söndag 30 juni 2013

En underbar dag

Vi bestämde oss för att åka till Jämteböle i dag på hembygdsdagen och jag frågade E om hon ville följa med. Döm om min förvåning då hon faktist tyckte att det lät kul och ville hänga på oss. 
Vi har haft det jättetrevligt! Helt okey väder, tipsrunda, fika, mumsa på hamburgare, tunnbrödsbakning, levande musik och trevligt folk. Avslutningsvis grillmiddag i Vännäsby! E var på gott humör hela dagen och ni ska bara veta min glädje. Det är så sällan jag får uppleva den här tjejen, som vi fick se i dag. 



 

lördag 29 juni 2013

Dans

E vill börja på att dansa endera hip hop eller modern dans i höst. Vi kikade lite på kurser både här hemma och i Uppsala men satsar på en kurs hemmavid. Vi vet ju inte om det blir något med Lenagården för henne, ännu. Det är jättekul att hon vill och har framtidsplaner! Mycket positivt! 
I dag var hon och köpte bikiniöverdelar inför vår Turkiet resa i augusti. Det var lite osäkert ett tag om hon skulle följa med oss men hon gör trots allt det. Kul!

Hon har varit rädd att jag ska kommentera hennes armar och prata om dem och allt det andra jobbiga men jag har lovat att inte göra det. Får bita mig i tungan ibland! Det ska bli en bra resa för oss, en resa där vi har trevligt och inte låter oss sänkas av några negativa tankar. 
 

fredag 28 juni 2013

Tog bort bloggen

Jag valde att ta bort bloggen då det inte förändrar något och jag inte vill att saker och ting ska bli värre än vad det är. Ändrade mig dock och kommer därför att fortsätta skriva ned mina tankar och händelserna i våra liv. Jag tycker om att skriva och jag vet att de flesta läsarna uppskattar min blogg. Att det sedan finns de som inte gör det och som tycker sig veta bäst får stå för dem. 
Det blir däremot inte lika intensivt i mitt skrivande och ibland tar jag en bloggpaus.

Det trevliga beskedet var som jag anade bara det att mottagningsenheten hade kontaktat boendet och efter att ha hört att dottern är positiv till ett behandlingshem, så skulle de lämna över ärendet till en socialsekreterare. Vem det blir vet vi ej! Något beslut fattas tidigast i höst så nu får alla tillsammans se till att det blir en bra sommar för E. Härlig semester och trevlig sommar önskar jag er alla  //





 

tisdag 25 juni 2013

Goda nyheter

Jag fick i kväll positiva besked och kan säga som så att det rör på sig. Någon hade ringt till vår dotter och frågat henne om hon är positiv till att fara till ett behandlingshem och det hade hon ju så klart svarat ja på. En ansökan är inskickad någonstans! Det ska väl fattas ett beslut. Underbara nyheter!!


Vi ger aldrig upp

E ska be sin samtalskontakt om journalen så förhoppningsvis får vi tillgång till den snart. Hur vi sedan går tillväga återstår att se. Men vi ger oss i alla fall inte eftersom E vill ha hjälp och vi vill att hon ska må bra. Men stundtals är det tungt att kämpa och stundtals vill jag bara lägga ned allting och låta tiden har sin gång och låta det bli som det blir. Men det varken kan eller vill jag innerst inne för när allt kommer omkring så är det är lika med att ge upp vår dotter och riskera att hon fortsätter skära sig eller rent av dör. Då är jag hellre ett kontrollfreak till dess allting vänder och hon mår bättre!

Fann ett klokt visdomsord som jag vill dela med er alla läsare.

944712_543484585687856_207127513_n

Journal

Jag har bett E om att hon ska begära ut sina journaler från alla håll och kanter och det lät som att hon kan tänka sig göra det. Vi får se hur det blir men jag tror att det kan vara bra om vi har tillgång till dem eftersom vi då får mer kött på benen att ordna med hjälp för henne. Allt för att hon ska få komma sig iväg! Hon skulle ut på roligheter i dag med boendet och sedan visste hon inte riktigt vad det skulle bli. Men något  blir det väl alltid sade hon!

 journal

Lidande

En annan mamma som har varit i en liknande situation som oss och som tyvärr miste sin flicka går igenom ett helvete. Dessutom så blir hon påmind om hur det var för dem när hon läser min blogg! 
Jag lider med henne så att mitt hjärta nästan brister! Hur kan vården misslyckas så fatalt och varför skrivs det ut mediciner som är rena rävgiftet till unga människor, varför förbättras inte den psykiatriska vården i Sverige? Hur många unga tjejer och killar ska hinna dö innan politikerna och vården tar sitt ansvar? Varför sätts inte en rätt hjälp in hos dem INNAN det har gått för långt? Som till exempel när det gäller vår dotter!

Hon är inte sjuk nog säger de ansvariga inom den psykiatriska avdelningen. Men varför inte hjälpa vår dotter då INNAN hon mår lika dåligt som de andra? Varför inte mota Olle i grind? Det skulle de ha gjort redan på den tiden då E var inskriven på BUP. Två allvarliga överdoser där hon höll på att dö i åtminstone ett fall är väl illa nog? Eller är det så att hon ska hinna avlida innan hon anses sjuk nog? 

Var går gränserna och var sätter de ribban?

 When-It-Hurts-quotes-16630194-500-375

måndag 24 juni 2013

Läkarträff

Es pappa har nu pratat med Es samtalskontakt på psykiatrin och hon skulle höra med läkaren om vi får träffa honom, men det känns som sagt var inte hoppfullt. Samtalskontakt berättade för Es pappa att den sista veckan har det gått så bra för E. Det är ju roligt men Es pappa svarade då med att det hittills inte har gått så bra, eller hur?!

 

Bekräftelse

Jag fick i dag med posten en bekräftelse ifrån IVO om att de har öppnat ett ärende och registrerat de handlingar som har kommit in.

Dessutom så hörde E av sig och berättade att hennes samtalskontakt hade ringt henne för att höra om det är okey att hon pratar med mig och Es pappa. Nu var det ju läkaren som vi ville prata med men det tycks vi inte få göra av någon anledning. Det är märkligt eftersom vår dotter har samtyckt till ett möte med honom! Vi talar gärna med dem båda för att veta hur allting är planerat och om det kommer att bli ett beslut inom en snar framtid angående behandlingshem till E.

 IVO-Logo

Sitter här

Jag sitter här och funderar på vad mer vi kan göra för att hjälpa vår dotter. Det blir lite tomt på ideer mellan varven och det känns stundtals som att vi famlar i blindo i vår kamp för att få henne till Lenagården. För er som inte har läst hela bloggen så ska jag förklara varför vi har fastnat för just Lenagården. Det beror på ett som jag har skrivit förut tips från en kvinna, som heter Anna Kåver. Hon är specialiserad på självskadebeteenden, är utbildad KBT och DBT terapeut samt har skrivit flera böcker. Hon tyckte att just detta behandlingshem vore något för E! Jag litar till fullo på hennes tips och hoppas verkligen att de som har makten att ta ett sådant beslut att låta E fara dit bestämmer sig för det.

