligen ingen lust att fira och vet inte ens om jag orkar vara vaken till tolvslaget men har ändå bjudit in min bror. Han blev så glad över att jag frågade och det väger mer än att inte fira. Att göra någon glad är underbart!

Fick en förfrågan från E i quizkampen och självklart lade jag till henne. Hon är en baddare på de där rackarns frågorna och gamla mor får kämpa tappert. Likaså med hennes tvillingsyster som klår morsan flera gånger om. Nästan!

I morgon blir det att städa och röja upp inför nyårsaftonen. Här ska det dessutom förberedas lite käk och gott. Tänkte plankstek till middag, vaniljpannacotta till efterrätt och snacks i tilltugg. 
Hoppas att det inte fyras av så många raketer i området för en av hundarna är så rädd. Hon kryper under sängar och darrar! Jag avskyr de där otyget och för min del så skulle det gärna få förbjudas.

 

fredag 27 december 2013

Bra dag!

Mitt barnbarn tjatade flera gånger om att hon ville komma till mormor så till slut for jag till dem i stället. Tillbringade ett par timmar i deras lägenhet och hade det mysigt med lillan. Hon hade somnat först vid tolv i natt och sedan väckt sin mamma om och om igen för att hon var törstig. 
Febern ställde till det! 

Sedan tog de bilen till morfadern för att sova över så att mamman kunde få lite avlastning eftersom tösen var lite grinig. Egentligen så skulle J och E träffas i dag för att utbyta julklappar men eftersom barnbarnet är sjuk, så ställde de in det. 

Jag pratade med E tidigare i kväll och då var hon på väg till bussen för att åka ned till stan och käka med en kompis. Det gör mig så glad varje gång jag får höra att hon har gjort något med en vän. Hon sitter allt för ofta ensam i sin lägenhet. Ja inte helt ensam då förstås eftersom hon har personalen och de övriga boende runt sig allt som oftast. Men de andra på boendet spelar ju inte i hennes liga och personal är personal! Hur som helst så verkade E ha en bra dag och det är så jäkla skönt att höra. Varje dag som hon mår bra gör att jag också mår bra.

Min mamma ringde precis som jag var på väg till min dotter och barnbarnet och hon ville att jag skulle följa med ned på stan och på affären. Men eftersom jag hade lovat lillan att komma så fick hon lösa det på andra sätt. Det blev så att affären packade varorna och ställde in dem i bilen åt mamma. Stan får vi ta en annan dag!

Jag bjuder på ett kort taget på mitt älskade barnbarn i dag. Min lilla sjukling!
En soppa som jag gjorde till middag som är sagolikt god delar jag också med mig av. Receptet finns i tidigare inlägg! 
Gillar man soppa med sting i så är den perfekt. God, relativt enkel att fixa till och mättande fastän det är en soppa.



torsdag 26 december 2013

Blogg!

Att skriva en blogg är något som många kan göra och som många också gör. Det har blivit otroligt populärt har jag sett och det förstår jag eftersom det är ett smidigt sätt att få skriva av sig och dela med sig av händelser. 
Jag var i början tveksam till att blogga om vår självdestruktiva dotter men kände så starkt att jag ville upplysa omvärlden om hur det är att ha en dotter, som är självdestruktiv. Därför bloggar jag!

Att det också skulle kunna bli en bok kunde jag inte föreställa mig i april månad när jag började med min blogg, men mina föräldrar, min mormor ( som inte lever i dag ) och några andra har genom åren sagt till mig att jag borde skriva en om vad som helst. 
En tanke som har grott i mig under årens lopp men som inte har blivit till verklighet förrän nu.

Vem kan i dag tro att jag gick ifrån lektionerna i mellanstadiet för att få specialundervisning i svenska eftersom jag hade svårigheter. Dock inte i läsning för där var jag tidig och lånade hem kassar med böcker som jag plöjde igenom. Grammatiken däremot sitter inte som den ska och det kommer den aldrig att göra. Men jag klarar mig ändå!

