fredag 31 maj 2013

Olustkänsla

Jag är inte riktigt nöjd med hur E mådde när hon var här även om hon skrattade litegrann mellan varven. Jag känner henne så väldigt väl att jag ser när det inte är bra. Grejen är att det är aldrig riktigt bra numera. Det var länge sedan känns det som! När jag ser på henne, studerar hennes ansikte så blir jag så ledsen därför att jag vill ta bort hennes våndor och jag vill se henne må bra igen. Bli den E hon en gång var!
Jag tror inte att hon kommer att göra sig något nu i kväll men rädslan finns där. Det är en väldigt väldigt stor risk att något händer snart igen. Så ser jag på det! Jag är livrädd om jag ska vara ärlig!! Hon har ju alla chanser att införskaffa sig vad hon behöver för att skada sig som i dag när hon for från sin " skola " och tog bussen hit. Så hur var det med koll på läget?!

E på besök

Har messat lite med E och sände över ett kort på T till henne. Vår konversation slutade med att E kommer hit lite senare och solar och umgås med oss. Hon ville så gärna träffa T! När jag berättade för mitt barnbarn att E ska komma så frågade hon: Här? Och säger: Det är min moster E <3. Det är kärlek det!

torsdag 30 maj 2013

Sex veckors helvete

E hade sovit gott i natt och det förstår jag så skön säng som hon har. Hon skulle inte i väg och praktisera i dag som hon brukar göra utan i dag var det ett möte som hägrade. Ett möte om framtiden! Blir det inget behandlingshem för henne i Uppsala så är det jobb och aktivitetsersättning som gäller. Men det kommer hon inte att klara av som hon mår nu, det vet jag! Likväl som att jag fortfarande känner så starkt att E kommer att lyckas med att ta sitt liv en dag om hon inte får komma sig iväg till LG.
Jag har tappat lite av min kamplust! Det känns som att det kommer att bli pannkaka av vår önskan om Lenagården och jag tror inte att någon direkt flaggar för det. Men jag är väl bara lite less nu och tycker att vi inte får ett riktigt gehör för våra önskningar. Som att vi ville att det här mötet på måndag skulle kunna leda till något beslut, vilket det kanske inte gör och som att vi ville känna att vi är trygga i att E är i " säkerhet " till dess annat ordnades för henne. Jag kan tyvärr inte påstå att jag känner mig trygg i vetskap om att hon är hemma igen då det har hänt för mycket där. Jag vet också att både Es syster och pappa känner likadant.Det har varit sex veckors helvete sedan Es första självmordsförsök och det är inte så konstigt att vi blir påverkade.

Men det gäller att tänka positivt och blicka framåt!

Overkligt

Medan jag går här i mitt hus och städar flödar tankarna på de veckor som har gått sedan vi förstod att något hade hänt E när vi aldrig fick tag i henne. Sex veckor som har känts som overkliga! Men som har varit i högsta grad så verkliga de kan bli med ständig oro och rädsla, blandat med ilska och frustrationer över de misstag som har gjorts.
Sjukvården skulle ha ringt till oss föräldrar när E kom in på akuten efter sitt första självmordsförsök. I stället fick vi gå i ovisshet i över ett dygn där vi förstod att något hade hänt eftersom vi ej fick tag i henne men inget kunde göra.
Varför tog inte psykatrin in E när hon skrevs ut från MAVA, då första  gången hon låg inne? Hon var ju i så dåligt skick! Vi fick förklarat för oss att E bara lärde sig dumheter inne på den psykiatriska avdelningen, men i detta fall så borde de ha struntat i det.
Två veckor efter Es första självmordsförsök, den 4 maj om jag minns rätt så skjutsade personalen upp E till akutpsyk då hon hade uttryckt att hon inte ville leva. Det var ett bra initiativ även om vi blev störda över att ingen ringde till oss då heller. E skickades hem med Propavan för att kunna sova ( personalen tog hand om medicinen ).
18 maj dvs två veckor senare, så får jag ett samtal om att E återigen hade åkt in efter att ha överdoserat. Jag tar en taxi till sjukhuset och anmäler mig i receptionen och berättar att min dotter är intagen. Jag blir nekad att träffa henne trots att E har skrivit på ett kontrakt om att vi föräldrar ska informeras när något händer. Tänker för mig själv att E kan väl knappast vara i det skicket att hon kan avgöra sådant. Får efter många om och men träffa henne och konstaterar att E var mer eller mindre borta i drogernas värld.
När E är färdigbehandlad på MAVA denna gång så skickas hon till psykiatrin. Efter ett par dagar är läkaren beredd att skriva ut henne trots att han inte tycks ha gjort en suicide bedömning. Efter påtryckningar ifrån boendet så blir E kvar och medicin sätts in.
Efter nio dagar på psyket är E hemma igen!

onsdag 29 maj 2013

Vikarier

Jag kom precis på att det sägs att E bara skadar sig själv när ordinarie personal jobbar men när det är vikarier så sker det inte. I sommar kommer det att vara gott om vikarier på hennes boende vilket har oroat mig. Men enligt chefen för boendet så är risken mindre att det händer då. Vi får väl lita på det!
Jag har hela tiden sagt att E ska inte tillbaka till boendet utan 100 % tillsyn så länge som hon mår så här och i väntan på något annat. Dessvärre så fick jag ge mig i den frågan och försöka glädja mig åt att de har satt in extra personal, dock inte hela tiden och inte nattetid. Problemet är att det är om kvällarna och nätterna det kan bli jobbigt för E. Nu har hon visserligen insomningstabletter att ta vid behov och då är nog risken mindre att hon ligger och mår dåligt.
E satt nu och väntade på att bli hämtad på psykiatrin och skulle sedan hem. Hon lät lite dämpad och hade huvudvärk! Efter en tid hos sin samtalskontakt så blev det nog lite spänningar. Men hon såg fram mot att lämna byggnaden. Jag förstår henne!

Sms

Messade Es kontaktperson och fick svar att hon plus två till jobbade i kväll och att allting var lugnt. Skönt att höra! Ska ringa boendet i morgon och höra hur det går. Avundas personalen som när de går hem ifrån sitt jobb kan koppla bort jobbrelaterade frågor så som det här med E. Att kunna skilja på jobb och privattiden även en sådan här gång.
Tänk om vi föräldrar kunde göra detsamma. Ingen skulle vara gladare än oss om det gick men skillnaden mellan oss och personalen är att vi ALDRIG kan koppa bort Es problematik. Hur skulle vi kunna göra det när vår dotter har lyckats med att överdosera inte bara en gång utan två gånger och även har skurit sig sönder och samman i sin lägenhet där hon bor.

Mörker

Chattade lite med E här på förmiddagen och hon var så glad över att få åka hem. Som hon skrev: Jag får ju åka hem idag!! Vidare: Tänk att få sova i ett MÖRKT rum.
Jag förstår henne! Det är ingen hit att ligga på sjukhuset och jag kan tänka mig att psykiatrin är en dyster miljö. De har inte gjort mycket åt att snygga till där uppe. Gröna trämaterial och vita deprimerande väggar enligt E. Precis som det var under tiden flickorna låg på barn 4 när de var bebisar och jag sov över i ett rum från en nedlagd psykiatriavdelning. Grönt är skönt....ICKE i detta sammanhang!

Skrivs ut

I dag skrivs alltså E ut från psykiatrin enligt boendechefen men som jag skrev i går så visste E inget om det. Jag försökte i går under vårt samtal att få in henne på andra tankebanor när ångesten sätter in och hon vill skada sig. Jag frågade henne vad hon mest av allt tycker om, vem hon mest av allt älskar och vad som får henne mest glad. Svaret är T, hennes systerdotter som blir tre år i juli. Försök då att frammana henne i dina tankar när du mår dåligt. Plocka fram bilden av henne i ditt huvudet och bara ta in och tänk på T. Det kan kanske hjälpa dig litegrann i de svåra stunderna sa jag till E.
Hon sa än en gång att hon inte kan lova att sluta skära sig och att jag tror att det bara är att sluta. Lite svårt har jag att förstå hur man kan göra något sådant mot sig själv men jag har förstått att det INTE är bara att lägga av med ett självskadebeteende. Det har utvecklats till ett slags beroende som hon behöver hjälp med att bryta och just därför borde kommunen inte lasta över allt ansvar till landstinget. Missbruk som missbruk!
Jag sände i går ett sms till Es ena kontaktperson där jag hade några funderingar och jag väntar på att få svar framöver. E har haft tur att få sådana fina kp där hon bor och de vill verkligen att hon ska må bra. Så de är nog inne på samma spår som vi i hennes familj. Att hon  behöver mer hjälp än vad hon har!
Vi får se vad den här dagen har att ge

tisdag 28 maj 2013

Fem veckor och fem dagar

Dagarna går och blir till veckor och det har gått fem veckor och fem dagar sedan Es första självmordsförsök och en vecka och tre dagar sedan hennes andra försök. Nu ska hon skickas hem och jag bara vet att jag kommer att vara på helspänn dygnet runt igen. Att jag kommer att hoppa till då telefonen ringer i rädsla över att få höra att E har tagit en ny överdos och i värsta fall har lyckats med att ta sitt liv. Ni som sitter och bestämmer att E inte ska ha full tillsyn kan inte sätta sig in i vår rädsla för då skulle ni fullkomligt strunta i att tänka att hon inte får ett riktigt liv av all kontroll. Det är väl bättre än att hon har lyckats med att ta sig av daga? Då har hon verkligen inget liv!!

Ett allvarsamt samtal

Jag har precis haft ett långt samtal med E om morgon dagen då hon blir utskriven. Hon visste inte själv att hon skulle bli det! Jag berättade om allvaret i att ta överdoser och att personalen tror att hon inte förstår innebörden av vad som kan hända om hon gör det. Att hon faktiskt kan dö eller bli ett kolli som ligger på en vårdavdelning oförmögen att  göra något själv så som att gå, prata, tänka osv. Hon sa att hon inte har tänkt i de banorna, att ingen har förklarat för henne att det faktiskt kan bli så av det. Att hon kan dö det vet hon ju men att hon skulle kunna bli hjärnskadad av det är inget hon hade funderat över.
Jag var lite tuff mot henne i mitt ordval men jag tror att det gick in lite av det jag sa till henne. Hon skulle höra av sig i morgon och berätta om hur det går med allting.