Det handlar förstås om stora summor pengar och jag tror att det är en av orsakerna till att inget beslut fattas men jag tror även att det beror på att psykiatrin inte anser E tillräckligt sjuk. Att de graderar ett mående hos en ung människa på det här sättet är för oss en gåta och jag är rädd för att de kommer att orsaka hennes död om hon inte får den hjälp hon så väl behöver. Jag är också rädd för att hon ska bli sämre igen, att det tillfälliga uppsvinget som hon bitvis har ska försvinna och då sätter de in en högre dos medicin, hon blir bättre för en tid, sedan sämre igen osv. En dag kanske hon mår så dåligt att hon tar ett ödesdigert beslut i ren desperation.

Man ska också komma ihåg att E vill ha hjälp! Hon vill fara till LG och hon är tacksam för mitt stöd och min kamp för att hon ska få åka dit och få behandling. Annars skulle hon inte låta mig ta del av journalerna, att anmäla till socialtjänsten, att låta mig stämma träff med den ansvarige läkaren inom psykiatrin och att prata med hennes kontaktperson.

 step-of-thoughts-to-reality

lördag 22 juni 2013

Den ständiga oron

Så fort jag inte får tag i min dotter så smyger sig oron över mig och det är efter hennes överdoseringar, som det har blivit så.  Nu hör vi alla fall av varandra en gång per dag oftast via sms bara för att jag ska få höra var landet ligger. Överdoserna och det faktum att hon kan må så fruktansvärt dåligt mellan varven har av naturliga skäl gjort det svårt för mig att slappna av. Jag försöker dock att koppla bort oron så gott det går!

Jag längtar så otroligt mycket till den dagen jag kan känna att hon har det bra och att hon är i trygga händer långt bort ifrån tankar på att skada sig. Jag hoppas innerligt att det blir så för henne och att det inte går åt andra hållet i stället. Fann en lämplig bild på Hjärnkoll.se, som jag vill dela med mig av!

 puff-slump1

torsdag 20 juni 2013

Nobben av läkaren

Es pappa ringde i eftermiddag till hennes samtalskontakt men som vanligt så fick han inte tag i henne och inte heller har hon någon telefonsvarare. Jag har dock mailat henne! Han försökte även få tag i den ansvarige läkaren på psykiatrin som han också blev kopplad till av växeln. Läkaren svarade och sade att han satt i ett möte och bad pappan återkomma om femton minuter. När då Es pappa ringer igen så vägrar växeln koppla honom vidare till läkaren därför att doktorn har sagt ifrån att alla samtal ska gå via Es samtalskontakt. Det är ju inte klokt! E har givit oss tillstånd att prata med dem båda två men så får vi inte göra det. Vad håller de på med?

 What's Going On Pic 1

Anmälan

Har i dag slängt iväg ytterligare en anmälan men denna gång handlar det inte om att några fel ha begåtts. Jag ville vänta ut mötet under gårdagen och där efter ta ställning till hur jag skulle gå tillväga. Nu är det gjort! Tror inte att det gör någon skillnad men då har vi i alla fall försökt med även det.

 I morgon är det då midsommarafton men jag har ingen lust att fira i år efter allting som har varit och är, så det blir bara jag och sambon och eventuellt mitt barnbarn. Lite god mat och tv får räcka! Ungefär som vanligt med andra ord ;-).  E visste inte vad hon skulle göra!

Trevlig midsommar till er alla här ute!

 midsommar08b

onsdag 19 juni 2013

Nytt möte

I dag är det ett nytt möte på Es boende men jag fick i går besked om att den som skulle hålla i mötet från början dvs LSS handläggaren fick förhinder. Det är även oklart om enhetschefen på boendet dyker upp och likaså Es samtalskontakt.
Hela veckan efter Es utskrivning från psykiatrin var en bra vecka för henne och hon mådde bra men i måndags och i går mådde hon sämre igen och stannade hemma ifrån sitt jobb. 

I övrigt så har jag fått namnet på den ansvarige läkaren inom psykrehab och sände ett mail till honom. Har inte fått svar så jag vet inte om det gick fram till rätt läkare. I annat fall så får jag ringa och be om att vi får komma för en träff! OM inget positivt framkommer i dag på mötet, vill säga! Jag fick ett tips i helgen om att anmäla allting till socialtjänsten också och inte bara låta det gå via LSS handläggaren.

fredag 14 juni 2013

Läkarnamn

E visste inte vem som är hennes läkare där hon går och samtalar men hennes kp skulle maila Es samtalskontakt och fråga. Så förhoppningsvis får vi veta vem det är och kan sedan gå vidare. Vi måste göra vad vi kan även om det inte är till någon nytta. Det är nämligen så det känns. Inget händer trots alla mail och alla kontakter jag har haft med olika människor. E undrade varför jag ville veta vem som är hennes läkare men när jag förklarade varför, så var det inga som helst problem. Därför att hon vill ju i väg till Lenagården lika väl som vi vill att hon åker dit och låter sig bli hjälpt. Det som förvånar mig i allt det här är att massmedia har blivit tipsad av vänner till mig, inte bara en utan flera tidningar samt tv nyheterna. Men trots att det är så upplyst och på tapeten det här med psykvården och hur illa det är, så verkar ingen vara intresserad. Jag bryr mig inte så mycket men jag tycker att det är lite konstigt om jag ska vara ärlig.
I kväll är E hos sin syster och äter middag! Det är så härligt att tjejerna umgås ibland. Tvillingar är alltid tvillingar med ett speciellt band. När de var små och ännu inte hade kommit igång med talet, så pratade de med varandra ett språk som ingen annan fattade. Men de förstod varandra! Rätt så häftigt! Lika läckert är det att de kan köpa likadana kläder utan att den andra vet om vad syrran har köpt.

En mammas kärlek

I've been with you
since before your birth.
I'll stand by your side,
as long as I'm on this earth.

A mother's love is special,
a never-ending gift.
A love that's always there
if you ever need a lift.

I think of you often,
never missing a day.
My love is forever,
and always sent your way.

You're never far from the caring
thoughts in my heart.
No matter how many miles
ever try to keep us apart.

A mother's love, your gift,
the gift I'll always give to you.
As we watch our lives go by,
no matter what you say or do.

En stund i taget

Messat med E som just nu i alla fall var ångestfri och hon tar en stund i taget. Hon vet inte hur länge hon ska ta den medicin som läkaren satte in för några veckor sedan men den verkar ju hjälpa rätt så bra. Nackdelen är alla biverkningarna och framför allt är det oroande att en oproportionerligt hög rapportering till det amerikanska läkemedelsverkets (FDA) biverkningsregister av hypofystumörer i samband med risperidonbehandling har skett. Bland hypofystumörer hos kvinnor svarade risperidon för 85 procent av rapporterna. Av de sju antipsykotiska läkemedlen hade risperidon den högsta andelen rapporter hos kvinnor för hypofystumör, hyperprolaktinemi, galaktorré, amenorré och gynekomasti.
Jag vet att man inte ska stirra sig blind på biverkningarna men i detta fall så är det skrämmande fakta.

