måndag 30 september 2013

Vilken pärs

Tog mig i väg till tandläkaren med värsta hjärtklappningen och darrig i benen. Men jag for och jag är hemma igen med en galen huvudvärk av all spänning.
Tandläkaren var jättebra och jag hade inga hål! Men däremot så måste jag ha sex kronor i övre käke till framtänderna. De var helt utnötta och hade typ ingen emalj kvar. Jag vet ju det för det är därför de ser ut som de gör. 
Det blir en dyr smäll men mina föräldrar är sjyssta och betalar hela kalaset åt mig och så går staten in och betalar en summa. 
När allting är klart så kanske jag äntligen kan le på kort där mina tänder syns utan att skämmas. 

E messade och ville ha hämtning hos sin syster så vi ska ge oss i väg strax.


 

Always there for you

Jag har fortfarande inte kommit mig för att gå till en tandläkare feg som jag är. Men i eftermiddag är det dags! Gruvsamt värre och nervöst så in i norden. Tippar på att jag har fyra fem hål - MINST! 
Dessutom så har jag en sjukt tunn emalj och tänderna ser grå blåa ut men det går att fixa med en ny fasad berättade min mamma. Hon har en ny fasad och hennes tänder blev jättefina. Det är förstås den där biten då....det kostar money money money.... 

Det här med tandläkare och sånt påminner mig om en händelse för flera år sedan. Jag följde med E till tandläkaren för en kontroll. Hon tycker inte om att vara i centrum och det var hon ju där hon satt i tandläkarstolen. Lite irriterat vänder hon sig mot mig och säger att jag ska komma nära. När jag då står där intill henne och har böjt mig ned för att knyta skosnöret så säger hon högt och tydligt: Mamma du har vita prickar i håret! Herregud så jag skämdes! Vinter och mössa hade gjort så att jag hade fått mjäll - jag som aldrig brukade ha det i vanliga fall. 
I dag kan jag bara skratta åt det men då var det rätt så pinsamt fastän jag visste att det var så E fungerade.

E har en typ av epilepsi sedan hon var en liten bebis! Den sorten hon har är inte en sådan där de faller omkull och dreglar. Men från att det hon var en liten baby så fick hon de mest underliga utbrotten som har skådats. Ingen hade sett något liknande!
De kunde dyka upp dag som natt och värst var det nog på nätterna då jag kunde vakna av att hon skrek. När jag tog upp henne så gastade hon i höga skyn, ögonen rullade runt i huvudet på henne och hon var stel som en pinne med en rygg som var böjd som i en båge. De där anfallen kunde hålla på i en evighet! När hon började på att kunna vistas på golvet så hände det att hon fick utbrott och dunkade pannan i golvet. När hon blev lite äldre så for huvudet in i fönsterkarmar eller vad hon kom åt för att skada sig. Hon bet och klöste sig själv om hon fick tillfälle både hemma, på dagis och i skolan. 
På dagiset och sedan i skolan var de två personal som turades om att hålla henne. Hemma var jag själv! Det var tufft och oerhört slitsamt. Jag försökte få sjukvården att förstå att det inte var som det skulle och vädjade till dem om att utreda flickan. 
Först när hon var i fyra års åldern gjorde det ett EEG som visade på störningar i det epileptiska centrat och de satte in medicin till henne. 
Medicinera hjälpte inte som vi önskade och jag hade vid en period en kvinna som kom hem och hjälpte mig med flickorna. Hon var en duktig och välutbildad socialpedagog som tyckte att Es sätt och anfall var autistiskt. 

I skolan fick E en assistent som när Es utbrott eller anfall eller vad man nu ska kalla dem satte igång fick ta in E i ett eget rum som de hade lagt ut en madrass i. Där fick assistenten försöka lugna henne! 
Vid ett tillfälle så ringde skolan mig och berättade att E hade haft ett anfall under en lång tid - 45 - 60 minuter och att de ville ha min tillåtelse att låta sköterskan ge henne en Stesolid. Jag var lika mycket mot mediciner då som nu och svarade att jag skulle skynda mig till skolan för att ta över. Jag var den enda som kunde lugna tösen någorlunda eller som i vart fall visste hur jag skulle hålla henne.