Glad

Chattade lite med dottern som verkar på bra humör i dag, ja hon verkade rent av glad och när hon är glad så blir jag också det. Hon skulle träffa sin kille i dag för första gången på länge. Det blir nog inte i många timmar som de ses men jag kan garantera att han säkert längtar just nu till dess de möts. Kanske hon också i den mån hon orkar. Hon har tidigare gjort antydningar om att vara själv eftersom hon inte riktigt orkar med ett förhållande och pressen som automatiskt blir. Men samtidigt så verkar hon ändå vilja sällskapa! Kärleken är störst <3

När andra bestämmer

Det är oerhört frustrerande att vara föräldrar till någon som har ett självskadebeteende och det är lika frustrerande att känna inom sig en viss tvivlan på att den hjälp vi vill att dottern ska få inte kommer att sättas in. De som styr och bestämmer över vår dotters framtid ( om hon ska få någon ) är jag rädd för kommer att hänvisa till det som heter vågen och som finns i stan eller till Hera eller något annat liknande behandlingsalternativ.
Inget av de alternativen ser vi som ett bra val när det gäller vår dotter men vi kommer säkerligen att få stånga våra pannor blodiga i vår kamp. Det som gör mig besviken nu är att det här mötet som ska vara har vi ju sett fram mot, vi har hoppats på att något positivt skulle hända under mötet och att de som kommer att vara med på sammankomsten skulle ropa ett rungande JA. Men jag är realistisk och inser att det inte kommer att ske. Inte i dagsläget!
Har fått svar från Es samtalskontakt, ett kort svar där hon skriver att mailet kom rätt men att hon inte vet inte om det är möjligt med att ordna fram en överläkare till månd. Likaså har chefen för boendet ringt och berättat att E blir utskriven i morgon. De har satt in extra personal men ingen kommer att sova inne hos henne och de kommer inte heller att vara med E hela tiden. De menar på att hon måste få känna att hon har ett eget liv.
Es pappa kom med något snabbtänkt som jag själv inte kom på att ifrågasätta. När jag berättade att de säger att E inte förstår innebörden av vad som kan hända när hon tar överdoserna, att hon inte förstår att hon kan dö om hon gör så där, hur kan de då säga att de inte ska ha full tillsyn på henne. Han undrar hur det går ihop?! Visst har han rätt i det!!!

Där står vi då och det sägs ju att tålamod är en dygd

Mailadresser

Så där ja då har jag även slängt iväg ett mail till den som E går och pratar hos på psyket. Det var lite av en vild chansning även där ifall mailadressen stämmer. Jag hoppas det! I värsta fall så hamnar det i orätta händer eller kommer tillbaka som ett undelivered mail.

Det slog mig

E är ju inskriven på psyk med permis varje dag. Vad som nu slog mig är om någon hämtar och lämnar av henne om dagarna fram till dess hon skrivs ut. Jag vet att i helgen så gjorde personalen på boendet det men hur det såg ut i går och hur det blir i dag vet jag ej. Grejen är ju att hon kan ta sig till med vad som helst då hon får chansen känns det lite som. Jag hoppas att jag har fel!
Chrissy du har helt rätt i att det är jag som känner E bäst och som har burit henne i nio månader, vårdat och fostrat och älskat henne i alla år. Jag SER att hon är påverkad av alla mediciner och då får folk inom vården säga vad fasen de vill. De kände inte min dotter INNAN alla tabletter sattes in så de borde faktiskt ta till sig och lyssna. Inte gömma sig bakom sin yrkesroll, veta bäst rollen där de hänvisar till vad de har lärt sig, läst sig till och vilken erfarenhet de har av medicinering hos andra människor. Andra människor är inte min dotter! Det är möjligt att hon kanske verkligen behöver den sista sorten de satte in i detta nu då hon mår så dåligt som någon sa, som också jobbar inom psykiatrin. Men jag tycker också att det ska tas i beaktning att medicinen / medicinerna i sig kan skapa ett sämre mående. Man ska inte förlita sig på att mediciner gör något underverk. Jag har sett alltför många baksidor som jag har tidigare nämnt i något blogginlägg. Där tabletterna blir deras fiende eller i deras egna ögon deras bästa vän ( då de överdoserar dem i stället så att de blir drogade ).
Under en period kan det kanske vara nödvändigt ont att medicinera vilket jag inte säger något om men när dag efter dag läggs till månad efter måndag och år efter år då är det inte bra. Då måste en förändring till! Fler terapi timmar kanske eller som i Es fall där vi har önskemålet om att hon ska få åka iväg till ett behandlingshem som är specialiserade på självskadebeteenden m,m. Där hon kan få terapi och en helt annan struktur över livet än vad hon har nu och bryta detta mönster hon har. 

Lss

Satt och letade efter ett nummer till Es LSS handläggare inom kommunen men det var då som att leta efter en nål i en höstack. Det var lättare att finna en mailadress som jag hoppas var hans därför att jag har nu sänt i väg ett mail till honom. Behöver få veta vilka som kommer på mötet till veckan. Om de som har lite pondus att sätta ett beslut kommer att vara med. Det känns livsviktigt eftersom tiden rinner i väg.
Medan jag sitter och skriver det här så får jag ett samtal ifrån handläggaren som hade fått mitt mail där han berättade att han har fått vetskap om att när det gäller sådana här behandlingar, så är det psykiatrin som beslutar. Ingen socialsekreterare kommer alltså att närvara vid mötet. Fort gick det i alla fall att han ringde upp mig!
Lika fort går det dessvärre inte med att fatta bra beslut gällande E!

måndag 27 maj 2013

Älskade dotter

Jag fick ett sms ifrån min älskade E som skrev att idag kändes det väl bra att stanna kvar på psyket. Men hon har inte gjort så mycket mer än att prata med läkaren och legat på sängen. Vilket skitliv! Men jag är glad att hon kan själv känna när det är nödvändigt med den typen av vårdinsats.
Kanske kände hon att hon inte mådde bra alls i dag och det ger kanske också en liten trygghet att vara uppe på psyket, trots allt! Där är det inte lika stor risk att hon skadar sig som hemma. Även om det finns möjligheter även där att göra dumheter precis som hon skrev till mig tidigare en dag.

What´s going on

Vet fortfarande inte hur det  blir för E men antar att hon är ute på dagarna o sover på avdelningen om natten en tid. Känner en stark oro därför att E har inte fattat ett dyft. Hon är beredd att stoppa i sig mer piller, sanna mina ord! Att känna det så är ingen hit kan jag ju säga. Jag blir ärligt talat rosenrasande på henne samtidigt som jag blir frustrerad och olycklig. Att det inte går att prata med någon som är i det här beteendet känns jättejobbigt men vi måste tänka positivt.
En sång till E

youtu.be/2a2Snz43Nj4

Lättretlig

Es kille berättade att E var på dåligt humör i dag också. Det är ju det jag säger och som vi dvs jag och min sambo också har märkt av. E är helt klart påverkad av den nya medicinen. Sedan får de som jobbar inom psykiatrin tycka vad fasen de vill. Att tabletter ska påverka E så här tycker jag INTE om. Dessutom så tycks hennes minne ha blivit sämre. Hon säger titt som tätt att hon inte minns både till mig och till sin kille fast det behöver förstås inte vara medicinens fel. Men allt sedan E tog sin sista överdos förra lördagen så tycker vi att hon är lite underlig i sättet. Nu har jag inte träffat dottern sedan förra måndagen men jag har haft sms kontakt och telefonkontakt likväl och bara av det märker jag förändringen.
Boendet tycker säkert inte som oss.....eller så gör de det..... ingen har ringt idag och berättat hur det går med allting. Om E är på permisen i dag, om hon ska tillbaka till psyket i kväll i så fall och om hur länge det ska vara så.
UPPDATERING:
Fick precis sms från E där hon berättar själv att hon blir kvar på psyket några dagar till då hon har permis om dagarna men sover på  avdelningen. Hon undrade vad jag tyckte om det och skrev sedan: Bra måste jag ju anta! Jag svarade henne precis som jag känner att jag INTE vill ha henne på psyket men jag vill inte heller att hon ska dö ifrån mig. Hur som helst så är det här precis det som vi hade hoppats på. Frågan är bara hur det ska lösa sig sedan?

Vilken soppa

Jag fick för en stund sedan vetskap om detta: "Personalen håller ju också koll på att jag inte sparar tabletter men på senaste har jag varit lite lömsk så dom har inte sett allt".
Vet ej riktigt vad hon menar med det dvs om hon har undangömda piller någonstans eller om hon har gjort så hittills. Jo det sist nämnda vet jag ju om förstås men är det så att hon har stoppat tabletter under madrassen, så måste vi vidta åtgärder. Grejen är att den som berättade detta är livrädd att det ska komma fram till E att det har " skvallrats ". Dock något jag inte kan ta hänsyn till när det gäller min dotters bästa. När jag får veta hur det egentligen ligger till så får jag handla där efter. Men det känns än mer viktigt nu som att det hastar med behandlingshemmet.Om det nu blir något av det vill säga. Med de besparingar som hägrar så är det kanske kanske kört.

Fortsättning följer.....
Uppdatering: Detta är något som hon har gjort tidigare men det är viktigt att personalen på hennes boendet är väldigt observanta. De måste se henne svälja sina tabletter. De måste ha henne att gapa o de måste se henne lyfta på tungan för att säkert veta att hon ej har pulat undan dem.