Slut på energi

Att E nu mår bättre glädjer vi som sagt var oss åt! Jag vet inte när jag senast hörde henne så! Det är i alla fall många år sedan.
Undrar just hur länge hon ska få känna så där? Försvinner det när medicinen inte längre verkar utan att de måste höja dosen? Eller  är det så enkelt att ge Risperidon och höja dosen på det andra antidepressiva så löses alla problem?

torsdag 13 juni 2013

Svaret uteblev

Jag satt och gick igenom mina mail konversationer med psykiatrin och socialtjänsten, dvs LSS handläggaren samt enhetschefen på boendet. Sektionschefen på rehab, psyk som svarade så kortfattat och byråkratiskt har inte svarat på det mail jag då sände tillbaka till henne, som löd så här: Jag kan inte förstå hur du kan svara så kortfattat på ett mail ifrån en förtvivlad mamma som ställer ett antal frågor? Ingenstans gav du svar på frågorna jag ställde och vilka rutiner du pratar om framkommer ej.
Så nonchalant det ändå är att inte svara! Dessutom så tror jag att hon är en av dem som ska besluta om Lenagården eller inte. Ärendet är nämligen lämnat över till cheferna på rehab och där har vi ju inte hört något ifrån.

Gråtens tårar

Av naturliga orsaker så fälls det ganska ofta tårar här hemma, när tankarna blir för jobbiga! Jag läste ett visdomsord som var så fint och klokt, som jag vill dela med mig av.
”Gråtens tårar är vågorna som hjälper dig loss när du fastnat i livets flod”

Var det lönt

Mötet med lss handläggaren gav inget! Vilket var precis vad vi hade väntat oss. Han kan inget göra. Det är psykiatrin som ska fatta ett beslut! Dessvärre så ser det inte alls lovande ut. Inte ens han trodde att det skulle bli några positiva besked / beslut när det väl beslutas något. Så uppfattade vi honom. Dessutom så lyfter de fram det här med att E har mått bättre de senaste dagarna. Att det kanske sker en förändring nu i hennes mående. Vet ni vad jag tycker om det??!! BULLSHIT!!
Det ska mer till innan en så kallad förändring sker! Hon har flera års självskadebeteende bakom sig med en svår ångest och dippar där hon inte villl leva. Men varje dag som hon mår bra är ett framsteg, absolut! Dock så tror jag inte att det är gjort i en handvändning att lösa alla Es problem. Vi poängterade också vikten av att E får bryta sitt mönster i en annan stad med professionella behandlare. Men som sagt var så återkom handläggaren gång på gång till att han kan inget göra.
E ska tillsvidare gå i samtal hos sin kontakt på psykiatrin en gång i veckan och när hon tar semester så blir det en annan E ska gå och prata med. Under sommaren lär inget besked tas hur som helst. Egentligen så är mötet den 19 juni ingen vits att ha eftersom inga beslut tas. Men Es pappa tyckte ändå att vi borde ha detta möte och trycka på Es samtalskontakt. Om hon kommer på mötet var oklart

Två månader

I dag är det exakt två månader sedan E åkte in på MAVA för sin överdos där hon var ytterst nära att mista livhanken. Två månaders helvete fyllda med oro, sorg, ilska och frustrationer. Direkt efter samtalet från Es kontaktperson som berättade att E låg intagen, så kontaktade jag Anna Kåver utbildad psykolog och psykoterapeaut samt specialiserad på KBT ( kognitiv beteendeterapi ). Hon har dessutom skrivit flera böcker och är mycket mycket kunnig. Anna rekommenderade Lenagården i Uppsala, som hjälp åt E och jag mailade omgående LG. De fick även prata med Es kontaktperson på boendet och sade sig sedan vara beredda att komma upp till Umeå för att göra en bedömning.
Två månader senare har vi fortfarande inte fått något besked om det ens kan bli tal om att E får åka till Uppsala. Däremot så har E hunnit med ytterligare ett självmordsförsök som ni redan vet om. Något jag var rädd för efter försöket hon gjorde i april. Jag förstod att hon skulle göra om det! Jag fick rätt! En mamma känner på sig sådant! Att då också få höra om en tredje överdosering ( sömnmedicin ) som skedde i mars månad kändes verkligen inte upplyftande. 

www.youtube.com/watch

onsdag 12 juni 2013

Gott humör

Jag pratade med E för ett tag sedan och hon var nog fortfarande på gott humör. Tänk att det kan göra en så glad! Det är så sällan som hon låter uppåt nu för tiden. Kanske ändå att den sista medicinsorten de satte in gör verkan? Kan det verkligen vara så?! Vilket som så glädjer det mig att hon kan få vara ångestfri i alla fall för en dag. Det är en början! För en stund så lät E som min gamla glada flicka som till och med kunde skämta om att hon nog skulle klara sig utan mamma i helgen. Jag åker ju bort!
Blir intressant att höra om det finns någon ny information att hämta in i morgon då vi ska träffa LSS handläggaren.

I dag känns det bra

Jag måste bara få sprida lite glädje för jag har just pratat med min kära dotter, som berättade att just i dag kändes det bra. Just i dag var hon glad! Åh så underbart att få höra sådant ibland! Jag berättade för henne att jag hade varit i kontakt med chefen på boendet men att hon hade skrivit att hon har inget mandat att besluta något om Lenagården. Lite korkad formulering för det kan väl jag också räkna ut.
Hon hänvisade till LSS handläggaren och att vi bara kan avvakta svar ifrån psykiatrin, som tar sådana beslut. Hur som helst så berättade jag för E att jag och hennes pappa ska träffa handläggaren i morgon. Men att vi inte har så stora förhoppningar på att få ett positivt besked. Däremot så poängterade jag vikten av att inte ge upp. Att vi kommer att trycka på till dess det ordnar sig!

Bemanning

Till slut fick jag ett svar på mina mail till chefen för boendet och hon skriver som svar på vår undran angående vak på E: Vi har bemannat upp en person för E fram till ca kl 23. Vi tar sedan bedömning om E inte har somnat eller om hon är orolig under kvällen om vi sätter in extra personal även på natten. Vi ser det svårt att ha personal inne i lägenheten medans E sover. Vi tror inte E skulle må bra av det.
Det känns lite bättre att veta att de i alla fall har en extra personal fram till 23.00..... Hon skriver även att det ÄR landstinget trots allt ( många turer här ), som ska finansiera en vistelse på LG.

You´ve got mail

Har precis sänt iväg det tredje mailet till chefen på boendet och hoppas på ett svar under dagen. Jag provade att ringa henne igår men hon var ej anträffbar. Vi vill veta hur de tänker när det inte sätts in någon slags övervakning på E. Vi vill veta hur de törs riskera Es liv! Hittills har jag inte fått något svar på något av mina brev. De är väl spyless på mig nu! Kan tillägga att LSS handläggaren inte heller har svarat på mitt mail, som jag sände i söndags till honom.