Vi var i dag och hjälpte vår goda vän att frakta en teve som han inhandlade på rean och vi for även till E för att lämna av hennes julklapp ifrån systern och lite hamstervadd som hon hade önskat att jag köpte.
Sedan for vi förbi Es syster och mitt barnbarn som var sjuk och hade 39,3 i temp. Hon berättade att tomten hade fått hennes tutte så att någon bebis kunde få använda den i stället. Duktig flicka tycker mormor förstås och pussade lite extra på henne. Hoppas att jag inte blir smittad nu bara av hennes baskelusker. 
Varje gång hon har varit sjuk och jag har varit barnvakt genom åren så har jag blivit smittad och sju gånger sjukare än henne. Barn bakterier är inte att leka med!





Bra vård!

Vår dotter tycker konstigt nog att hon har fått en bra vård. Åtminstone av den som är hennes samtalskontakt numera. 
Hon har ju bytt några gånger under årens lopp. 
Vi är glada åt att hon tycker om sin samtalskontakt men kan inte riktigt hålla med om att vården har fungerat bra.
Vi ser längre än så helt enkelt! 

Vi föräldrar kontrar med att varför har hon då mått så extremt dåligt det sista året, varför skar hon sig som en besatt och varför överdoserade hon flera gånger om vården var så bra?!
Nu har förstås E ett stort ansvar själv i att bli frisk eftersom det hänger på henne till största grad.
Hur motiverad hon är och hur mottaglig hon är för att använda sig av kbt eller dbt i stället för att skada sig är allt upp till henne. Det jobbet måste E göra själv och där har hon påbörjat sitt jobb - det håller jag med om!

Jag tror att det är lätt att bli " hemmablind " och nöja sig med det man får men det är inte en bra vård om någon som vår dotter har haft ett självskadebeteende i så många år. 

Det var vi föräldrar som startade upp det här med att E skulle få komma på ett behandlingshem, det var vi som tryckte på för att något mer skulle hända, men det har sorgligt nog inte hänt ett dyft sedan april månad.

Inte mer än att hon nu ska eventuellt börja i det här som kallas vågen ( efter våra påtryckningar om behandlingshem ) fast det märkliga är att hennes samtalskontakt på psykiatrin tyckte själv att det inte var något för E. Det sade hon på det möte som var i juni. 
De väljer den billigaste varianten av vård - det står oss klart! 
Men det KAN vara ett bra alternativ så vi håller tummarna och tror på det här med vågen ändå. Vad mer kan vi göra?! Det är numera bara att hoppas!

Sist men inte minst så är det så att eftersom jag och Es pappa samt hennes tvillingsyster hölls utanför hela tiden om hur dåligt det faktiskt var ställt med E, så borde boendepersonal samt deras chef ha slagit larm. Mer än vad som gjordes! Hur kunde de acceptera läget som det var? Hon uttryckte sig om och om igen att hon inte ville leva och där och då så borde mer hjälp har satts in. Det är under all kritik att det har fått fortgå eftersom vår dotter faktiskt höll på att dö ifrån oss. Att få sådana samtal om att ens dotter ligger på sjukhus efter överdoser är bland det värsta man kan få uppleva. Så sorry men vi kan inte tycka att vården har fungerat bra!

Att E nu mår bättre är fint men hon är fullproppad med mediciner och frågan är hur hon skulle må utan dem? Kanske bättre med tiden men förmodligen sämre i början. Vi anser att någon eller några borde tas bort på försök genom nedtrappning. Nu vill inte E ens höra talas om det och blir förbannad när jag nämner det, men hon vet ju inte om något annat numera. Piller är hennes värld! Hon var för tusan bara tre år för första gången hon fick lugnande i sin lilla kropp. Vid fyra års ålder började hon med epilepsi mediciner och sedan har det ökats på med fler mediciner genom årens lopp.
Eftersom inte E lyssnar på oss inom familjen så borde någon annan ta upp det med henne. Någon som hon lyssnar på och inte blir arg på! 
Men vi har ingen kontakt med personalen och känner inte längre något förtroende för dem, så där är det rätt så kört. Tyvärr! 
Jag drömde en natt att den ena av dem som är Es kontaktperson på boendet hörde av sig till mig och var så trevlig. Hon var den som jag råkade i gräl med under vårt möte i juli och som inte svarade på mitt mail senare den månaden. Där jag tyckte att vi skulle dra ett streck över diskussionen vi hade haft. 
Jag har inte träffat henne sedan dess och det är tråkigt eftersom jag uppfattade henne som en trevlig tjej innan detta hände.