Minnen

Jag satt och tittade på foton från Es barndom och fick mig några goa skratt likväl som tårarna trillade. Det har gjort vansinnigt ont att ha följt Es försämring under årens lopp. Att se den gladlynta blonda glädjespridaren som alltid var öppen och kontaktsökande förvandlas till någon som bär svarta kläder, färgar håret mörkt, som nästan aldrig skrattar ( när hon gör det så blir man alldeles varm inombords ) och som avskyr kramar är smärtsamt. Denna underbara flicka blev en ung kvinna med ett fruktansvärt dåligt mående. Vad hände?! 

www.youtube.com/watch

Självdestruktiv

Satt och läste lite om det här med självdestruktivitet och känner igen så gott som allting av det:
Självskadebeteende upplevs ofta som beroendeframkallande och ofta försöker närstående hindra personen i fråga att skada sig, eller bara säga att personen måste sluta skada sig själv, vilket inte alltid är enkelt. Har personen sjunkit för djupt ner i depressionen räknar personen självskadebeteendet som en vardagssyssla, precis som äta och sova. Självskadebeteende är fullt jämförbart med övriga missbruk. Självskadaren planerar inköp av större/vassare tillhyggen, olika former av klädesplagg som döljer såren, bandage och liknande för att inte "läcka" blod genom kläderna från färska sår. Hon eller han planerar sitt umgänge och sina aktiviteter kring huruvida det ska fungera att ha långärmat eller inte (att t ex undvika att följa med på gymmet eller till badstranden).
Att framkalla fysisk smärta är för många självskadare en metod, ett verktyg för att distrahera sig från själslig smärta. Den fysiska smärtan är lättare att "ta på", den kanaliserar de överväldigande negativa känslorna personen upplever. Smärta i kroppen utlöser även endorfiner, vilket ger självskadaren en kick och en känsla av lugn och trygghet, vilket också kan förklara den beroendeframkallande risken i det hela.

söndag 26 maj 2013

En natt utan våndor

Jag hoppas på en natt utan ett tidigt uppvaknande där jag störs av alla tankar som snurrar på. En natt där jag får sova all night long. Funderar nu en del på hur morgon dagen blir för E. Hoppas på det bästa! Jag vill INTE få ett samtal där de berättar att hon återigen har hamnat på sjukan eller har avlidit. Jag har den sista tiden blivit lite skvätträdd för luren. För att få det där hemska samtalet.... och varje gång telefonen ringer så slår hjärtat några extra slag.
God natt

Två dagars ilska

Även i dag har jag fått ilskna sms från E! Om att det inte känns jättebra att hon kommer hem ( till sig ) i morgon och att det är på grund av mig. Eftersom vi inom familjen inte tycker om att hon ska skrivas ut från psykiatrin så känns det inte bra för henne. Jag förstår E till fullo men som jag skrev i mitt svar så finns det ju en anledning till att vi tycker så och att vi är rädda om henne. Att så länge hon mår så här dåligt så måste hon ha tillsyn dygnet runt.
Jag tänker som så att bakom ilskan så är det ändå så att hon söker kontakt och att hon också vet att hon kan ösa ur sig till mig utan att jag blir arg tillbaka eller struntar i henne. Men jag blir lite olustig till mods så klart.
Jag fick ett samtal ifrån Es ena kontaktperson på boendet tidigare i kväll. Hon berättade att hon precis hade lämnat av E på psyket och att dagen hade varit bra. Personalen ska styra upp det hela så att E kanske kan vara hemma om dagarna men att hon sover på psyket. Precis som vi har pratat om förut! Så i morgon får vi veta mer hoppas jag.
I augusti ska vi resa utomlands precis som vi gör varje sommar. E följer oftast alltid med som jag har nämnt i tidigare blogginlägg. Vi förutsätter att hon följer med i år också men för första gången så känns det lite pirrigt. Eftersom att hon nu mår sämre än någonsin. Men blir det Lenagården för E så är det förstås inte säkert att hon kan följa med. Det är ju tre månader kvar så vi får väl se hur det blir.

Boendechef

Så där ja då var ännu ett mail ivägskickat till boendets chef med lite frågor. Får se om hon svarar eller om någon ur personalgruppen hör av sig till mig. Det lär de göra!
Man är fruktansvärt liten på jorden ibland! Tiden går och två självmordsförsök inom loppet av en månad är två för mycket. Hade jag haft pondus och en position inom politiken, socialtjänsten....ja jag vet inte vad....då skulle jag för det första ha satsat mer pengar på psykvården, jag skulle ha slagit klubban i bordet för en behandlingshemplats ( Lenagården ) för E och jag skulle med glädje ha minskat ned på min skyhöga månadslön och i stället skänkt pengarna till välgörande ändamål.
Nu är jag tyvärr inte politiker eller har någon annan hög tjänst utan jag är bara mamma, en mamma som är förtidspensionerad med en väldigt låg inkomst och en mamma som kämpar för sin dotters välmående.

Telefonsamtal

Jag fick under min hundpromenad ett samtal ifrån boendet om att i morgon ska de träffa psykiatrin för en slags bedömning. Jag lade fram vår önskan eller krav om att E måste ha tillsyn dag som natt ifall hon ska skrivas ut. Han jag pratade med hänvisar mig vidare till deras boss. Jag berättade då att jag har ju mailat flera gånger till deras chef och att jag speciellt i mitt sista mail framförde våra önskemål. Här kommer ett utdrag ur mailet:
Vi känner också att om E ska  vara kvar på boendet till dess hon kan och om hon kan få komma till Lenagården, så måste en personal finnas vid hennes sida dag som natt. Någon måste sova inne hos henne för annars kan vad som helst hända. Hon är i sådant pass dåligt skick nu! Psykiatrin är inget bra val så därför måste något annat till.
Detta mail sände jag den 19 maj och jag hoppas att deras chef sätter in en personal extra under den tid som det behövs. Men jag ska återigen skicka henne ett mail i hopp om att hon tar till sig vår önskan och vårt krav

Ny permis

E berättade i igår att hon skulle få permis i dag också och att hon skrivs ut i morgon. Jag förstår att hon längtar ut för att vara i en sådan miljö är inget för henne. Men hon kan inte heller lova att inte skada sig igen och då känns det inte tryggt att hon ska återvända till boendet.
Jag hoppas att en extra personal sätts in som kan bevaka E i princip dygnet runt och som sover med henne till dess vi får till en annan lösning. Eftersom E nu är i en sådan obalans och självmordsbenägen som hon är. Annars kommer hon inom en snar framtid ha gjort ett till självmordsförsök. Eller i värsta fall till och med ha lyckats fullborda försöken. E vill egentligen inte dö det förstår vi allihop men i de nattsvarta stunderna som är fyllda av ångest och jobbiga tankar, så finner hon ingen annan utväg. Det här är ett rop på hjälp precis som jag har skrivit tidigare och då är det vår sak att se till att hon får den hjälpen hon ber om.
I går var E fruktansvärt arg och irriterad! Det genomsyrades i varje sms och i varje ord. Dels för att vi rotade igenom henne lägenhet i jakten efter verktyg och mer Theralen och dels för att vi kanske förstörde hennes chanser till att skära sig då hon var hemma på permisen. Hon skulle visserligen raka sig men vi litar inte på henne längre. Den tilliten jag har känt är helt helt borta!

lördag 25 maj 2013

Det osar hett

Oj oj oj dotra mi ringde och var riktigt förbannad på mig och hennes pappa ( men det är jag och alltid jag som får ta smällen ) för att vi har rotat i hennes lägenhet. Vi tog ett par tänger, rakblad osv från olika ställen där hon hade gömt undan dem. Nu skulle hon raka sig och hade inte en endaste rakhyvel kvar. Grejen är att hon använder en tång till att bryta loss rakbladen från plasten som de är i för att sedan kunna skära sig. Även om hon också faktist använder dem till det de egentligen är till för. Oftast köper hon så vitt jag vet lösa rakblad men har hon inga så.... E var så arg att hon började att gråta och jo då jag fick heta jävla kärring.
Inte så trevligt men jag var förberedd på vad som skulle komma även om jag tycker att det är jätte jobbigt att hon blir så arg. Men jag kommer att göra om det utifall det behövs. Visst hon kan köpa nya grejer vilket hon också sa och därför har personalen på boendet slutat att ta hennes rakhyvlar o rakblad. Men det struntar jag i! Allt för att försvåra för henne!!
Jag ringde personalen och berättade om att E var arg för det här och det visste de ju redan om. De var precis på väg till affären för att köpa Gel i stället. Es pappa ska också köpa henne en rakapparat!
I kväll blir det ett pubbesök och middag på en china krog. Bjuden än en gång av bästaste vännen som vill muntra upp mig <3

Risperidon

Snackade lite med E som såg fram mot sin permis då hon ska ned på stan och shoppa lite. Hon berättade att medicinen de har satt in heter Risperidon. Det blev aldrig något av Cyprexa!
Men Risperidon är då inget bättre anser jag även om den kanske kan vara till hjälp i små doser. Följande går att läsa om tabletterna:

VANLIGA BIVERKNINGAR ENLIGT FASS:
Parkinsonism. Detta är en medicinsk term som innefattar många symtom. Varje enskilt symtom kan förekomma hos färre än 1 av 10 personer. Parkinsonism innefattar: ökad salivproduktion eller vattnig mun, muskuloskeletal stelhet, dregling, ryckighet när man böjer leder, långsamma, minskade eller försvagade kroppsrörelser, avsaknad av ansiktsuttryck, spända muskler, nackspändhet, muskelstelhet, gång med små, släpande och snabba steg och avsaknad av normala pendlingsrörelser med armarna, ihållande blinkningar till följd av att man knackar på pannan (en onormal reflex).
  • Huvudvärk, svårigheter att somna eller att fortsätta sova.


Vanliga (drabbar 1 till 10 användare av 100):
  • Dåsighet, trötthet, rastlöshet, svårigheter att sitta still, irritabilitet, ångest, sömnighet, yrsel, bristande uppmärksamhet, matthetskänsla, sömnstörning
  • Kräkningar, diarré, förstoppning, illamående, ökad aptit, smärta eller obehag i buken, ont i halsen, muntorrhet
  • Viktökning, höjning av kroppstemperaturen, aptitminskning
  • Andningssvårigheter, lunginfektion (lunginflammation), influensa, luftvägsinfektion, dimsyn, nästäppa, näsblödning, hosta
  • Urinvägsinfektion, sängvätning
  • Darrningar, muskelspasm, ofrivilliga rörelser i ansiktet, armar eller ben, ledvärk, ryggvärk, svullnad av armar och ben, smärta i armar och ben
  • Hudutslag, hudrodnad
  • Snabb hjärtrytm, bröstsmärta
  • Förhöjd nivå av hormonet prolaktin i blodet.
  •  STUDIE I USA:
    Amerikanska forskare har sett en oproportionerligt hög rapportering till det amerikanska läkemedelsverkets (FDA) biverkningsregister av hypofystumörer i samband med risperidonbehandling. Fynden stämmer överens med djurstudier och manar till uppmärksamhet i kliniken. Det finns också ett behov av longitudinella studier. I FDA:s biverkningsregister observerade forskare, som är anställda på FDA, rapporter om 77 hypofystumörer knutna till de antipsykotiska läkemedlen risperidon, olanzapin, ziprasidon, klozapin, quetiapin, aripiprazol och haloperidol. Av rapporterna var 54 associerade till risperidon. Andelen rapporterade hypofystumörer är cirka 19 gånger högre för risperidon än i biverkningsdatabasen som helhet. Vilka doser patienterna använt är okänt liksom hur länge de behandlats.