När livet upphör

Jag blev tipsad av några vänner om en mamma vars dotter tog sitt liv för något år sedan och jag mailade henne. Mitt hjärta blöder för denna mamma och för flickan, som inte orkade leva vidare. Det får inte gå till så! Det får bara inte hända alla våra unga som mår dåligt. Nästa gång kan det vara min dotters tur! Nästa gång kan det vara vi som får ett telefonsamtal om att E inte längre är i livet. Tänk er att bära runt på den rädslan!

tisdag 11 juni 2013

Diskussion

Jag och Es pappa diskuterade det här med Es vård. Helt krasst så är det ju som han sade att på två månader har inget hänt. Vi står fortfarande och stampar på samma fläck. Det är inte speciellt upplyftande! Två månader med två överdoser och flertal inläggningar, DET är vad som har hänt!!! Det är inte så konstigt att vi känner oss rådvill och hjälplösa. Vad kan vi egentligen göra mer än att mailbomba de berörda inom Es nätverk och påtala vikten av att hon skickas i väg till Lenagården, så att de gör allt i sin makt för att försöka ordna till det så. Men då vi inte ens får svar av dem, så känns det extra hopplöst. Det här är ingen lek! Det här handlar om E! Det här handlar om hennes chans till ett tillfrisknande med hjälp av professionella, där andra har misslyckats. För det är precis vad de har gjort! BUP, habben, psykiatrin och boendet. Ingen av dem har kunnat skydda E från sina självskador och sina överdoser. Boendet kan vi i och för sig inte klandra men de borde ha satt stopp för hennes möjligheter till att skada sig. De skulle ha slagit larm för länge sedan!
När vi tänker på hur illa det här har skötts så blir vi så arga och det känns förjävligt rent ut sagt! Men jag ska tillägga att jag är säker på att de som är runt E så som boendechefen osv vill att hon ska få hjälp. Det vet jag att de vill! Det är bara det att allting tar en sådan lång tid och de är väldigt dåliga på att hålla kontakten med oss föräldrar. 
Jag hoppas att någon sitter med E i kväll / natt! Jag hoppas att någon hör av sig i morgon och jag hoppas att det kommer ett trevligt besked snart. Till mig, till Es pappa, till hennes syster och framför allt till E själv.

Vem kan man lita på

Min tanke efter att hört att E inte hade någon hos sig är att vem ska vi kunna lita på? Jag är jättebesviken! Jag och Es pappa samt syster vill förstås att E ska få leva ett eget liv. Det är ju det vi har strävat efter i tre år nu men när självskadebeteendet har eskalerat med överdoseringar där hon nästan har dött, så kan hon inte ha ett eget liv. Hon måste övervakas till dess att hon mår bättre! Annars har hon inget liv bokstavligen talat. Hon kommer att dö! Det är den bistra sanningen vilket jag har lyft fram i min blogg vid flera tillfällen. Det finns säkert de som tycker att vi inte ska lägga oss i hennes liv så mycket, att vi ska låta henne sköta sitt och att det är Es ansvar att vilja kämpa. Det är inte så enkelt! Hon vill leva men inte med ångesten som jag har nämnt förut. Hon vill verkligen till Lenagården men tänk om det beslutas att hon inte ska dit. Vem vill ta det ansvaret att rycka undan mattan för E och hennes anhöriga?

måndag 10 juni 2013

Glada Smileys

Har messat lite med E som tycker att det är så skönt att vara hemma igen. Hon verkar uppriktigt glad i kväll och skickar en massa smileys i sina sms. Det är härligt om det är så! Till helgen sticker jag i väg på en weekend tripp med färja och jag hoppas verkligen att E mår bra hela helgen. Att jag inte möts av ett dåligt besked när jag kommer hem igen. Jag är vanligtvis en väldigt positiv människa som alltid ser framåt och ser möjligheterna men Es självskadebeteende och alla överdoseringar har fått mig att bli både skeptisk och rädd. Gång på gång får vi negativa vibbar och gång på gång är det uppåt ena dagen för att vara neråt andra dagen för E. Det gör oss väldigt osäkra! Om det är jobbigt för mig som mamma.....hur jobbigt är det då inte för henne??!! Jag önskar att jag kunde bära hennes ångest och sorgsenhet i stället. Jag axlar gärna hennes bekymmer!
Men i dag är hon som sagt var på gott humör, så då för jag glädjas åt det och kanske sova lite bättre i natt. De ska ha någon som vakar inne hos henne om de inte har ändrat sig. Det är så det är sagt i alla fall!

söndag 9 juni 2013

Utskrivning

Det har nog varit en relativt bra dag för dottern som följde med sin pappa och syster samt systerdottern till deras farmor och farfar. Hon brukar tycka att det är trevligt att åka dit och det förstår jag för de är så härliga människor.
I morgon är det utskrivning igen från psykiatrin! Hoppas att hon nu får stanna hemma ett tag utan några fler missöden och jobbiga tankar på att inte vilja leva. De ska på boendet som jag förstår det sätta in vak över henne from i morgon. Även nattetid då någon sitter hos henne! Det kan inte vara roligt men tyvärr så är det nödvändigt som hon mår nu.
Jag har erbjudit henne att komma och bo hemma hos oss men det vill hon inte. Jag är hemma om dagarna och hade kunnat hålla koll på E, men jag vet sedan tidigare att det är fruktansvärt jobbigt att ständigt vara på helspänn. Psykiskt blir man helt knäckt av att ligga och lyssna på om hon skär sig eller på om hon gör något annat dumt. Inte blir det bättre av att jag hör dåligt och blir mer eller mindre inbillningssjuk. Dessutom så blev det en hel del konflikter mellan oss när jag rotade igenom hennes rum efter skärverktyg och när jag höll koll på henne. Så vill jag inte ha det igen och inte hon heller verkar det som. Men när inget annat fungerar och när inget annat erbjuds då vet jag inte vad som ska till för att inget ska kunna hända E igen.

Rädsla

Jag satt och tänkte på det här med vår dotters självdestruktiva beteende. Det har pågått i många år nu och redan för flera år sedan började jag att oroa mig för att hon skulle tappa livslusten. Jag låg vaken om kvällarna och grubblade och var rädd att hon skulle ta sitt liv. Därför att jag kände helt enkelt på mig att hon kunde hamna i de tankarna och i de fruktansvärda destruktiva känslorna, som gör att någon till slut inte längre orkar leva. Att sedan få den rädslan och de farhågorna besannade som jag fick för ca åtta veckor sedan var en chock. 
Visserligen så såg vi redan förra sommaren när vi var utomlands att E hade skurit sig väldigt väldigt illa i handleden på ett sådant sätt att vi anade att hon hade försökt att ta sitt liv. Vi frågade inte E något om ärret men det var svårt unvika att inte se skadan och att inte fundera och grubbla på det. Vi ville veta men inte förstöra semestern för E genom att börja prata om allvarliga saker. 
Vi vet fortfarande inget om den händelsen och vi vet lika lite om de övriga gångerna då hon har gjort något med sig själv. Men vad vi vet är att vi aldrig ger upp E, vi kommer att fortsätta att finnas där för henne och vi kommer att kriga för hennes skull. Så att hon får rätt vårdinsats med mer terapi än hon har nu och den professionella hjälpen hon behöver. Hon behöver bryta inte bara sitt beteende utan även byta miljö. Det är det vi skulle vilja att beslutsfattarna förstår och ser själva.

Vi kan inget påverka

Jag och Es pappa står väldigt maktlösa i det här med E och att få en bra hjälp till henne. Vi stångar pannorna blodiga i vår strid för E! Jag mailar, jag ringer och jag stöter på folk ideligen i strävan efter att något ska hända. Det är ta mig tusan som ett heltidsjobb! Det sorgliga är att inget händer....
Chattade med dottern om kommande utlandsresa! Hon lägger undan pengar varje månad till den och jag tror att hon ser fram mot resan litegrann. Men hon vet inte om hon kommer att kunna glädjas åt semestern när vi väl är där. Det är inte så lätt att göra det när man mår dåligt och har ångest. Ångesten tar över allt och att glädjas åt solens värme, den blåa himlen, det skimrande havet, den goda maten..... går då bara inte. Nu är det några månader kvar och innan dess kan hon vara på Lenagården eller hon kan vara någon annanstans. Vi får bara se tiden an och ta en dag i sänder.