Jag är en sådan person som inte tycker om att vara i onåd hos någon men när det gäller E så struntar jag fullkomligt i det. Eller det kanske jag inte gör egentligen....
Det påverkar mig i högsta grad att behöva bråka och bli oense om saker och ting och att dessutom inte få gehör någonstans ifrån tär enormt mycket på mig. 
Jag har gjort mig obekväm i mångas ögon men det är min dotter och inte deras. E är mitt allt och jag kämpar till dess mina ögon blöder om så är och om så behövs. Allt för hennes skull! Även om hon själv inte förstår och inser sitt bästa så gör vi föräldrar det.
Det är bara så sorgligt att vi är så maktlösa!








 

onsdag 25 december 2013

Fröjdefull Jul

Vi hade en trevlig och avkopplande jul ute i stugan. God mat och efterrätt gjorde inte saken sämre. 
E var på gott humör, såg ut att må bra och var så fint klädd. Det gjorde mig väldigt glad att se! Vid 19.30 tiden ville hon hem så då packade vi in alla hundarna och julklapparna och begav oss mot stan. 
Vädret var uruselt med spöregn, blåst och ishalka! Vägen var förrädisk och det värsta som jag har upplevt. Vi näst intill krypkörde fram men fick ändå sladd i ett möte i en kurva och utförsbacke. Hade det gått fortare så hade vi garanterat krockat eller kört ned i diket. Det var bara ogjort men tack vare en bra chaffis och det låga hastigheten så gick det ändå bra.

E skulle hem och se på tv och umgås med personalen där en jobbade under gårdagskvällen. De övriga på boendet var inte där!
Hon kunde ha fått sova över här men valde ändå att fara hem till sitt eget. 
Hon berättade i går att hon hade fått en ny kontaktperson ( inte på boendet ), som är några år äldre än henne. De hade träffats några gånger! E berättade att kontaktpersonen har en hund som ska valpa när som helst. Spännande!

Det var så härligt att få än en gång fira jul med föräldrarna och båda två var ändå relativt pigga. Mamma hade visserligen ett högt blodtryck och huvudvärk mycket på grund av att hon bara har en njure och den är det bara 40 % funktion på och pappa var blek och trött och fick lägga sig att vila ett tag innan middagen. Men de var med och det är huvudsaken. Jag är så tacksam för denna fröjdefulla jul och att få umgås med båda föräldrarna och E. Det gjorde min julafton fulländad!





tisdag 24 december 2013

Julafton

Vi har äran att få rå om barnbarnet så här på självaste julafton och vi började dagen med att ta en sovmorgon till klockan 08 och sedan käkade vi tomtegröt. Det är stående var jul att vi hugger in på risgrynsgröten! En jul utan gröt är ingen jul!
Lillan har fått öppna några julklappar eftersom hon efter lunch ska vidare till sin pappa för att fira julen med honom och den övriga släkten.
Jag har bestämt att denna blogg ska bli till en bok och den är så gott som redan klar att ges ut. Allt material finns redan! Även i boken kommer namn att vara nicknamn av hänsyn till E och resten av familjen. För min egen del så bryr jag mig inte därför att det finns inget att skämmas för. Vare sig för mig, E eller någon annan anser jag men det är ett känsligt ämne och mycket skam hos framför allt E. 
Det är dessvärre så många som är i vår situation att kan jag så vill jag dela med mig av vår familjs öde, vår dotters kamp och min egen kamp som mamma samt mina egna känslor i detta. Jag har tagit hjälp av en kille som tittar igenom och korrigerar det som är skrivet. Han får även hjälpa mig med bokomslag osv! 

Jag fick så fina kommentarer nu igen som jag måste dela med mig av. De värmer så otroligt mycket!

Du kommer hjälpa många med din bok , så många som tror att dem är ensamma i sitt kämpande. Jag tänker mycket på dig. Ha en riktigt bra jul, starka fantastiska du. Jul kramar.

Du är fantastisk! 