    Även haloperidol, ziprasidon och olanzapin hade i nämnd ordning en högre andel rapporter om hypofystumör. Haldol hade relativt sett cirka 5,5 gånger fler rapporter än biverkningsdatabasen i sin helhet, ziprasidon 3 och olanzapin cirka 2,5 gånger.

    Frekvensen rapporter om prolaktinemi, galaktorré, amenorré och gynekomasti var många gånger fler för risperidon än andra neuroleptika. Även omräknat till andelar av biverkningsrapporter låg risperidon i topp med till exempel 35 gånger fler rapporter, relativt sett, för hyperprolaktinemi och 20 gånger fler rapporter för galaktorré än databasen i sin helhet. Oftast låg haloperidol sedan på andra plats följt av ziprasidon.

    Bland hypofystumörer hos kvinnor svarade risperidon för 85 procent av rapporterna. Av de sju antipsykotiska läkemedlen hade risperidon den högsta andelen rapporter hos kvinnor för hypofystumör, hyperprolaktinemi, galaktorré, amenorré och gynekomasti.

Nu ska man kanske inte stirra sig blind på alla biverkningar men ändå vara vaksam.

Att leka med döden

Slår upp tidningen vid frukostbordet och det första jag läser är om de besparingar som måste göras inom kommunen. Det kändes verkligen inte upplyftande! Inte bara för alla som drabbas utan även för vår dotter som kanske aldrig kommer att få beviljat en vårdplats på ett behandlingshem, vilket ju är livsviktigt. Så känns det men det kan ju gå bra ändå! Det brukar vara vanligt att kommunen och landstinget går ihop om en sådan betalning, så vi får sätta vårt hopp till det.
I dag får E komma hem på permisen! Hon skulle ned på stan med kontaktpersonen och handla lite. Så skönt för henne! Mitt hjärta värker och sorgen väller över mig lite nu och då som jag har nämnt tidigare. Hon ska inte behöva må så bedrövligt dåligt! 22 år och hela livet framför sig....men in och ut på psyket bland andra sjuka människor i en miljö som inte gör henne friskare, skärningar och överdoser som avlöser varandra, svarta kläder och ett yttre som utstrålar det dåliga måendet. Visserligen så har jag fått vetskap om att E har mer eller mindre slutat med att skära sig och det är ju helt underbart om det inte vore för att hon bytte det mot att överdosera allt möjligt. Det är att leka med döden!

fredag 24 maj 2013

Permis

Dotterns hemskickning kom av sig och hon får endast permis i morgon mellan 12 - 18.00 och sedan ska hon tillbaka till avdelningen för att sova. Det känns bra tycker vi alla! Även om det är som J sa en  förskräcklig miljö inne på Psykiatrin. Där blir hon inte friskare sa J och det har hon ju rätt i.
I kväll är det avkoppling på hög nivå med besök av bästaste vännen M och grillmidddag i det underbara vädret. Jag känner också att jag faktiskt kan koppla av i kväll med vetskapen att E är intagen. Sorgligt men sant! Har inte pratat eller chattat eller på något annat sätt varit i kontakt med henne i dag men hon finns i mina tankar.
En Lex Sarah anmälan är gjord fick jag höra i dag! Följande text finns att läsa under vårdhandboken:

Lex Sarah

Enligt Lex Sarah i Socialtjänstlagen (SFS 2001:453), LSS - Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (SFS 1993:387) samt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om Lex Sarah (SOSFS 2011:5) är samtliga medarbetare som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och i verksamhet enligt LSS skyldiga att rapportera missförhållanden och risker för missförhållanden. Information om skyldigheten att rapportera ska ges till de som omfattas av skyldigheten. Det ska också finnas rutiner för anmälan enligt Lex Sarah. Då ett missförhållande eller risk för ett missförhållande upptäcks ska detta utredas, dokumenteras, avhjälpas och undanröjas. Om utredningen visar att det var ett allvarligt missförhållande eller risk för ett allvarligt missförhållande ska den som bedriver verksamheten anmäla det till Socialstyrelsen.
Bra!!!

Stolt

Jag är sjukt stolt över J som åkte upp till sin syster och satte sig ned för att prata med läkaren. Där var det ord och inga visor! Det fanns en del att ifrågasätta och det var precis vad J gjorde. E ska vara glad över att hon har en syrra som engagerar sig så mycket för att få till stånd något bra. J tycker väl inte att det hjälpte direkt för de kör ju sitt race ändå men förhoppningsvis så tar de ändå till sig hennes ord. Han skulle i alla fall kontakta Es boende och säga åt dem att hålla henne under ständig uppsikt. Jag känner mig inte lugnad för fem öre men vi kan bara gilla läget.

Panik

Nu känner jag och Es syster så smått panik då psykiatrin eventuellt skriver ut E i dag enligt en konversation systrarna mellan. Det får de bara inte, det går inte, vi orkar inte med en helg till i oro. Men hon menar på att hon kan ju göra sig illa på psykiatrin också så det spelar ingen roll var hon är.
Men att E ska vara på boendet under dagtid och sova på psyket kan ju vara en bra ide, kanske! Om de kan ha full koll på henne vill säga för annars är det ju lönlöst. Ringde upp kontaktperson på boendet och de vet om det här o har bett läkaren ringa upp dem efter ronden. Es syster ska åka upp dit och försöka få prata med den ansvarige läkaren. Så får vi se vad som händer! Jag är så tacksam över att E har sin syster. Jösses vad jag älskar mina döttrar och är glad över att de har varandra <3.

torsdag 23 maj 2013

Utskrivning

Det var som jag hade hört först att psykiatrin vill skriva ut E i morgon. Vilket boendet inte riktigt är med på! Möjligen att hon är hemma på dagarna och sover på psyket till dess hon får komma på Lenagården eller vad det nu blir. Vi hoppas förstås på LG! E själv är olycklig över att inte känna sig välkommen tillbaka till boendet men de har förklarat för henne att hon personen E är välkommen men inte den hon är nu som överdoserar hela tiden. Och ljuger!
De hade haft en träff med hennes samtalskontakt i dag och det gick bra. Hon förstår att det är allvar! Nu är det bara att vänta och se vad som händer men jag hoppas för Es skull att det sker något radikalt fort. Ja för vår skull också! Det är en oerhört jobbig situation som gör en ständigt spänd och orolig dygnet runt.
Jag försökte få E att förstå det här med medicineringar och att vi skulle önska att hon trappade ned och tog bort någon av dem. Totalt äter hon sex sju sorter var av ett par vid behov. Tyvärr så lyckas jag inget bra i mina försök och hon blir bara arg på mig.
Jag mailade LG i dag och berättade om vad som har hänt den sista tiden och vad som sker nu, så de blir lite informerade om läget. Es kontaktperson skulle också ringa till dem i morgon.
Vi jobbar på!

Vandrande apotek

Jag har aldrig trott på att mediciner är lösningen till ett bra mående och har själv sett många baksidor av medicinering hos människor. De blir förändrade till sättet vilket vi som ändå känner E bäst tycker att hon har blivit. E har även trubbats av i sina känslor och kan stå och ljuga folk rakt upp i ansiktet. Det skulle hon ALDRIG ha gjort tidigare!! Hon kan säga att hon har tagit sina piller för att sedan stoppa undan dem och ta en dubbel dos dagen där på. Det är ett nytt beteende hos henne!
När då medicinen inte hjälper ja då sätter de in en högre dos, ännu högre dos och ytterligare en högre dos och då har vi en vandrande zombie framför oss. Nu säger jag inte att alla patienter som medicinerar blir så men de som jag har träffat och E har uppvisat samma tecken. Ibland är det förstås absolut nödvändigt att sätta in medicin och det har jag förståelse för. Vad jag inte tycker om är att det oftast sätts in för många olika sorter och att doserna hela tiden höjs. Så är det!
Vi kommer att försöka få tag i namnet på den läkare som behandlar E och skriver ut medicinerna. När vi väl vet namnet så kommer denna läkare att få höra vad vi anser om kontrakt, att skriva ut en självmordsbenägen ung kvinna, att medicinera och att inte ta Es situation på allvar.

onsdag 22 maj 2013

Lenagården

Jag fick ett samtal ifrån den andra kontaktpersonen till E som berättade att dotra mi ville att hon skulle ringa mig för att bland annat berätta att E vill fara till Lenagården på ett studiebesök. Hon kan i alla fall tänka sig det och menar att det kan ju vara bra där. Det där kontraktet är något som psykiatrin använder sig av ibland och de menar att det har givit bra resultat. Skämtar de eller??!! Inte tusan fungerar det då på min dotter, det kan jag ju säga redan nu! Om någon mår jävulst dåligt och får svarta tankar så inte försvinner de tankarna för att ett kontrakt är påskrivet. Idioti är vad det är!
Sedan så ska dottern börja med en medicin som heter Zyprexa för ångest / tvång, scizofreni m,m. Ännu en galen ide från psykiatrins sida. De tänker inte heller ta bort någon sort utan de bara fyller på lagret i min älskade flickas kropp. De har dessutom ökat upp dosen på hennes Fluoxetin fick jag precis höra.
Vi får nu se vad nästa steg blir! Efter träffen med alla berörda, en träff som var satt till den 3 juni men som kan bli tidigarelagd.
Kämpar vidare så klart! Med hjälp av boendets personal men främst då kontaktpersonerna till E som jag verkligen tycker är trevliga. De vill E så väl och det märks verkligen i det de säger och i deras tonlägen när jag har pratat med dem.
Varsin ros till dem båda från en tacksam mamma