Då jag var på jobbet så tog det en stund så Es mormor fick fara dit i stället och hämta flickan. 
Den syn som mötte henne kan hon än i dag inte glömma! De hade varit flera personer som höll fast E medan någon drog ned byxorna på henne och gav henne en Stesolid i suppvarianten. 
När den inte hade fungerat så gav de henne en till och jo visst hade hon  lugnat ned sig men hon blev ju i stället helt apatisk och lealös, enligt min mamma. Hon hade då de kom hem till mina föräldrar letat upp en napp ( som hon inte hade använt sedan fyra fem årsålder ) och satt sig framför teven helt väck.
Jag blev rasande då jag fick vetskap om detta! Jag hade INTE givit tillåtelse att E skulle få stesolid och att göra på det sätt de gjorde ansåg vi alla i Es närhet vara ett övergrepp. 
E var vid tillfället sju år gammal och gick i årskurs ett! 

Hon fick Stesolid utskrivet efter det där men jag ville inte ge henne dem. Jag ville inte heller att hon skulle ha de där utbrotten så det var ett svårt val. Men någonstans så trodde jag hellre på närhet och " holding " när det blev jobbigt för E. Inte medicinering! 
Det var många gånger under hennes uppväxt som jag fick mig några smällar vid dessa tillfällen och hon var oerhört stark men jag tog hellre det än att låta henne skada sig själv. För det gjorde hon annars! Riktigt ordentligt! Så egentligen så kan man ju säga att hennes självskadebeteende började redan där då hon var en liten flicka.
Det hände flera gånger att mornarna var ett helvete! Hon kunde springa ut mitt i smällkalla vintern där det var både snöstorm och tjugo minusgrader utan skor och jacka just för att hon var så frustrerad, arg och okontaktbar. Ögonen brukade rulla runt och det sprutade ilska ur henne. Oftast så fick hennes tvillingsyster ge sig iväg före eller vänta ut oss. Inte alltid så roligt för henne heller så klart! 

I dag äter E fortfarande epilepsimediciner! Två sorter som håller anfallen i schack. De är inte som de var förut under uppväxten men det sanna E humöret finns dock kvar. På både gott och ont! Utöver epilepsimedicinerna så tar E Sobril vid behov, hon tar insomningstabletter, hon tar två sorters mediciner mot ångest och oro och hon äter Ritalin för sin adhd. 
Hela hennes liv har kantats av läkarbesök, kontroller, undersökningar, provtagningar och mediciner. Det är inte annat än tragiskt! Vad man också kan fundera över är om de där anfallen eller utbrotten som man kanske kan kalla dem verkligen var ep eller om det är en släng av autistiska drag ändå. I dont know!

Många har frågar mig hur jag har orkat i alla år! Jag har ju varit själv med flickorna sedan de var fyra månader gamla. Det var tufft! Det var stundtals ett helvete på jorden och jag minns att jag var så slutkörd ibland att jag kunde sitta i soffan och titta på teve när det började att flimra framför ögonen av trötthet. 

Men jag älskade mina döttrar så oändligt mycket att jag kunde och fortfarande kan gå på glödande kol för dem. De är mitt allt och jag önskar bara att E ska få må bra för en gång skull. 
Riktigt riktigt bra utan alla dessa mediciner som hon har i sin kropp och utan att bo på ett boende där hon inte hör hemma, utan att veckorna ska bokas in med terapisamtal mm.
Jag önskar att hon fick leva ett vanligt underbart och härligt liv där ångest och sjukvård med allt vad det innebär inte existerade.




Tvillingar

Min flickor är tvillingar som jag ju har nämnt i tidigare inlägg. När de var små var de som ler och långhalm och fyllde ofta i varandras meningar och hade sitt eget språk mellan varandra. När de blev lite äldre så gled de ifrån varandra av olika orsaker och jag vet att E saknade gemenskapen med sin tvillingsyster väldigt väldigt mycket. Hon såg alltid upp till sin syrra och ville vara med henne och kompisarna men så blev det inte. 

E bytte skola vilket vi föräldrar än i dag ångrar - med facit i handen! Vi är övertygade om att hon faktiskt hade kunnat gå kvar i sin klass med sin syster och dem hon kände så väl. Med fortsatt stöd så hade det fungerat men kunniga människor runt om oss ansåg att det bästa för E var att börja i den andra klassen i den andra skolan. 
Det var faktiskt så att i och med skolbytet så började E att må dåligt och fick sin första ångest. I årskurs sex! Det är inte konstigt om man tänker efter då det är en stor omställning att lämna sin trygghet i syrrans sällskap och allting det invanda i klassen och skolan med lärare och annan personal.