En riktigt God Jul till er alla läsare!


söndag 22 december 2013

Tankar och känslor

Jag låg i min säng tidigare denna morgon och surfade runt lite på Facebook. På en sida så läste jag om en dotter som hade fått en förtida julklapp av sin mamma och innebörden i de ord jag läste sade mig så mycket. Där i låg tacksamhet och kärlek!
Jag kände ett sting av avund över att mamman till denna flicka inte behöver vakna upp varje morgon och känna sorgen inom sig över att ha en dotter som har ett självskadebeteende.

Jag vet inte hur många gånger som jag har känt att jag inte vill vara med om det här längre. Att jag bara kunde knäppa med fingrarna så var allting bra med E och att vi hade en fin mor / dotter relation.
Nu har vi inte så mycket kontakt med varandra för tillfälligt och det är hon som verkar vilja ha det så. De gånger vi hörs är det oftast via sms då E inte är så pigg på att prata i telefonen.

Jag sörjer naturligtvis detta likväl som jag sörjer hennes mående för allting hör förstås ihop. Men hon har förändrats vilket både jag och A tycker och hon är inte riktigt närvarande.Vare sig fysiskt eller psykiskt och på något sätt så känns det som att jag har förlorat henne på inte bara ett plan. 

När E berättade för mig via sms ( vad annars ) om Kammarrättens avslag, så var det kort och koncist. Jag svarade henne att vi får ge vågen en chans och att det kan ju vara bra men att om det inte fungerar, så får vi gå vidare...via psykiatrin och socialtjänsten ändå.
Svaret blev: slutdiskuterat! 

Detta kändes inte som Es egna ord utan mer som att de var tagna från någon annans mun. 
Det är svårt att förklara men som mamma så finns det nog ingen som känner sin dotter så bra och både jag och A ser som sagt var dessa förändringar. 
E är långsammare i tankebanorna och jag tittade även igenom korten från vår resa i somras. Under resans gång så tyckte jag att vi på något sätt hade fått igen en bit av den gamla E som hon var innan hon började på att må dåligt. 
Men ändå var det inte så! Jag kom på av att titta på dessa kort att i ögonen och ansiktsuttrycket var det inte samma E. Icke närvarande till hundra! Om det är hennes medicinering, hennes mående eller bara ett avståndstagande vet vi inte men vi vet i alla fall att det inte är som det tidigare var.

Jag har också börjat känna som så att nu måste jag börja tänka mer på mig själv för att orka. Många månader har jag lagt ned min själ i kampen för E men lika många månader har jag mötts av motstånd från alla håll och kanter. Bland boenderpersonal och vårdpersonal, bland socialtjänstfolk och från E själv till en viss del. Jag orkar helt enkelt inte med mer och det finns inte heller mer som jag kan göra. Annat än att finnas där för henne när hon vill och behöver mig!









 
 

lördag 21 december 2013

I ditt hjärta

När barnbarnet var hämtat av sin morfar så for vi ned på bland annat stan och uträttade en del ärenden. De sista julklapparna är nu inköpta och inslagna så nu är det avkoppling på hög nivå. 
Var med mamma och handlade den sista maten inför julhelgen tidigare denna morgon. Redan klockan 09 hängde vi på dörren för att få göra bort handlingen innan rusningen. 
Följde sedan med hem till dem och bar ut det som de skulle ha med sig till stugan. Ingen av föräldrarna orkar ju bära mer än nödvändigt.

Mamma klagade på att pappa har blivit så glömsk! Han for ut till stugan tidigare i veckan med de varor som vi då hade handlat men packade inte ur varorna ur påsarna utan lämnade dem ståendes i hallen. Julskinkan blev också kvar i hallen! Nu får vi hoppas att den inte har blivit förstörd fast mamma trodde inte det. 
I morse hade han glömt bort att de skulle ut till stugan och kära mor tycker han är så långsam nu för tiden med att ta sig upp och ur sängen. Inte så konstigt kanske med den cancer han har som sprider sig. 

J ska inte fira julen i år utan har valt att jobba i stället men E följer med ut till stugan och firar med oss. Det var lite osäkert där ett tag ifall hon skulle vara med sin pappa men till slut valde hon att följa med mig. Vi brukar inte stanna så länge då föräldrarna inte orkar det och E brukar vilja fara hem. Men i år så tyckte hon att vi alltid far hem så tidigt från firandet. Inte lätt att behaga damen alla gånger! Jag kan också tycka att det blir en kort julafton men vi brukar ändå fortsätta kvällen här hemma med lite gott för både mage och strupe.