Psykiatrin

Det är psyket som vill skriva ut E men inte på fredag som jag trodde utan tidigast på tisdag. De ger henne mer medicin, något antidepressivt och skickar tillbaka henne till boendet. Vilka jävla dumskallar! Dock så säger personalen ifrån att de inte kan ta mot Emma utan då ska de ha full tillsyn på henne. Det var tal om ett kontrakt som E ska skriva på där hon typ lovar att inte göra sig illa ( eller något sånt om  jag fattade det rätt ). Tror de på fullaste allvar att ett kontrakt ska hålla E från att skära sig eller ta överdoser? CRED till Es kontaktpersoner och till enhetschefen som säger ifrån. Men så har jag ju hotat med att anmäla boendet och gå till massmedia. Vilket jag också kommer att göra om det inte sker någon förändring till det bättre.
Personalen ska träffa Es samtalskontakt i morgon och prata mer om hur de ska gå tillväga. Hon verkar ha börjat att förstå att något mer måste till för E. De hade förslag ( psyket ) på en vistelse två dagar i veckan i stan på ett ställe där de använder sig av kbt och dbt men det räcker inte för E vilket de också sa till psykiatrin. E behöver något sju dagar i veckan. Nähä snart dags att vända sig till massmedia kanske!!! Låta folk få veta att så här går det till! Proppa folk fulla med piller och ut med dem det är deras lösning på problemen.

Har en känsla

Fick ett sms från dottern som ger mig inga direkt bra vibbar. Hon har varit på mötet och jo det blev tal om behandlingshem precis som vi har hoppats på. Men det är inget som är gjort i en handvändning och kommer att ta tid OM det blir något. Då är ju frågan hur lång tid?? På fredag skickas E hem och jaha.....hur löser det sig då? Bevakning dygnet runt? Kan de ordna det så? Annars ska hon inte hem!! Jag väntar på samtal ifrån Es kontaktperson så då får jag höra mer om vad som blev sagt.

www.youtube.com/watch

tisdag 21 maj 2013

Hoppfullt

Jag tycker ändå att det känns lite hoppfullt med det där mötet i morgon. Jag måste helt enkelt få känna lite hopp i all bedrövelse för att tanka lite energi till mig själv.
Pratade med A om E i kväll! Hon hade i sin tur pratat med en god vän som kan den här biten med tvångsvård osv. OM det måste till det! Man får som föräldrer ligga på om hjälp och påtala behovet av stöd och som i detta fall en vistelse på hem och kanske tvångsomhändertagande. Så är det!
Fick sms från E om att hon iaf känner igen en personal på psyket, T du vet vem du är.... och tyckte att det kändes bra. Det tycker jag också!
Es pappa skrev att vi får sätta oss ned och prata ut med E framöver. Jag håller fullständigt med!

Möte på psyket

21 maj: Vi fick i kväll veta att det i morgon blir ett möte på psyket angående E. Det är väl läkare och andra från psykatrin som kommer att vara där samt en kontaktperson till E från boendet och deras chef. Inte vi föräldrar av någon anledning. Men det spelar inte någon roll bara det blir en bra lösning och ett bra resultat av mötet. Det ska bli intressant att höra vad de kom fram till. Jag hoppas att någon informerar oss så fort som möjligt. Dottern är upprörd milt sagt över att vi tycker att hon inte kan åka tillbaka till boendet efter vistelsen på psykiatrin. Frågan är ju bara var ska hon då ta vägen undrade hon. Jag vet inte i dagsläget men min dörr står alltid öppen för mina kära döttrar. ALLTID! I kväll känns hon instabil som fasen men hon är väl förstås rädd och osäker. Dörrmattan rycks ju undan för henne om hon inte kan återvända till boendet där hon är trygg. Men vi måste göra något konkret så det kan inte hjälpas att hon reagerar så. Det är i slutändan för hennes eget bästa!

Borde inte vara så

Jag och Es kille är eniga i att det inte borde vara så här för E. Hon ska inte sitta inne på en sluten avdelning och må dåligt psykiskt och fysiskt ( hon är fortfarande fruktansvärt trött efter överdosen) när solen skiner och himlen är klarblå. Hon borde vara ute, kanske äta en glass och njuta av vädret och vara glad.
Tankarna och känslorna väller över mig lite nu och då och sorgen över att det är som det är med vår älskade flicka är obeskrivlig. Den förtär en inifrån! Det kan nog bara den som upplever det förstå.

Vi älskar dig E ♥

Vad gör min dotter där

Jag satt och kollade på lite information om den avdelning E är på nu och förklaringen lyder så här: Har 13 vårdplatser med inriktning mot psykos och personlighetsstörningsproblematik.
Vad i allsin dar gör hon på en sådan avdelning undrar jag nu. Hon har ingen psykos och inte är hon heller personlighetsstörd. Hon har ångest och andra jobbiga bitar men herregud hur i hvete kan hon placeras bland människor med sådana problem. Det övergår mitt förstånd! Är det fullt på avdelningen för de med ångest och depression kan man ju undra?!
Nej nu jädrans får de som bestämmer se till att få tummen ur och hjälpa oss fort som bara den att få iväg E till Uppsala. Hon ska dit därmed basta!!
Mailade i går morse till enhetschefen på boendet men som vanligt så svarar människan inte. Inte heller har hon ringt! Det är dålig stil tycker jag.
Vakna upp alla inblandade i Es liv och gör något NU!

" Besöksförbud "

Dotter har förbjudit mig och hennes pappa att komma på besök på psykiatrin. Hon menar att då längtar hon bara hem! Så inget besök där då med andra ord.
Det känns väl så där! Ville ju inte upp dit men samtidigt så vill jag ju träffa E. Pratade med mina föräldrar om det här med E idag då de frågade lite om helgens händelse. De håller med om att nu återstår bara en behandlingshems vistelse för henne. Om vi ska kunna rädda vår dotter och deras barnbarn.
E visste inte hur länge hon blir kvar på avdelningen. Hon har viss tillsyn och bor med två andra personer i en sal, som jag förstod det.
Får se om det dyker upp något svar ifrån enhetschefen under dagen, och vad hon då skriver.

måndag 20 maj 2013

Chattkonversation

Fick chatta lite med E som har fått surfplattan till psykiatrin. Men hon svarade kortfattat och inte på mina frågor så jag vet fortfarande inte om de har satt in vak och hur länge hon kommer att bli där. Så fort E mår lite bättre efter en sväng med överdos eller annat jävulskap så blir hon mer avståndstagande igen. Jag börjar att känna igen mönstren och nu är det dags igen.
Frågan med den andra flickan som E dealade med är löst och hennes pappa var tacksam över att jag kontaktade honom. Självklart gör man det en sådan gång.

Förflyttning

Jag fick ett samtal från MAVA där de berättade att psykiatrin hade gjort bedömningen att E ska flyttas till psykiatrin inom den slutna avdelningen. Jag frågade om de sätter in vak på henne men det visste hon ej. Hon trodde det men var inte 100% säker!
Någon på boendet hade ringt och sagt att de inte tycker att det kändes okey att E skulle komma tillbaka dit och det har de ju rätt i. Men psykiatrin.... åååh.....mitt hjärta blöder!!! Vill inte ha in henne där heller ju. Förbannat! Hoppas att de kan hålla stenhård koll på min älskade flicka för annars blir jag galen. Men hellre att hon är där än i sin egen lägenhet, trots allt!

Smärtsamt

Har precis kommit hem från besöket hos dottern. Hon var piggare i dag och det gick att prata med henne. Hon kunde med personalens stöttning ta sig till toaletten och hon såg inte lika påverkad ut på ögonen. Men blodtrycket är fortfarande lågt och hon är fortfarande kopplad till hjärtmaskinen men droppet är  borta. Det tar tid för sådana där mediciner att gå ur kroppen så det är inte säkert att hon får bli utskriven i dag heller.
När jag satt på bussen på väg till sjukhuset så gjorde det smärtsamt ont att faktiskt inse att dottern var så jäkla nära att dö för en månad sedan. Att hjärtat hade stannat och att hon hade en sådan pass hög dos i kroppen av tabletter att normalt sett så skulle hon inte ha överlevt enligt läkarna. Denna gång var det nog inte lika nära att hon strök med men det är likväl farligt och mycket mycket allvarliga saker det hon håller på med. De inre organen måste ju ta stryk och tänk om hon får syrebrist och blir som ett kolli i stället.
Ronden hade varit när jag kom dit men E kunde inte komma ihåg  vad läkaren hade sagt. Hon vet inte om hon blir utskriven men underläkaren från psykiatrin skulle ju göra en bedömning någon gång under dagen. Jag frågade E var hon helst vill ta vägen dvs hem till sin lägenhet, till psykiatrin eller... när hon blir utskriven. Det visste hon ej!
Jag sa till personalen att de ska ringa mig om E blir utskriven så att de inte släpper henne vind för våg. Hon ska inte få en chans till att skada sig på något sätt. Hon ska inte dö hon ska överleva!!!