Mail till handläggare

Jag påtade ihop ett mail till Es LSS handläggare och skickade i väg det här på morgonen. Vill trycka på om att vi önskar få ett beslut ( ett bra sådant förhoppningsvis ) innan nästa möte som är den 19 juni. Veckorna går och det är snart två månader sedan Es första självmordsförsök och under de här två månaderna har hon hunnit med två överdoseringar och flertalet inläggningar inom psykiatrin. Totalt har hon fyra överdoseringar inom ett sex - åtta månader och det är fyra för mycket. Jag antar att handläggaren kommer att som i vanlig ordning bolla ärendet vidare till landstinget, som då precis som jag har nämnt i tidigare blogg skickar ärendet tillbaka till kommunen. Ingen vill bekosta vården för E!

lördag 8 juni 2013

Virrvarr

E har åkt in och ut på lasarettet så ofta på slutet att snart har vi ingen koll längre på alla datum och alla turerna. I dag har hon i alla fall permis igen från mitt på dagen och fram mot kvällen. Gårdagens permission hade varit bra och hon var på gott humör. När jag pratade med henne så hade hon precis kommit tillbaka till avdelningen efter en fin dag som avslutades med en påse china puffar. När jag hör henne på bra humör så tåras mina ögon VARJE GÅNG. Det är så pass sällan vi runt henne får uppleva det nu för tiden. Jag hörde verkligen på E att hon hoppas på det här med Lenagården och att tanken på att det kanske kanske kan bli av gjorde henne gladare. Hon vill ju inte må så här som hon gör! E är samtidigt införstådd med att det kan bli avslag på vår ansökan, att ingen är beredd att finansiera hennes vistelse på ett behandlingshem utanför länet. Det är en grymt jobbig känsla att gå och bära på, att inte veta men att vara rädd för att det blir ett NEJ. Men till dess vi vet så får vi fortsätta kämpa och hoppas på det bästa.

fredag 7 juni 2013

Vill verkligen till LG

Efter lite snack med dottern och en viss sms konversation så förstår jag att E verkligen vill i väg till Lenagården i Uppsala. Hon inser förstås själv att det måste till något sådant för att hon ska kunna bli hjälpt för sina självskade problem.
Mitt hjärta kommer att slitas i tusen bitar om hon inte får fara dit. Speciellt med tanke på att hon nu själv vill det så gärna. Hon vill innerst inne inte dö - hon vill ju faktiskt leva eftersom hon ropar på HJÄLP!

Nonchalans

Under sista dagarna har jag mailbombat olika instanser angående E och vår önskan om en plats på Lenagården i Uppsala, där de är specialiserade på självskadebeteenden. Det sista svaret som jag fick av sektionschefen inom rehab, psykiatrin går att läsa här: När det gäller förfrågningar följer vi det rutiner som finns på kliniken när det finns önskemål om behandlingshem. Det var vad jag fick som svar på detta mail: Jag kommer med några funderingar till dig eftersom jag inte har en aning om vem som vi ska vända oss till. Vår dotter har ett självskadebeteende sedan flera år tillbaka och har även flera självmordsförsök bakom sig med överdoseringar. Den sista inträffade 18 maj! Hon är nu inskriven på avdelning xxx inom psykatrin men skrivs ut idag igen. Hon åker in och ut!
Vi har fått tips om ett behandlingshem i Uppsala av Anna Kåver, som jag har varit i kontakt med några gånger. Hon tror att Lenagården som det heter skulle passa vår dotter. Lenagården är beredda att komma upp hit och göra en bedömning redan i nästa vecka om så är och de har en ledig lägenhet till E. Problemet är att vi behöver en specialremiss utskriven från en överläkare och vi behöver någon som betalar för en vistelse p å LG.
Vi vet i dagsläget inte vem som är läkare och E själv kommer inte ihåg det. Hon är villig att åka till Lenagården! Jag skulle kunna berätta hela Es story för dig men den är lång och invecklad. Hon har gått i flera år hos en samtalskontakt inom psykiatrin men det har inte givit några större resultat.
Det är bråttom att få i väg E för annars kommer hon att dö ifrån oss! Det är den bistra sanningen och den gör fruktansvärt ont att inse.

Har du några tips och ideer? Vem kan hjälpa oss? Hur går en ansökan till?

Jaha då undrar ju vi då vad för rutiner det är?? Varför får jag inga svar på mina frågor och funderingar?? Mer kortfattat svar har jag nog aldrig någonsin fått av någon. Där ser man hur mycket de bryr sig om oroliga föräldrar som vill ha hjälp till sin dotter.
E känner inte själv att något kommer att ordna sig enligt hennes pojkvän, som har chattat med henne i dag.

Frustration

Känner en aningens frustration då LG skrev att de har försökt att nå Es kontaktperson, som dock är ledig fram till onsdag i nästa vecka. Då sände jag enhetschefens kontaktuppgifter men även där gick de bet och fick inte tag i henne heller. Grejen är att Lenagården vill komma upp på tisdag i nästa vecka för att träffa E och göra sin första bedömning samt träffa den psykolog och kontaktperson, som E har.

Mail ifrån Lenagården

7 juni: Jag fick ett mail ifrån LG som undrar hur mötet gick och de har väntat på besked ifrån boendet. Jag vet att en av Es kontaktpersoner har försökt att nå LG, dock utan framgång! Tyvärr så har vi ju inga positiva besked att lämna i dagsläget då inget beslut har fattats ännu. Det känns så bedrövligt att Lenagården är beredda att komma i nästa vecka för att utreda E och att hon där efter nästan omgående kan skrivas in hos dem, om hon platsar där. De har en ledig lägenhet! Men på grund av att ingen vill ta sitt ansvar och betala för en vistelse, så fördröjs allting ännu mer. Risken finns då att platsen går förlorad!

Rop på hjälp

Jag vet inte var jag fick ifrån att E ska skrivas ut i dag men man blir lite dagavill när det är en röd dag på en torsdag. Lite hjärnsläpp blev det allt! Det är väl sagt att hon ska skrivas ut endera i morgon eller på söndag såvitt jag vet. Beror nog lite på hur hon mår! Den där irritationen och ilskan är inte att leka med och MÅSTE vara en biverkan på rävgiftet de satte in på henne. Jag säger rävgift därför att gå man efter vad medicinen egentligen är till för och vilka jävulska biverkningar den har, så kan man inte annat än anse att den är giftig. Om medicinen sedan är bra för andra må så vara men för min dotter kan den omöjligt vara rätt. Inte ens i en låg dos! Vi märker ju en skillnad på henne, inte till det bättre direkt!!!
Det är två veckor kvar till nästa möte då vi ska ses igen för att prata igenom Es sjukdomsbild och hennes framtid. Två veckor som känns som en evighet! Tiden går och veckorna rullar på och alla skyller på varandra att den och den ska göra det och de och de ska betala för LG..... osv osv osv.... Jag blir så less!!
Det här handlar om en ung kvinnas liv, en oerhört fin tjej som för fan skriker efter hjälp medan ni dvs LSS handläggare med company sitter och skyller ifrån er att landstinget ska bekosta en vistelse på ett behandlingshem och inte kommunen. Medan nissarna inom psykiatrin inte ens tycker att E är så sjuk och därmed bollar frågan tillbaka till kommunen. Ta ert ansvar och lös frågan NU!!!!
Jag kan inte hjälpa vår dotter, boendet kan inte hjälpa vår dotter och psykiatrin kan inte hjälpa vår dotter. Då måste något annat till, elller hur???!!! Eller vill ni ha på ert samvete att ännu en ung människas liv ska slockna?? Det är det som kommer att hända om ni inte får tummarna ur och tar ett livsviktigt beslut snarast. Ett beslut som förhoppningsvis kan rädda E och få vår familj hel igen. Krossa inte vårt hopp!!