I kväll blir det thaimat för hela slanten! Jag fullkomligt älskar sådan mat och skulle lätt kunna äta det fem dagar av sju. Får nog bli en breaking bad också till krubbet.



 
 

fredag 20 december 2013

De andra

Jag minns vad socialsekreteraren sade angående Kammarrätten och vårt hopp som vi ställde till dem. Hon sade nämligen det att hon inte hade trott att Förvaltningsrätten skulle döma till Es fördel, att hon tyckte att det var bra att vi fortsatte strida för att E skulle få hjälp och om vi vann i Kammarrätten, så skulle vi plus 500 unga till kunna få vård genom dem. Ungefär så gick resonemanget!

Nu har vi och de övriga " femhundra " inte längre någon chans att få hjälp via socialtjänsten, som det verkar som och det enda vi kan hoppas på är att E verkligen kämpar i detta som kallas vågen, som hon ska börja i. 
Vågen bedrivs på dagtid må - fre i en vanlig lägenhet med andra i hennes situation. Efter dagens slut så åker de hem till sitt och om helgerna är det ingen aktivitet på vågen. Vi kommer så klart att ge det en chans men man ska komma ihåg att det har gått många herrrans år då vår dotter har haft ångest och skurit sig. Vi vill bara inte att det ska gå ytterligare ett x antal år utan att hon blir bättre.

Nu är lillan lagd för natten efter att jag läste Bamse för henne. Vi låg i soffan framför teven och tittade på julkalendern och båda två höll på att somna men som vanligt så piggnade hon till när jag skulle läsa sagan. 
Hon är ändå otroligt duktig och ligger alltid kvar i sin säng och sjunger och pratar för sig själv till dess att hon somnar. Så har hon alltid gjort! 

Här är det fredagsmys med tända ljus och nötter och snart är det svenska hjältar på teve. Som vanligt så blir det väl någon tår i ögonvrån! 
I vanliga fall brukas det äta popcorn här hemma då man kan stoltsera med en läcker popcornsmaskin, som gör väldigt goda popcorn. 
Man kunde vinna ett års förbrukning i ett rim så jag slog till och rimmade loss:
American popcorn är det godaste jag vet
dessutom så gör de mig inte alls fet.
Doften av popcorn och smörsalt smak
slår alla chips och mitt eget bak.
Popcornsmaskinen - ett klipp jag har gjort
för det går ju så underbart underbart fort.


 
 

Kammarrättens Dom

Jag fick precis veta att Kammarrätten går på socialnämndens linje och avslår vår ansökan till ett behandlingshem för E. Det var nästan väntat då de följer lagen, allt enligt protokollet. 
Men även om det var väntat så är det förstås en besvikelse och ett nederlag för vår familj och kanske också för alla andra som är i samma situation som vår dotter. Med andra ord så betyder det att ingen med ett självskadebeteende får hjälp av socialtjänsten eftersom ett sådant problem lyder under landstingets ansvar.

Det är ju bara det att då ska landstinget godkänna en ansökan och det vet vi ju hur " bra " det har gått. Tack och lov att det i alla fall blir vågen för E. Vårt hopp står nu till det och att E ska en gång för alla få den hjälp hon behöver så att hon kan bryta detta beteende som hon har dragits med i så många år.

För övrigt så ringde verksamhetschefen på psykiatrin till mig för att berätta att hennes mail inte går att skicka till mig men att hon har fått mina funderingar och att vi föräldrar självklart kommer att bli informerade när E är inskriven i vågen. I övrigt så önskade hon en god jul och trots Kammarrättens domslut så känns det som att det nog kan bli en god jul för oss.



 

Intressant artikel!

Då var man hemkommen från tandläkarbesöket som var avklarat på tio minuter. Det har kostat en stor summa att åtgärda tänderna men mina föräldrar har varit snälla och betalat det som inte staten gick in och betalade. 
På min väg dit så mötte jag en grupp skolbarn som gick i fackeltåg till stadskyrkan och det var verkligen vackert och stämningsfullt. Hur fint ska det då inte var inne i kyrkan när de sjunger och ljus kanske är tända. Jag blir lite nostalgisk och minns julavslutningarna när jag var barn. Vid något tillfälle spelade jag tvärflöjt inför hela kyrkans besökare och jag minns än i dag hur nervös jag var och att min mamma samt mormor satt och grät medan jag spelade. Det blir ett extra fint ljud i en kyrka!