Psykiatrin

Har inte sovit så jättebra i natt heller och vaknade redan strax före fyra i morse. Tankarna direkt på E! Somnade dock om en liten stund!
Es pappa skulle ringa pappan till den unga kvinna som har givit E Theralen i flera omgångar men drar ut på det så jag får nog ta luren själv och slå honom en signal. Det känns viktigt att hennes föräldrar får reda på vad tjejerna har pysslat med. De har alltså bytt mediciner mellan varandra och det är ju definitivt inte bra. E är så desperat att hon tar vad som helst numera och överdoserar om och om igen. Jag tror inte att den andra flickan är så pass illa därhän men det måste brytas och hon behöver säkert hjälp även hon. Dessutom så ska de INTE ha någon kontakt med varandra i dagsläget. De drar ned varandra!
I dag ska en bedömning göras på E från psykiatrin. Om hon är i skick att tala vill säga. I går försökte underläkaren från psyket få någon kontakt med henne men E svarade inte på tilltal. Tror jag det....hon sov ju bara och när hon sa några få ord så sluddrade hon. Dessutom så är hon inte den talföraste personen!
Jag vet inte vad som händer härnäst men det är egentligen bara tre alternativ som gäller. Ett är att E skrivs ut och flyttar hem till sin lägenhet på boendet men det känns inte bra och de kan inte skydda henne från att skada sig, alternativ två är att hon skrivs in på psykiatrin men det känns inte heller bra för tydligen så lär hon sig en massa dumheter där enligt personalen på boendet. Det tredje alternativet är att hon flyttar hem till mig och sambon men det vill hon inte och det är kanske inte heller en bra lösning. Så jag vet inte vad det blir för henne men helt klart så hägrar ju en behandlingshemvistelse för tjejen men fram till dess måste vi finna en bra lösning.
Jag önskar att allt detta var över! Att E var väl omhändertagen i skyddad miljö, att jag slapp känna oro och rädsla dagarna i ända, att jag fick lugn och ro för en gång skull. Jag skulle om jag hade pengar fixa hundvakt och köpa mig en veckas semester i något varmt och skönt land för att få komma ifrån lite. Jag behöver verkligen det!
Ska strax göra mig i ordning och förbereda dagen! Ringa några samtal och hälsa på E. Gruvsamt som vanligt!

www.youtube.com/watch

söndag 19 maj 2013

Gamla kontakter

Har i kväll pratat en lång stund med en gammal kontakt som var Es assistent i grundskolan. Det var riktigt trevligt att surras vid och få bolla lite tankar hit och dit. Hon undrar lite som oss hur man går tillväga för att få iväg E till ett behandlingshem, vem som betalar och vad som händer fram till dess, var hon ska bo om hon inte ska vara kvar på boendet hon är på nu innan ev behandlingshem frågan är löst m,m. Många tankar och ideer och hon skulle höra sig för lite med en vän som som jobbar inom socialtjänsten om hur man går tillväga. Nu har vi ju boendet på vår sida och mötet framöver men det är bra att ha flera utvägar och kontakter. E borde ha varit på behandlingshem redan. Det har gått alltför lång tid och ingen mer tid får gå till spillo.
Provade att ringa E nyligen men kom direkt till telefonsvararen så då är väl telefonen avstängd. Ska åka upp dit i morgon!

Hjärtklappning

Det här är helt sjukt men jag har haft hjärtklappning sedan gårdags kvällen då jag fick besked om E. Den vill inte riktigt släppa även om den inte är galet störande längre. I går kväll däremot så var det rätt så jobbigt. Jag ska inte ha hjärtklappning, jag har inte haft det på hur många år som helst och vill rakt inte ha det nu heller. Säger alla fula ord som finns i mitt förråd och förbannar allt det här med självskadebeteenden, överdoseringar och skit. Jag är så jävla spyless! Hur mycket ska en människa orka?! Naturligtvis så kämpar jag vidare något annat är inte på tal men jag blir bara så slut av all oro och ovisshet.
I dag hos E så var det extra tung! Hon kunde ju inte ens kliva upp för att kissa utan att svimma, ej heller sitta upp i sängen utan att svimma och när hon var nödig så fick hon kissa på bäcken. Det är inte roligt att se sin dotter behöva göra det, höra henne sluddra och se hennes dåsiga ögon samt se hennes händer skaka när hon försöker äta.

Samtal

Fick ett samtal från Es kontaktperson som jag tycker är en härlig människa. Hon liksom de övriga står på vår sida och tycker som oss att E ska iväg på hem eftersom det här är en ohållbar situation. De vill inte finna E död i sin lägenhet. Hon ska prata med deras chef och jag har mailat chefen. Berättade läget som det är nu och att E inte kan återvända till sin lägenhet OM inte de sätter in en personal, som kan  vara hos E dygnet runt. Sova där osv!  Om det blir så att hon inte ska bo där till dess något bättre händer så får E naturligtvis bo hemma hos oss. Kruxet är bara att det vill hon inte! 
Jag är tacksam för samtalet och ska försöka att koppla av i kväll och i natt och hoppas på att få sova bättre. Jag känner mig otroligt ledsen och mellan varven kommer det en och en annan tår men det är nog bra att få ut lite känslor.
Tack till alla fina som stöttar oss i samtal och mail

Så slut

19 maj: Just hemkommen från sjukhuset och Es lägenhet. E var ruskigt påverkad i dag. Hon sluddrade och kunde inte gå för då svimmade hon och hon kunde inte ens sitta upp riktigt. Värdena ser bra ut men det är fortfarande lågt blodtryck. Hon var irriterad och småarg mot oss! Men orkade inte prata och vara vaken längre stunder. Hon har fortfarande vak åtminstone ett dygn till och ligger med dropp men fick i sig lite pannkaka. Droppet renar kroppen!
En underläkare från psykiatrin var dit och pratade med E men berättade sedan för oss att han inte fick ur henne något. Inte förvånad om jag säger så för det är E i ett nötskal men nu var hon väl lite mer tyst än vanligt på grund av sitt tillstånd. Jag, Es pappa och min sambo berättade hur vi ser på E och vad vi anser att hon behöver för hjälp och han tyckte att behandlingshem lät som en bra ide. Han skulle skriva in det i hennes journal!
Vi har varit i Es lägenhet och gått igenom allting. Alla lådor, alla skåp, väskor osv osv. I jakten på verktyg och mediciner! Fann några saker som hennes pappa har tagit hand om. Vi vill inte att E återvänder till sin lägenhet i dagsläget men får ju se vad som händer härnäst. Vi vet hur som helst mer nu om hur hon har fått tag i Theralenet och kommer att vidta åtgärder gentemot den personen. Som dessvärre också är en som verkar må dåligt!

Jag är så slut nu! Så trött att ögonen går i kors och hungrig men har ingen riktig aptit. Kanske får beställa lite thaimat så kommer nog aptiten tillbaka.

Mardröm

19 maj: Jag önskar att detta bara var en mardöm och att när jag vaknade upp så var allting bra igen. Tyvärr så är det inte så! E var helt väck i går kväll. Jag tror inte ens att hon var medveten om att jag var där hos henne.
När jag kom in till akutmottagningen och frågade efter min dotter, så gick kvinnan i receptionen och pratade med någon. Efter bara några minuter så kom hon tillbaka och sade att E inte ville träffa mig. Jag trodde inte att det var sant och frågade om hon skämtade med mig. Nej svarade den här kvinnan mig och gick tillbaka till receptionen. Bemötandet var inte det bästa!
Jag gick ut och ringde runt till Es pappa och syster som båda var på festligheter. Sedan ringde jag till boendet och pratade med en som jobbade där. Samma man som jag hade skällt ut några veckor tidigare och jaa... han var lika kylig och byråkratisk som då. Men jag bad återigen om ursäkt för mitt beteende sist vi pratades vid och tänker inte lägga krut på snorkiga typer. Jag kanske är känslig nu, vad vet jag....
Hur som helst så bestämde jag mig för att ta bussen hem igen och hade precis beställt biljetten när jag fick ett samtal ifrån Es pappa. De hade ringt honom från lasarettet och sagt att jag nu fick träffa E. Så jag vände om och traskade upp till samma avdelning som sist hon låg inne vilket var den 18 april. En månad tidigare precis! Där låg hon groggy som bara den! Hon var hög som ett hus eller full som ett ägg. Det var inte roligt att se kan jag ju säga!
De väckte upp henne en gång i timmen och hon var uppkopplad till en monitor. Dessutom så satt ju vaket där och skulle sitta hela natten. Det kändes tryggt och efter några timmar så tog jag då en taxi hem igen. 
Om jag får veta vem som förser henne med Theralen och piller, så kommer det inte att bli roligt för den personen. Någon är det men E vägrar uppge vem till personalen.
Sitter här och har fått i mig lite frukost och tänker åka upp igen till E om inte alltför många timmar. När hon är hemma igen ( först blir det nog psyk ) så ska jag, Es pappa och syster sätta oss ned och ta ett allvarligt snack med E. Nu är det nog!! Om inte någon riktigt hjälp nu sätts in en gång för alla så mister vi henne snart. Precis som jag har skrivit förut! Hon hade alltså återigen lyckats hälla i sig det här i sin lägenhet i sitt boende men tack och lov raglat ut till de andra. Som ringde efter ambulansen! Får hon inte komma till ett behandlingshem med eller mot sin vilja, så vet jag inte vad jag tar mig till. Hoppas hoppas att kommunen och kanske landstinget hjälper henne genom att vara beredd att betala en vistelse på hem. Att de ser bortom besparingarna och ser en ung kvinna med ett stort behov av hjälp.

Svimmar

Har precis pratat med avd sköterskan där E ligger och hon var jättetrevlig att snacka med. Hon berättade att E nog blir kvar i dag eftersom hon svimmar när hon försöker gå på toaletten. Så jag åker upp dit om någon timme och sedan ska vi fara till hennes lägenhet och röja. Gå igenom varje pinyl, varje låda, varje skåp ja allt som går att rota igenom ska vi plöja. Vi ska göra det så svårt som möjligt för E att skada sig.

lördag 18 maj 2013

Sjukhusbesök

Fick i kväll ett samtal om att E hade druckit en halv flaska Theralen och tagit Sobril så nu sitter jag på Mava på lasarettet. Hon har vak och sover en packads sömn. Full som ett ägg! Själv sitter jag med hjärtklappning och mår inte alltför bra efter detta jävla besked.

Sjukhusbesök

Fick ett samtal om att E hade druckit en halv flaska Theralen och tagit Sobril så nu sitter jag på Mava på lasarettet. Hon har vak och sover en packads sömn. Full som ett ägg! Själv sitter jag med hjärtklappning och mår inte alltför bra efter detta jävla besked.