torsdag 6 juni 2013

Förstörd Permission

6 juni: E smsade mig att hon inte tänker bo där hon bor något mer! Jag ringde upp henne och frågade hur det var fatt? Det visade sig att personalen hade letat igenom hennes lägenhet, precis som de har fått tillåtelse att göra av sin chef. Jättebra att de har gjort det tycker ju jag och för min del så får de gärna söka igenom den med förstoringsglas om så är.
E var fruktansvärt arg och ledsen. Hon känner sig nog väldigt kränkt! Jag förklarade för henne att det måste vara så eftersom hon mår så dåligt och att vi alla bara vill hennes bästa. Att hon borde försöka sätta sig in i hur det kan kännas för personalen som får mötas av hennes skärskador, hennes övdoseringar och hennes ilska. Att det nog inte är så lätt för dem heller!

Jag förstår Es reaktion och att hon känner sig  kränkt men hon har själv försatt sig i den situationen att de måste leta igenom hennes lägenhet. Hon ljuger och dribblar med dem så till den grad att de inte längre känner igen henne till sättet och deras tillit är helt borta. Precis som vår!
E sade att hon inte tänker komma hem i morgon och att hon finner någon annanstans att vara, men jag tror nog att ilskan lägger sig. I morgon är hon säkert hemma igen!

Tillbaka på avdelningen

E är åter på avdelningen och jag hoppas att hennes eftermiddag blev bättre senare under dagen. Hon visste inte riktigt om hon skulle bli utskriven i morgon eftersom hon först måste prata med en läkare om det. Men så lät det tidigare!
Blir E utskriven så kör de nog samma procedur igen i hennes lägenhet och det finns en risk för ytterligare konflikter. Så är det och så kommer det att vara till dess något annat händer. Hon ska INTE få en chans till att skada sig!!!

Berg och dalbana

I går kväll hade jag kontakt med E som verkade lite underlig och skulle lägga sig tidigt. Hon var sig inte lik! Nu är hon förstås sig inte lik i övrigt heller, men vad jag menar är att det kändes inte bra efter vår konversation. Hon kan ha haft en jobbig dag rent allmänt med besök hos neurologen och samtal med boendet. Men det var som att det var något mer som tryckte henne. Jag fick bara en olust känsla! Den känslan duggar tätt nu för tiden! Det är rena berg och dalbanan i känslospelet för oss runt omkring henne, som bryr sig och som är rädd om E.

Biverkningar

Fick mess att dottern har sovit gott i natt och att hon ännu inte visste vad som händer idag. Hon sover på sömntabletter för det mesta!
Jag skulle tro att hon får permission i dag med! Lite beroende på när personalen på boendet är beredda att låta henne komma hem. De måste ha tillräckligt med folk som jobbar. Så att någon kan vara med E! De får ju inte lämna henne utan tillsyn!
E skriver att hon blir så trött av den nya medicinen. Det är väl en av alla biverkningar som fanns på den sorten. Det verkar som att hon inte har en och samma läkare som skriver ut hennes mediciner, utan att det är olika varje gång. Det är vanligt har jag hört!

onsdag 5 juni 2013

Hopp

Efter mitt samtal idag med personal ifrån boendet så känner jag mig bra mycket gladare. Det var ett bra tag sedan nu som jag kände mig så här inombords. Börjar trots att kommunen och landstinget bollar den ekonomiska biten mellan varandra känna mig lite hoppfull. DET KANSKE ORDNAR SIG HÖR NI!!!

Långt givande samtal

5 juni: Jag har precis haft ett långt och givande samtal med en av Es kontaktpersoner på boendet. Deras chef jobbar på för fullt med att få i väg E till LG. Det ÄR kommunens ansvar visade det sig! Men kommunen bollar det tillbaka till landstinget och vice versa. Ingen vill ta ansvaret för att betala för en vistelse på Lenagården. E får permis i dag med och skrivs förmodligen ut på söndag. Inför hennes utskrivning så kommer de att ha full bemanning med nattvak just för E där de sitter inne hos henne. De kommer också att med jämna mellanrum gå igenom hennes lägenhet i jakten på verktyg att skada sig med eller substanser, som hon kan överdosera med. Allt för att hindra henne från att skada sig!
Psykiatrin säger till boendepersonalen att de anser att E inte är nog sjuk och att de inte tycker att hon ska vara i deras vård på en psykavdelning.Vi vill inte heller ha E intagen bland psykotiska och scizofrena människor för så sjuk är hon förstås inte. Inte på det sättet! Men hon kan inte heller bara skickas ut därifrån när hon är självmordsbenägen. Tack och lov att det ordnar sig till det bättre på boendet tillsvidare. Tack till boendets chef!

Inte så bra

Jag sände ett sms till E för att höra hur det är med henne i dag. Så där fick jag till svar. Jag frågade henne vad som felas i dag men det visste hon inte. Jag frågade henne också om hon tror att det är biverkningar efter den nya medicinen samt den andra som de har höjt dosen på. Men hon visste inte det heller. Jag kommer att hålla någon ansvarig ifall hon försämras ännu mer pga medicinerna. Men som vanligt så kommer en anmälan att inte betyda ett dyft. Så är det alltid! Det som retar mig mest är att alla tycks tro att mediciner är botemedlet för ett dåligt mående. Till en viss mån kanske men inte när de mår sämre av dem! Då är det åt skogen. E är väldigt irriterad och arg av sig nu märker vi och visserligen så sa någon på mötet att det tar några veckor innan medicinerna börjar på att verka. Men det här med irritationen och ilskan är något nytt och därför kopplar vi ihop det med tabletterna. Om inte E förstår det själv vem ska man då ta hjälp av som kan se till att ta bort dem. Det kan man fråga sig!! Vi har ju inte ens ett namn på den ansvarige läkare och ingen ger ut namnet trots våra förfrågningar.

tisdag 4 juni 2013

Vem vet

Det var tänkt att det skulle bli en utskrivning i dag men de måste ha ändrat sig och bestämt sig för att behålla E lite längre. Ingen av oss vet när hon blir utskriven. Jag tror inte ens att hon själv vet om det! Mitt på dagen i dag fick hon veta att hon skulle få permis i några timmar men jag antar att hon trodde att hon skulle få komma ut därifrån för gott. För denna gång!
Jag önskar verkligen att det såg annorlunda ut. Hon ska inte behöva sitta instängd på en psykiatrisk avdelning med dem som är så sjuka som de är på den avdelningen. Det är olidligt smärtsamt för oss som står henne nära men säkert för henne för E själv också att känna att det är den enda utvägen som det ser ut nu. Så fort hon kommer ut därifrån så skadar hon sig ju eller säger att hon vill dö.