Jag läste härom dagen på internet ännu en artikel nu om psykisk sjukdom som jag delar med mig av till er. Den var verkligen intressant! 

Vi har bestämt att bara ta det lugnt till nyår! Fixa till en plankstek och koppla av i lugn och ro med hundarna. Det blir inget stugbesök i år då föräldrarna blir kvar där över nyårshelgen. E hade frågat på sin facebook status vad alla ska göra till nyår och jag svarade henne att om hon inte hade något för sig så är hon välkommen till kära mor för att fira. Det ville hon inte haha! 

Min pappa ringde och bad mig att fixa en stor tårta till julen. Det ska väl gå att ordnas!

I går kväll såg jag ett tv program om en tjej som har en ätstörning. Att se familjens förtvivlan och mammans sorg och desperation är nästan jämförbart med att vara mamma till någon som är självdestruktiv och skär sig. Inte utan att tårarna rann! Det är nämligen lika jävla smärtsamt!
 
LÄNK TILL ARTIKEL NEDAN:

http://www.svd.se/kultur/understrecket/psykisk-sjukdom-under-lupp_8824574.svd




Tandläkare

Nu är det dags att bege sig till tandläkaren för sista gången för ett tag framåt. Att jag skulle behöva byta ut sex framtänder trodde jag aldrig när jag bokade en tandkontroll. På sin höjd så trodde jag att det nog skulle finnas ett par hål men inte att det var så illa att jag behövde sex nya kronor. 
Jag som är så rädd för att sätta mig i en tandläkarstol för att ta bedövningssprutor och borra har genomgått allt detta för att bli fin i munnen. 
Tio bedövningssprutor på en och samma gång, nedslipade tänder endast till stumpar och all tid som har lagts ned....duktiga jag ;-). OCH duktiga tandläkaren som har gjort ett proffs jobb!

Har precis kommit in från en promenad med hundarna i mörkret. Skönt i alla fall att all julbelysning här och där lyser upp litegrann. Det är så vackert! 
Umeå kommun tog ett helt galet beslut för en tid sedan om att alla hundlatriner i staden ska tas bort och nu finns det inte en enda i Röbäck där jag bor. Det kommer inte att bli en vacker syn när bajsar ligger här och där och till och med kanske bajspåsar ligger kvar på marken. Vi har ett visst ansvar som hundägare men det känns verkligen inte bra att de har tagit bort latrinerna på grund av besparingar.
Umeå kommun som ska stoltsera med huvudstadsåret! Hur många kommer att tycka att det är stiligt med skit överallt?! Nej! Det där beslutet kommer de att få ångra - sanna mina ord!




 

torsdag 19 december 2013

Med all min kärlek!

Det som jag tycker också är väldigt jobbigt i det här med E och hennes självskadebeteende är hur de som jobbar med E håller oss föräldrar utanför. 
Vår dotter är visserligen myndig och vill hon inte att vi föräldrar ska få veta något om henne så har hon sin fulla rätt att säga till dem att inte berätta något om henne. Det förstår vi! 

Vad vi däremot inte kan förstå är varför de väljer att tiga till och med när E har givit sitt tillstånd att låta dem prata med oss. Ibland har hon ju det!
Vad handlar det om? 

Varför har hennes samtalskontakt ALDRIG velat ha någon kontakt med vare sig mig eller Es pappa? Varför har personalen fått munkavel på sig? Varför håller de oss undan?? 

Förstår de ens hur vi upplever det? Att leva i ovisshet dag ut och dag in....

Tänk! Tänk om de fick gå i våra skor en tid, tänk om de fick uppleva att vara mamma till någon som har ett självskadebeteende, som har skurit sig i så många år, som har överdoserat flera gånger. Möjligen så skulle de då kanske kanske bli lite mer ödmjuka och få en annan förståelse.

Att strida som jag har fått göra i så många månader sedan april då jag fick samtalet om vår dotters överdos är ta mig tusan övermäktigt. Det har varit helt sjukt jobbigt och galet värre att det har gått så lång tid efteråt utan att det har hänt ett skit. Ingen som ville ta sitt ansvar och betala för en behandlingshem plats och ingen som ville förstå allvaret i det hela. Jag finner inga ord för hur dåligt det har skötts! 