Sommardag

Vilken härlig sommardag! Har varit och inhandlat mer blommor och satt, en solsäng, vaxduk till vårt nya utemöbelset som jag fick på min födelsedag och sedan ägnat eftermiddagen åt pyssel. Lilla grå, en av våra hundar har gjort sig illa i ett ben och hoppar nu runt på tre ben. Vi vet inte vad hon har gjort men kanske bara sträckt sig. Förhoppningsvis inget allvarligt så hon fick en halv Rimadyl som jag hade hemma sedan tidigare och nu ligger hon och vilar. Ibland skulle det vara bra att kunna förstå sina husdjur, ta ett snack med dem ;-).
Har haft mitt barnbarn här över natten men nu är hon hemma hos sin mamma igen. Vi försöker att potträna flickan som blir tre år i juli men se sitta på pottan det vill hon då rakt inte. Kanske någon har tips på hur man lockar en unge att uträtta sina behov på pottan?! Jag minns inte hur jag gjorde med flickorna. Det är ju några år sedan!
E var nere på stan på kulturnatta berättade hon när jag ringde tidigare i dag. Hon lät så där! Jag vet att hennes kille gärna ville träffa henne i helgen men hon orkar inte riktigt med ett förhållande som hon mår nu. De träffas nästan aldrig längre till hans stora besvikelse men hennes mående hindrar henne från att ge sig hän till hundra i deras så kallade förhållande.

fredag 17 maj 2013

Be strong

Jag var på morgonen och hämtade min pappa som hade lämnat in sin bil på macken. Mina föräldrar är som jag tidigare har nämnt allvarligt sjuka och pappa har prostatacancer som har spridit sig. Han orkar ingenting längre och i dag såg han gråblek ut vilket fick mig att börja gråta ( dock inte i hans åsyn ). Bara att köra  bilen tio minuter till en mack, prata lite med gubbarna på macken och åka hem igen tog slut på honom. Han fick lägga sig att vila medan jag hjälpte mamma att bära ut grejer till deras andra bil och då brast det för mig. Men min kära mor säger att jag måste vara stark för deras skull och jag försöker verkligen ska ni veta. Det är inte lätt när de man älskar blir äldre och svagare och liksom tynar bort. Mamma är för tillfälligt lite bättre då hennes strålning på tumören gav effekt men hon har fortfarande en olidlig värk i magtrakten och tumören i lungan är kvar. Så ska jag dessutom vara stark i det här med min dotter som mår så dåligt.
Mamma blev ärligt talat urförbannad på E när hon fick vetskap om att hon hade försökt att ta sitt liv. Hon sade till mig att där går hon på onkologen och ser dagligen unga människor som skalliga och dana kämpar för att överleva, de vill inget mer än att leva och så går E och gör en sådan dum grej. Jag förstår min mor i hennes tankebanor och har känt precis samma sak. Jag har upplevt självmord på relativt nära håll då tre personer som jag kände tog sina liv. Jag har hatat och jag har försökt att förstå och jag har tyckt att det är det fegaste man kan göra, att bara ge upp och lämna livet. Men jag kan samtidigt förstå den som mår dåligt, som har ångest som är fruktansvärd. Jag har varit där! Jag har haft en sådan ångest i flera år att jag medicinerades med Sobril och antidepressivt samt gick i terapi. Jag har haft en sådan ångest att jag har legat och kräkts, jag har velat dö och inte kunna njuta av tex våren, sommaren, fågelkvitter och allt det runt omkring mig. Tio år med dygnet runt ångest.....så jag vet vad det handlar om men jag vet också som jag har skrivit förut att det går att bli frisk.  Jag är stark! Jävligt stark rent ut sagt som har lyckats bli ångestfri, lyckats lägga av med det dåliga livet och leva ett gott liv.

www.youtube.com/watch

tisdag 14 maj 2013

Att önska

Jag satt här i mina tankar och önskade hårt hårt att inget mer ska hända med E innan hon får rätt hjälp. OM hon får det vill säga! Jag är så rädd och jag gruvar för att något ska inträffa. Att E gör ett nytt självmordsförsök eller skär sig igen, igen och igen. Hon har ju gjort så många försök förut och kan från den ena sekunden till nästa börja på att må jättedåligt. Då i de mörka stunderna tror jag att hon är kapabel till att göra vad som helst även om hon verkar ångra sig efteråt. Men tänk om hon inte hinner säga till någon nästa gång! Jag försöker att slå bort min rädsla för att själv överleva men det är svårt. Väldigt svårt!

Lugnt

Just nu händer det inte så mycket runt E så jag passar på att faktiskt bara lata mig och låta tankarna vila. Har skruvat ihop ett utemöbel set som jag fick i födelsedags present av AK och nu är det bara för sommaren att anlända.
Chattade lite med E i går och länkade henne en blogg där en tjej som bor på LG berättar om sitt liv till ett tillfrisknande från sitt självskadebeteende. Hon är otroligt duktig på att skriva och det är så roligt när man ser att det börjar gå åt rätt håll för någon som mår dåligt. Denna bloggerska trivs bra på LG och skriver några ord om behandlingshemmet: Lenagården är ett jättebra ställe. Jag har varit så emot behandlingshem och så fort det har förts på tal har jag stormat ut ur rummet och skrikit nej. Så småningom läste jag om andra som bodde på behandlingshem, jag pratade med en tjej som bott på ett behandlingshem och först då kunde jag tänka att det kunde vara något för mig. Behandlingshem ger så många gånger möjligheter till så mycket mer än bara behandling. Jag var också rädd att lämna allt i den stad jag bodde i, men kompisar kan man ha kontakt med ändå och på LG jobbar de mycket med ens kontaktnät och de är noga med att man ska bibehålla det fungerande och det man tycker är viktigt. I långa loppet är tiden på ett behandlingshem ingen lång tid. Det är en parantes i ens liv och förhoppningsvis något som gett så otroligt mycket positivt. Det är en tuff tid men värd varenda stund. Och jag kan varmt rekommendera LG. De har bara väl utbildad personal som är kompetenta och mycket krut läggs på just behandlingen. Det är därför man är här.
---------------------------------------------------------------------------------------
Hur som helst så länkade jag alltså denna blogg till E i hopp om att hon ska läsa en och få en aha upplevelse. Tänka att visst kan det här vara något! Jag skickade henne bloggerskan mailadress som jag hade fått men Es svar på att kontakta henne var ett enkelt NJAÄ..... Kanske hon gör det eller kanske inte.....
Länkar till ett tyvärr relativt vanligt problem inom psykiatrivården och blir alldeles förskräckt över hur det får gå till. 

www.aftonbladet.se/nyheter/article15065476.ab

måndag 13 maj 2013

Det rör på sig

Så där ja då börjar det hända lite saker runt E! Fick ett samtal ifrån en LSS handläggare, som var trevlig och tillmötesgående. Han håller på att dra ihop en träff med alla som är inblandade i min dotters liv. Vi blir nog några stycken! Jag är inte så överdrivet förtjust i stora sammankomster men nu gäller det Es framtid, så då är det självklart att jag närvarar. Hon har själv gått med på att vi har den här träffen men orkar inte själv vara med och det har jag full förståelse för. Det blev lite snack om behandlingshem och för att ens kunna söka till ett, så skulle handläggaren kolla  upp mer om vilka som bör vara med på träffen. Medan jag sitter här och skriver så ringer handläggaren upp mig igen och berättar att mötet blir av den 3 juni. YES!!
Det har varit en lugn helg utan några händelser så vitt jag vet. E var som jag skrev förut på bra humör i fredags,under lördag fick jag ju besök av några goda vänner på dagen och på kvällen blev jag då utbjuden på restaurang av en annan god vän. Jag inser att jag har få men sanna vänner runt mig, som jag är väldigt rädd om <3.

söndag 12 maj 2013

Tankar och funderingar

Det sista jag tänker på innan jag somnar varje kväll är på E, hon finns i mina drömmar om nätterna och hon är den första jag tänker på när jag vaknar på mornarna. Om dagarna är E i mina tankar varje sekund, minut och timme.

När vi besökte henne på lasarettet så kom Es kontaktpersoner med förslaget att vi ska hälsa på E ofta och kanske sova över där någon gång ibland osv. Jag skulle gärna göra det men det är svårt när E inte vill ha den kontakten längre. Det är lätt att känna sig i vägen!

Kontaktpersonerna var förresten hos E på lasarettet även under sin lediga tid som jag förstod det. De tycker verkligen om henne och det är ömsesidigt! Jag förstår E för de är fina människor och jag känner ett förtroende för dem vilket jag har gjort hela tiden. Det är systemet som inte riktigt har fungerat med vad de får göra och inte får göra. De får ju inte rota i hennes lägenhet till exempel ( som jag tidigare har nämnt ) eller berätta för oss föräldrar om händelser som har skett eller som sker. Det måste vara oerhört frustrerande för dem och att vara i den sitsen som M, som svarade när jag ringde på fredagen efter Es självmordsförsök och frågade om de visste var E var, kan inte ha varit lätt. Hon visste ju vad som hade hänt men fick inget säga eftersom de har tystnadsplikt. Fy fan så jobbigt!

Jag gillar M starkt! Har bara träffat henne två gånger men hon utstrålar värme, glädje och empati. Det kände jag direkt vi möttes på sjukhuset! Jag är säker på att E känner likadant för vi är båda människokännare och sådana människor är jättebra för E att ha omkring sig. C har jag ju träffat flera gånger och känner samma där!

lördag 11 maj 2013

47 år

Fick besök i eftermiddag av två av mina allra bästa vänner B och N som jag har känt sedan ca 25 år tillbaka. N och jag lärde känna varandra då vi vistades på varsitt kollektiv och hamnade i samma klass på folkhögskolan. Båda två har vi gått igenom tuffa tider med missbruk, ångest osv men tagit oss tillbaka till livet och sett vad det kan ge när vi mår bra. Båda två har vi varit nere i botten rent psykiskt men klättrat upp mot toppen och N har även haft ett självskadebeteende precis som min älskade E. Hon vet mer än någonsin vad det innebär och vet också att det går att bli frisk och ångestfri. Vi båda hyllar livet och vill inget mer än att E ska bli frisk och också få uppleva glädjen för var dag och kunna njuta av allt som berikar livet.
Jag fyllde ju 47 år i går och i dag när mina vänner kom så bjussades det på chokladtårta som B hade gjort ( hon är en mästare i bakning ) och de hade en sådan fin blomma med sig. Vad för sort det är låter jag vara osagt för jag är dålig på blom namn men lägger in en bild på den och tackar ur djupet av mitt hjärta för att jag har dessa fina vänner i mitt liv och för att vi står på våra ben i dag och är så starka som vi är.
Har varit på pubbesök i kväll och där efter blivit bjuden på tvårätters middag av en annan god vän som födelsedags present. Känner mig riktigt bortskämd!