Permission

Det var sagt att E skulle skrivas ut i dag men hon fick bara permis i några timmar. Bra det! Hon skulle hem o duscha, äta och umgås med de andra under de timmarna. Men hennes kille kontaktade mig och var orolig för henne. Under förmiddagen var hon på bra humör men sedan så tvärvände det och hon blev på urdåligt humör. När han skrev att han bryr sig så undrade hon varför och menade på att han ändå inte kan påverka något.
Det skulle inte förvåna någon av oss om hon gör sig illa nu men jag ringde boendet och berättade vad jag visste. De sade att hon var på bra humör och precis stod i duschen.

Hänvisningar

Jag har ägnat förmiddagen åt lite efterforskningar och mailkorrenspondens. Var bland annat i kontakt med sektionschefen på NUS inom psykiatrin, som förstod vår oro men som hänvisade oss vidare till XXXXX.
Författade ännu ett kortfattat mail om Es bakgrund och om vår förtvivlan samt önskan om att få iväg henne till Lenagården. Jag frågade lite om hur en ansökan går till osv. Får se vad svaret blir! Har inga större förhoppningar om jag ska vara ärlig. Men nog är det helt sjukt att vår dotter vill fara men att det kanske är försent när det väl blir av. OM det blir av! Jag kan i alla fall i så fall känna att jag har gjort vad jag kan....

www.youtube.com/watch

Fört frågan vidare

Mailade ju Es samtalskontakt i morse och fick nu svar att hon har fört frågan vidare till sina chefer angående behandlingshem för E. Kunde ej svara på om det kan bli något eller ej och inte fick jag svar heller på vem som är ansvarig läkare. Det hade jag gärna velat få veta!
Mailet till chefen på boendet fick jag också svar på. Att frågan ska lyftas på psyk och att vi får avvakta och se hur det chanserna ser ut men att vi ska fortsätta kämpa för att E ska må så bra som möjligt.
Nu återstår bara svar från en person till!

Skrivs ut igen

4 juni: I dag skrivs E ut igen från psyket! Jag vet att det inte är en bra ide men samtidigt så måste hon få leva sitt vanliga liv så gott det går. Men vetskapen om att hon förmodligen kommer att göra något dumt igen är olustig. Jag har på morgonen mailat både till Es samtalskontakt och till chefen för boendet angående mötet igår och att jag glömde säga till alla att E själv kan tänka sig LG. Dels är det ju viktigt att de vet det och dels så undrar vi vad för stora chanser E kan tänkas ha att få fara iväg dit. ! Men samtalskontakten....måste vara less sitt jobb.....vår uppfattning från igår! Hoppas att de svarar på mailet.
I morse fick jag ett gråtil! Det är lite mycket nu helt enkelt!

Förtvivlan

Vaknade vid fyra tiden i morse och har sedan legat och grubblat på det här med E. Hur har hon kunnat bli så förändrad? Att stå och hånle personalen upp i ansiktet är inte hennes stil, att vräka ur sig en sådan ilska mot mig med de ordvalen hon använde är inte heller hennes stil. Lika lite som det är hennes stil att ljuga och dra sig undan som hon gör nu för tiden. Vad har hänt med min älskade flicka? Den förtvivlan jag känner över allt med E är helt enkelt bottenlös. Jag kan förstå hennes längtan efter något annat när hon har en sådan kraftig ångest och mår så fruktansvärt dåligt. Jag kan förstå att hon i de stunderna det är för jobbigt inte vill leva därför att jag har varit där hon är och har upplevt detsamma. Kanske inte riktigt på samma nivå ändå därför att jag skar mig aldrig, jag överdoserade aldrig och jag förändrades inte i min personlighet som E har gjort. Jag står fast vid att det är medicinerna som till stor del har förändrat henne men fick inget gehör för det i går upplevde jag det som. Jag sa väl inte rakt ut att jag tycker det men jag sa att vi tycker att hon äter för många medicinsorter.
Jag vet faktist inte vad mer vi kan göra nu för vår flickas skull. Blir det inget Lenagården så vad kan vi då göra? Boendet kan ju inte ha henne kvar om de fortsätter så här därför att de har inte den rätta utbildningen för detta och bränner ju nästan ut sig. Något annat boende är ingen lösning och in och ut på psyket samtidigt som hon går hos samtalskontakten, som inte får någon connection med E fungerar inte heller. Vad finns då kvar? När dessutom vibbar ges att hon inte kan ta till sig en behandling eftersom de tror att hon inte förstår. Jaha ska vi bara ge upp nu då? Vad fan gör vi?? Rättsliga åtgärder? Kan inte kommun gå in och betala för LG? Enligt dem så är det inte deras ensak!

måndag 3 juni 2013

Vad gör vi nu

Chattat med Es pappa och vi försöker prata ihop oss om vad vi nu kan göra för att skynda på något beslut. E MÅSTE iväg och det så fort som möjligt. Vi måste också ta och sätta oss ned och prata med henne snarast. Inte för att jag tror att det ger något! Inte som hon mår numera.
Hennes samtalskontakt på psyket berättade i dag att hon inte kan påstå att hon känner E vid det här laget. De har träffats under en lång tid, säkert i ett år eller mer men hon kommer inte E innanför skinnet. Däremot så anser hon att E är svår att behandla då hon inte tar till sig behandlingsformen. Hon lät nästan tveksam till att LG kunde vara till hjälp, så uppfattade vi det som. Vad har vi då för alternativ? Det finns inga som vi ser det! E är förlorad annars! Det är den bistra sanningen. Hon vill till LG och är beredd att prova på det men blir det inget av det då faller hon djup och tar sig inte upp igen. Det vet jag som mamma!

Lenagården

Es kontaktperson hade i morse pratat med Lenagården och de var beredda att komma och göra en bedömning på E på onsdag i nästa vecka. OM de hade bedömt det som att de kunde hjälpa vår dotter så hade hon fått komma dit om ett par veckor redan. De har en lägenhet ledig till henne. Men som sagt var så skiter det sig! I alla fall i dagsläget. Det här kommer att ta tid då psykiatrin ska bedöma om LG kan vara något, de ska besluta om de kan betala för en sådan vistelse osv osv. 19 juni har vi nästa möte och förhoppningsvis så har de vi ska träffa mer att komma med då än vad de hade i dag.
Det känns som att det är NU hon måste iväg men jag och Es pappa kan inte göra något åt våra önskningar. Snacka om att vara i en hjälplös situation.Personalen på boendet gör vad de kan men är också en sits som är jobbig för dem och hur kul kan det vara att behöva ta efter E när hon har skurit av artärer. Så illa är det faktiskt!

Meningslöst

Efter nästan två timmars möte med en massa inblandade i så känns det som att det inte ledde till något alls. E hade i dag skrivit i ett sms till sin kontaktperson på boendet att när hon kommer hem igen, så kommer hon att skära sig. I morgon skrivs hon ut från psykiatrin. Gissa hur det kändes att höra det?!
Personalen jobbar på som vanligt slutkörda som de faktist är av allting runt omkring E. Hon kommer att skada sig igen och de sade de själva också. Psykatrin ska kolla vad som härnäst händer! Det är de som gör en bedömning. Lenagården blir det nog inget av med om jag ska vara ärlig och det trodde inte Es pappa heller.
Vad som kommer att hända är följande: 
E skrivs ut och skär sig eller överdoserar igen
E åker in på MAVA
E åker in på psyket
E kanske inte överlever.....
Nu känns det si så där att vara den kämpande mamman till E. Luften gick ur.....