Ska nu vågen fungera? Hur länge pågår en behandling och vad händer om inte det hjälper? Sju år har gått till spillo där ingen vård har fungerat och det är sju år för mycket.

På måndag ska vi till IKSU Spa och koppla av! Det ser jag verkligen fram mot. Har varit där en gång tidigare och det är en sådan avkopplande miljö.
I morgon eftermiddag kommer mitt älskade barnbarn för att sova över till lördagen då hennes mamma ska jobba kväll. Jag längtar redan! Jag ska ju även hjälpa min mor att handla det sista inför julhelgen, vilket jag ska göra på lördag morgon direkt ica öppnar. Sedan åker hon och pappa ut till stugan!

Hoppas att jag inte blir så trött igen i kroppen inför morgon dagens barnpassning för då är det knappt att jag orkar hålla i en sked, än mindre passa upp en liten donna. 
E messade att hon är less på att vara förkyld med feber osv! Jag visste inte ens att hon var sjuk! 


                                    Med all min kärlek!

Tystnaden!

Jag har ännu inte hört av vare sig socialsekreteraren och verksamhetschefen som jag ställde några frågor till angående utredningar o dylikt. Det kan förstås hända att de har gått på tidig julledighet.
Känner mig trött i dag också men ska städa och försöka snygga till lite här hemma nu när julen nalkas. E sände mig ett sms där hon undrade om hennes pappa kan hämta ut medicin åt henne på apoteket. Jag har för mig att både han och jag skrev på något papper för länge sedan som tillåter oss att göra det åt både E och hennes syster. E behövde få ut astmasprayer innan jul och hennes pappa skulle fixa det.

Att jag känner mig rätt så trött och sliten mellan varven är förstås inte konstigt med tanke på vad som har varit och vad vi alla har fått gå igenom. Som mamma till E så har jag engagerat mig väldigt mycket i kampen för en bra vård till henne. Det har helt klart tagit på oerhört mycket att kämpa, kämpa och återigen kämpa mestadels i motvind under en lång tid. 

Ensamt har det också varit eftersom det är jag som har gjort grovjobbet med att försöka få till en bra hjälp till min dotter. Det är jag som har ringt alla samtal, som har mailat alla hönsen, som har ansökt om behandlingshem vistelse för flickan, som har överklagat dels till socialnämnden och dels till Förvaltningsrätten och inte minst till Kammarrätten. Es pappa har vid några tillfällen ringt samtal men det är också allt.

Jag ska börja på att simma efter julhelgen! Har en urfräck baddräkt som jag ju måste inviga. Simningen är dessutom en utmärkt sport att röra på sig i. Att sedan basta och koppla av gör inte saken sämre.

Delar med mig av en länk till en bok som en vän har skrivit. Den handlar om hans väns död, den misslyckade vården och psykiatrin i Umeå. Boken kommer även att ges ut som bland annat e bok men även på Adlibris, Bokia mm i vanligt format, som jag har förstått det:

https://www.bod.se/index.php?id=3543&objk_id=1179826






onsdag 18 december 2013

Snabba puckar!

Jag var ju i dag in på mina vårdkontakter på internet och skrev lite om mina besvär och bad om en tid på vårdcentralen. 
Nu ringde en distriktsköterska därifrån och ville sätta in mig på en jourtid men jag kan vänta till i januari, efter helgerna. Det finns säkert dem som är i större behov av en akuttid än vad jag är och jag har ändå gått med det här en längre tid. Så några veckor hit eller dit kvittar för min del.
Den 3 januari får jag hur som helst träffa en läkare och ta några prover. Inte bara järnkoll utan kanske fler prover som det lät som!

Jag är matt i kroppen i dag men har sovit en stund på eftermiddagen och nu sitter jag med en kopp the och har tänt ljusen. Så mysigt det ändå är när mörkret faller på och man får lysa upp med ljus. Hundarna myser de med - Daisy i fåtöljen, Vicky och Troy här i soffan bredvid mig, Cindy på hundburens tak där hon ligger på ett täcke och en kudde och Baltazar i sin bur. Lugnet råder! 