Måste ju berätta att E bar på så fina leggings i går när vi var på middag i stugan  ( hennes syrra har också ett par ) och det är rätt häftigt att E och J går och köper likadana leggings på samma affär vid olika tillfällen. Utan att veta om vad den andra har köpt. Men då är de ju tvillingar också ;-), Så berättar Es kille att E såg på något plagg i en butik när de var ute också, dagen efter kom J med exakt samma på sig. Så det händer nog ganska ofta!

torsdag 9 maj 2013

Hundar

Jag har ett stort intresse och det är hundar. Papilloner är den ras jag är uppvuxen med och den ras jag har fortsatt med som vuxen. Jag har haft några kullar genom årens lopp men numera ligger det på is då tikarna är för gamla och vi inte har några planer på att införskaffa någon ny hund än på några år. Mina döttrar har inte samma intresse i hundarna men E har allt varit med om några valpningar och vid ett tillfälle fick hon agera " valpmorska ". Vi var på väg till veterinären i ilfart då det var komplikationer i valpningsarbetet och E satt i baksätet med tiken medan jag körde. Så ropade E att hon såg hinnan på en valp.Hon hjälpte därefter till att dra ut parveln och torkade sedan bort hinnan samt gnuggade valpen torr för att där efter lägga den vid mamman. Där hade hon is i magen!
I dag klippte jag klorna på dem alla och det är inget jag tycker om! Jag älskar allt som har med hundar att göra men kloklippningen avskyr jag. Det skulle jag med glädje leja bort varje gång. Sporrarna är värst!
Har i eftermiddag varit till sambons föräldrar och käkat middag och haft trevligt. De ska med utomlands i sommar och längtar lika mycket som vi och dessutom så är det de raraste människor jag har mött. De är så fina mot E och hon tycker också om dem jättemycket.
I morgon vankas ännu mer trevligheter med middag för familjen då jag och min pappa fyller år. Ska bli härligt att träffa flickorna och barnbarnet!

onsdag 8 maj 2013

Möte

Japp det blir ett paragraf 10 möte ( tror jag att det var ) rätt så snart fick jag veta. Känns bra! Kan inget om paragrafer men frågade en god vän som skrev att det är ett över förflyttande till annan kommun, något sånt! Får se vad som sägs då mötet är!
Tack till chefen för boendet som ordnar till den här träffen som jag hoppas blir givande. Annars fortsätter jag att kämpa på något sätt! Tack också till dem som jobbar med E och som jag har skrivit tidigare gör sitt bästa för henne. Det de kan med de resurser de har!

Tankar

Satt vid frukostbordet och funderade över livet och de år som har varit. Vi pratade lite om den kommande resan i sommar då E ska med och som jag tidigare har nämnt så hänger hon på varje år till utlandet. Det har varit underbart att ha med henne samtidigt som det har varit jobbigt att se hur lite hon har ätit och att se hennes armar. Det har ju varit oundvikligt under de veckorna men jag skulle ändå inte vilja vara utan min dotter på resorna. Hon är med i paketet och behöver verkligen den tiden med oss, att få bada, sola och bara vara och likaså behöver jag umgås med henne. För första gången så märkte jag under vår förra resa att folk stirrade på hennes armar. Jag förstår dem för blicken dras automatiskt till dem men jag blir som en tiger mamma när en vuxen människa inte har mer vett än att sluta titta. Nu lär hon väl få räkna med det eftersom de ser ut som de gör men i mammahjärtat gör det jävligt ont. Själv tror jag inte att hon märkte något av det!
I minst sju år har E skurit sig så vitt jag vet men hon började att må dåligt tidigare, redan när hon var tolv år men vi förstod inte att det var ångest hon hade drabbats av. Vem tänker att ens dotter som inte ens är i tonåren ska få något sådant?!! Det kan skilja på något år men i det stora hela så är de så många år som har varit en plåga för oss i familjen och hos dottern. Jag minns nämligen då hon började att få sina ångeststunder som jag kallar dem. Då tog jag med henne ut på promenader i friska luften eftersom det var vad vi trodde att hon behövde. Hon fick astmasprayer eftersom vi trodde att hon behövde det och åren rullade på...ironiskt nog så har jag själv haft ångest i många år tidigare men insåg inte då att det var det E hade drabbats av. Men allt eftersom så började det att gnaga i bakhuvudet att det kunde vara så.
Nu hoppas vi ju på en vistelse på ett behandlingshem för dotter. Det är förstås inte säkert att det ens blir av med en hemvistelse, det är inte ens säkert att den behandlingen skulle lyckas om det blir så att hon far till LG men då har vi försökt och då vet jag inte vad som mer kan göras. Hon måste nog komma dithän att hon tänker om, klarar av att bryta med sina verktyg och hittar andra utvägar när det känns jobbigt inombords. Där är hon inte ännu men hon säger själv att det har blivit bättre och mer sällan som hon gör sig illa. En gång i månaden och ibland mer sällan. Då undrar jag....hur ofta gjorde hon det innan?!
Det finns de som tror att det bara är att sluta skära sig men så enkelt är det inte kan jag ju säga er då. Man kan jämföra det beteendet med en missbrukares som inte kan sluta punda. De blir liksom beroende! När de sätter rakbladet mot huden så frigörs ett hormon som får ångesten att lätta. Precis som en pundare som tar en fix och mår " bra " efter det. Jag trodde också att det var bara att lägga av men jag vet bättre nu! E vill men kan inte....så därför hoppas jag på hjälpen på ett behandlingshem för henne där de är professionella inom den här biten och verkligen kan göra sitt yttersta för att hjälpa E.
Jag fick för en tid sedan ett mail ifrån Anna Kåver, som jag hade kontaktat och hon hänvisade till det behandlingshem jag önskar få in dottern på. Anna Kåver är psykolog och psykoterapeut och specialiserad på KBT ( kognitiv beteende terapi ) och har dessutom skrivit flera böcker.
Vi hoppas vidare! Mer kan vi i dagsläget inte göra och jag väntar på mer information angående ett eventuellt möte. Tiden går....tre veckor i morgon sedan Es självmordsförsök. Jag försöker verkligen intala mig själv att behålla lugnet, ha tålamod och inte att tappa hoppet. Det är lättare sagt än gjort!

tisdag 7 maj 2013

Kort och koncist

Fick i går svar på ett av mina mail till chefen på boendet som verkade trevlig i telefonen då jag pratade med henne några dagar efter att E hade försökt att ta sitt liv. Men i sina mail är hon synnerligen kortfattad! Eller snarare i sitt enda eftersom hon aldrig gav någon respons på det första jag sände. Mina frågor och funderingar fick jag inte något svar på men vi är i alla fall överens om att vi alla vill Es bästa och att det blir ett möte framöver men det visste jag ju redan.Förmodligen så beror de kortfattade svaren på tystnadsplikten, vad annars?!
Det känns lite lugnare nu för stunden och tänk så skönt det skulle vara att slippa oroa sig dygnet runt år ut och år in. Att veta att ens älskade flicka har det bra, är ångesfri och får leva ett riktigt liv utan dessa berg och dalbanor som hon är i. Och när hon då säkerligen mår bättre och inte längre skär sig kan få hjälp med sina armar. Fixa till ärren litegrann! Det går att åtgärda dem bättre har jag hört och jag kommer att göra allt i min makt för att se till att hon får den hjälpen när det väl är dags. Det vet jag att hon själv vill också!
I alla dessa år som E har haft det här självskadebeteendet så har jag funderat över hur det kom sig att hon började skära sig. Först var det bara de där små rispningarna som BUP ansåg att vi inte skulle bry oss om men sedan eskalerade ju allting och jag glömmer aldrig när jag fann blodiga rakblad i hennes rum för första gången. Nej! Den synen går aldrig att radera ut!! Men hur som helst....vad fick henne att börja? Vem introducerade henne i det här? Sådana tankar har jag burit på! E satt mycket vid datorn och jag såg vid något tillfälle att hon var inne på sådana där skitsidor som ger tips på bästa sättet att gå ned i vikt osv.
Det var svårt att tackla att jag hade tagit mig in i hennes dator och " rotat " ! Att jag kunde se allt hon hade gjort. Hur säger man det till någon som är myndig oavsett om det är ens barn eller inte?! Jag led alla helvetes kval i hur jag skulle göra! Vad KUNDE jag göra mer än att fortsätta hålla koll och försöka stoppa E genom att ta bort alla verktyg och störa i tid och otid. Jag blev inte poppis kan jag ju säga!
Jag sände ett mail till chefen för socialtjänsten i den by vi bodde i och bad om hjälp för min dotter. Fick aldrig något svar! Jag kontaktade Es skola som i sin tur anmälde till socialtjänsten i stan men det blev aldrig något av det som jag har förstått det. Hon var ju myndig!
Till slut så fanns inget annat val än att låta henne flytta till det boendet hon är nu på eftersom konflikterna mellan oss blev fler och fler i takt med att hon mådde sämre och sämre. Det är ettt bra boende där hon verkligen trivs men tyvärr så har hennes självskadebeteende blivit så mycket värre under de här åren hon har bott hemifrån. I dag med facit i handen så skulle jag aldrig ha nappat på iden om ett eget boende i en servicelägenhet för hennes del. Jag tror att jag hade kunnat bevaka henne bättre än dem! Fast samtidigt så fick jag aldrig slappna av! Jag sov väldigt oroligt, låg och lyssnade på om jag hörde E göra sig illa och blev väldigt påverkad av allting. På så sätt blev det bättre när hon flyttade även om jag fortfarande visste att E mådde dåligt.
Men i och med flytten så hade jag sedan noll koll i Es liv! Ingen berättade något för oss om när hon hade skurit sig, börjat åka in på lasarettet för att sy och limma sina sår, hamnade på psykiatrin osv osv. Det har varit en väldigt konstig känsla att inte längre ha någon insyn i hennes liv, att inte längre kunna hjälpa till. Att personalen har vetat allt och jag inget....
Där står vi nu! De vet allt och vi inget....

www.youtube.com/watch

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...