Möte

3 juni: E orkar nog inte komma på mötet i eftermiddag och tycker inte heller om att sitta bland en massa folk som ska prata om henne. Det har jag full förståelse för och eftersom hon inte är med, så får vi föra hennes talan. Jag VET att E innest inne vill ha hjälp och att hon uppskattar min inblandning i hennes liv. Att jag strider för hennes skull om jag måste är självklart. Något annat är inte att tänka på och jag är taggad nu att se till att vi alla jobbar för Es skull. Jättetaggad!! Det måste bli något gott ut av det här i dag. Det måste vi tro på!

Psykiatrivården

Slog upp dagens morgontidning och läste om psykiatrivården i Umeå. Jag visste att det ibland kan ligga tre i Es sal och jag vet även om att det händer att folk tar sina liv inne på psykiatrin. Att det som inte får hända faktiskt sker inne på en sluten avdelning. Jag vet också att de har fullt upp som personal men tycker att säkerheten måste förbättras. Min dotter kunde överdosera där inne och hon kunde ta in skärverktyg utan att någon kollade igenom hennes väska, fastän de hade blivit tillsagda av boendepersonalen. Först då Es pappa ringde dit upp och berättade vad vi visste så skulle de ta en titt på det. Så får det inte gå till!
I eftermiddag är det då möte om E och det ska bli intressant att höra vad som sägs. Inga direkta beslut kommer att tas om jag har förstått det rätt, men något annat måste till och det tror jag att vi alla är överens om.

söndag 2 juni 2013

Överlevnad

Vi är ense om att ska vår älskade E överleva allt detta som hon håller på med, så måste hon bort från stan och bryta det beteende hon har. Det KAN bli svårt att få henne att sluta, ja kanske lite extra svårt eftersom hon är och alltid har varit en sådan person som fastnar i saker och ting. Jag skulle inte vilja gå så långt att jag kallar henne för manisk som jag har hört att det sägs om henne. Det tycker jag absolut inte att E är. Men hon har sedan hon var liten kunnat mala samma sak om och om igen. Hon är också väldigt mycket för rutiner. Maten ska ligga på ett speciellt sätt på tallriken, maten ska serveras klockan 17, hon ska se på samma teveprogram varje kväll och då får man inte störa henne. Det är E i ett nötskal!
Om hon får fara iväg till LG så får man allt ha i beräkning att det kommer att ta tid innan hon blir frisk. Det handlar förmodligen om flera år eftersom hon också har flera års självskadebeteende bakom sig. Det är inte gjort på en kaffe rast att bryta det beteendet!
Folk omkring mig frågar hur jag mår mitt i allt detta. Jag har mått bättre och är naturligtvis väldigt ledsen och slut men är en överlevare, som alltid kommer tillbaka. Jag hämtar energi och kraft i mina promenader, genom mina hundar samt genom min sambo och min allra finaste vän M.
Kämpa E så kämpar vi för dig!

Att skada sig

Det finns många sätt att skada sig på har vi blivit varse. Som i Es fall som både skär sig, överdoserar tabletter och andra substanser. Alla sätt är illa och har utvecklats till ett beroende. Jag satt och tittade på fotografier från bara ett år sedan och till i dag och det är skrämmande att se hur det har gått utför för henne mer och mer. I personligheten är hon definitivt inte sig lik och ännu mer skillnad är det om vi tittar flera år tillbaka. Inget har blivit bättre, bara sämre, tyvärr! Varför har ingen tagit tag i den här biten ordentligt? De som har jobbat med E och de som har behandlat henne? Det är ju så uppenbart att samtalstimmarna ej fungerade och att alla mediciner bara har försämrat henne. Hur kan ni se på när en ung tjej skadar sig mer och mer på olika sätt utan att sätta ned foten och ropa STOPP? Vi som föräldrar har inte vetat så mycket och har hållits undan all information, så vi har stått väldigt väldigt maktlösa. Det är vi fortfarande!!

Mardrömmar

Har sovit gräsligt dåligt men kan inte skylla på vare sig sängen eller värmen denna gång. Anledningen är nog all oro! Vaknade i morse av en mardröm där E är intagen och sitter i en fåtölj med en brinnande blick och helt förstörd. Snett mitt mot henne sitter jag och hennes pappa i varsin fåtölj, pappan slumrar medan jag är klarvaken. Vi har nog väntat ett tag på att få träffa vår dotter! Jag går på toaletten och när jag kommer ut därifrån så ger en sköterska mig Es medicinburk och ber mig att ge den till E. En burk med en hel radda av piller i olika kulörer och jag tänkte för mig själv att det är inte konstigt att E är så förändrad. Vaknade upp av att jag höll andan! Så konstigt det kan bli i drömmarna!!
Faktum är att E ÄR fruktansvärt förändrad nu, inte minst i sitt humör. Det vi fick uppleva i går har vi aldrig någonsin sett och upplevt tidigare. En ilska bortom alla dimensioner!

lördag 1 juni 2013

Mina farhågor är besannade

Jag som mamma kände på mig att det var något igen med E och jag hade rätt i mina farhågor. Hon mådde återigen så dåligt att hon fick åka upp till lasarettet. Där hade hon dessutom lyckats ta med sig något in att skada sig med, så Es pappa ringde dem och förvarnade. Hennes syster fick vetskap om detta!
Vad jag känner nu eller vad vi alla känner nu förstår ni nog! Klump i magen, lessna och förtvivlade.

Den ständiga oron

Efter Es ilska idag så känner jag mig riktigt orolig! En oro som stegras allt eftersom timmarna går och jag bad hennes pappa att ringa till henne. Själv väljer jag att ligga lite lågt! Vi vet ju sedan tidigare erfarenheter att de på boendet inte ringer om det händer något. Bara om E har åkt in på sjukhuset på grund av överdoseringar så verkar de kontakta oss. I alla fall så har de ju gjort det de sista två gångerna.
Men det gjorde de inte då hon åkte upp på psykakuten två veckor efter sin första överdos då hon sändes hem igen med sömnmedicin. Då var det hennes kille som meddelade mig vad som hade hänt. Att vi inte kan känna oss trygga beror på att E måste vara med på noterna och godkänna att de hör av sig till oss. Går hon inte med på det så fortsätter vi att gå i ovisshet. Den här oron jag bär runt på är väldigt jobbig och den finns ALLTID där. Men vissa stunder och vissa dagar har jag den sista tiden kunnat förmå mig själv att tänka på annat och försöka ha lite roligt. De stunderna får jag njuta av!

Två veckor

I dag är det två veckor sedan Es andra överdosering och sex veckor och två dagar sedan hennes första självmordsförsök. Jag kan tänka mig att E åkte rätt ned i botten i humöret i eftermiddag och då kan hon mycket väl göra något dumt. Det är så hon fungerar! Funderade på att ringa boendets personal o prata lite med dem men struntade i det.

Snack i luren

Ringde E för att höra hur det var med henne i dag. Hon lät rätt så uppåt och glad i dag vilket jag påpekade för henne och det var hon också berättade hon. Så underbart att hon har sådana dagar ibland!
Hon fick ett stort fotografi på sin systerdotter av mig i går och det skulle hon nu hänga upp bredvid ett kort på sig själv i vardagsrummet. Då kan hon ju titta på det när som helst!

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...