Jag satt och kollade in nästa års resa! Gud vad jag längtar bort till sol och värme. Det enda som är tråkigt är att E inte följer med nästa gång! Det är som att enda gången som vi kommer varandra lite nära är på våra utlandsresor. Då får jag rå om henne som jag vill ibland. 
Hur som helst så sparar jag för fullt till resan som låg på ca tiotusen kr men med en rent bedrövligt låg pension ), så får jag dra åt handbromsen vad det gäller utlägg. Speciellt till mig själv fastän jag nog skulle vilja kunna unna mig mer än vad jag gör. På ett eller ett annat sätt så går det i alla fall framåt och jag tänker som så att viktigast är hälsan. Inte pengar! Även om det inte gör ont att ha en extra slant förstås ;-). Hur kan jag då drömma om ett boende utomlands när jag inga pengar har undrar ni säkert? Ja men jag vet vad framtiden har i sitt sköte om man säger så. Det blir bättre!

Nu när julen närmar sig med stormsteg så blir det förstås extra kostnader i form av julklappsinköp och det är ju så roligt att få köpa till sina nära och kära. Själv så har jag inte önskat mig mer än ett bidrag till en cykel. En treväxlad, klassisk damcykel med cykelkorg och lås är vad jag vill ha. En röd eller en svart! Ni ser....jag har redan tänkt ut färgen, till och med.
Då kommer jag att börja cykla på turer runt om i byn och även ned till stan när snön har försvunnit. Om jag har haft råd att köpa mig en till dess vill säga!






Foto: En kopp the och tända ljus så här på em gör gott :)

Inga problem!

Jag har nu fått lite klarhet i det här med råd och stöd och deras eventuella utredningar och det ska inte vara några som helst problem. De vill bara ha direktiv ifrån psykiatrin om vilka utredningar som ska göras.

Det är något vajsel med min blogg verkar det som då inlägg inte syns som de ska men jag hoppas att det går till sig snart. 
Har för övrigt mailat verksamhetschefen igen på psykiatrin om vad vi föräldrar önskar för utredningar för vår dotter. Es samtalskontakt inom psykiatrin går det ju inte att prata med eftersom hon inte vill ha någon kontakt med oss föräldrar. Personalen på boendet kan vi inte heller prata med eftersom de tycks ha fått munkavel på sig och ja då återstår bara chefen på psykiatrin. Vi hoppas på henne!

Nu tänkte jag bjussa på lite bilder och musikvideos för er läsare! Gary Moore var en ruskigt duktig sångare så håll till godo!













Tidsbeställning

Återigen denna morgon blev jag tvärt illamående vid frukostbordet. Nu hade jag inte ens hunnit börja äta min frukost. Fick lägga mig att vila en stund på soffan.
Har tagit mig i kragen och beställt tid på vårdcentralen även om jag inte alls är sugen på att söka läkare om jag ska vara ärlig. 
Snart är det dags att bege sig till affären för att hjälpa mina föräldrar med handlingen. Lite jobbigt känns det när jag inte är i topp!

I natt drömde jag om alla dem som jobbar med E! Det var ingen trevlig dröm om jag säger så. Det stod mig så glasklart vissa saker när jag sedan vaknade upp och låg och funderade på detta som jag hade drömt om. 
Hjärtklappning och olustkänsla är ingen hit! Nej! Då drömmer jag mycket hellre om trevliga saker.

Det slog mig i går att vi borde snart få ett besked ifrån Kammarrätten. Ett domslut borde ställas inom kort då det har gått några månader sedan vi skickade in papperen. Vanligtvis så brukar de skynda på ärenden som gäller missbruk och psykiatriska besvär som jag har förstått det. 

A frågade mig om jag har pratat med E om det här med Ritalinet som hon äter för sin adhd. Jag har inte gjort det eftersom jag redan vet hennes reaktion. Hon lyssnar inte på mig och skulle förmodligen tycka att jag överdriver men då svarade A mig att det är ju inte jag som har kommit fram till det nedslående resultatet och som har skrivit artikeln. Det är ju i och för sig sant! Naturligtvis så vill jag inte att min dotter ska äta något som förstör hennes hjärna men jag tror att de som jobbar med henne även de, skulle tycka att det är överdrivet. 

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...