Hur som helst passade aldrig E in i den där nya klassen och det tycker vi fortfarande. Hon är för clever! Ett stort misstag var det och jag tror att i dag hade jag stått på mig mot rektorer och habiliteringens åsikter. 

Systrarna har det sista året börjat att hitta tillbaka till varandra även om det oftast är E som tar kontakten med sin syster och föreslår att de ska ses. 
I dag när jag talade med henne innan hon skulle till sitt jobb så berättade E att hon hade ringt sin syster och att det blev bestämt att hon skulle dit på middag i eftermiddag. 
Efter middagen skulle de baka och hon lät så glad över att de skulle ses. 
Mitt hjärta smälter sådana gånger! Jag hoppas också att systern börjar på att ta initiativen att ringa upp E, höra om de ska ses osv eftersom E uppskattar det så mycket och mår bra av att umgås med sin tvillingsyster och systerdotter.



 

lördag 28 september 2013

Kennelflicka

Mitt barnbarn som är tre år kan det här med hundar - när hon hälsar på så utfodrar hon dem, hon vet vilken skål som hör till vem, hon kan namnet på dem alla fem, hon kan schasa undan den hund som försöker nalla foder ut skålarna hon bär på och hon kan få dem att sitta på kommando. 
Det är jätteroligt att se och att höra henne säga: NEJ till dem om de skäller, tigger osv. Det kan inte annat än ge ett smile på läpparna och det är en liten och bestämd dam det där.
I kväll har hon övat sitt med dem och jag passade på att filma en snutt som jag lägger ut här. 
Nu sover tösen efter en hård dag i kenneln ;-)

E var på strömpilen i dag en sväng men de kom först i slutet så de missade det mesta. Lite hann de dock med att se! Det hade varit kul tyckte hon!








Lugn lördag

I dag tar vi det bara lugnt och har besök av barnbarnet. Det är något slags jippo på Strömpilen men vi skippade det. Däremot så tipsade jag E, så hon kanske for med dem på boendet. Det skulle vara hunduppvisning, hundparad, invigning av Arken Zoo mm. Säkert kul att se! E lät då taggad!

När jag ringde till henne så låg hon fortfarande och sov och hade tydligen sovit riktigt gott i natt. Må hända med hjälp av insomningstabletter men ändå. Sömnen är viktig! Hon har sovit dåligt i alltför många nätter genom årens lopp och behövs det piller till att somna - ja då får det vara så! 
Jag var inte pigg på det förut men till slut insåg jag att E faktiskt behövde den hjälpen. Man vet ju själv hur man mår av att inte få sova de timmar man så väl behöver.

För flera år sedan så köpte jag valerina natt och lät henne prova det. Men det hjälpte inte utan det behövdes starkare grejer. Först fick hon prova en variant som inte var bra, så testade hon en andra sort och nu tror jag att hon är inne på sin tredje tablettsort, som E tar vid behov. Den somnar hon oftast på och blir inte så groggy dagen efter av dem. 




 

fredag 27 september 2013

Brist på energi

I dag är jag helt tom på energi och känner mig galet trött fastän jag tog mig en tupplur. Som jag har nämnt i tidigare inlägg så har jag dagar då jag blir så här fruktansvärt slut. Då det känns som att jag håller på att bli sjuk men aldrig blir det. Då tröttheten är så jobbig att det till och med känns tungt att prata. 
Varför det blir så här vet jag inte men jag får väl skylla på allting som har varit. Att man kanske reagerar så här mellan varven! Tack och lov så är det inte så konstant även om de nära och kära alltid har tyckt att jag ofta är så trött. Jo det är jag men vissa dagar är jag tröttare än andra och de dagarna är inga vanliga trötthetsdagar. Det är något helt helt annat som då sker i min kropp.
Jag oroar mig inte ett dyft men tycker att det är jobbigt när det blir så här. 
Det är inte bara lägga sig och sova för det hjälper inte!

I kväll ska vi på bio! Jag går högst en gång per år och ser en film så det är väl på tiden nu då. Ska bli kul! Lite popcorn och cola i trevlig sällskap så är kvällen räddad. 
I morgon kommer mitt barnbarn då hennes mamma ska till IKEA och shoppa loss. Det är ett tag sedan flickan var här så det ska bli mysigt. I går när jag talade med henne i telefonen och avslutade samtalet med puss och kram och mormor älskar dig så svarade hon att hon älskar mig också. Sådana fina ord värmer ens hjärta!

Med tanke på hur illa den psykiatriska vården har skött sig genom alla år vad det gäller vår dotter så tycker jag att bilden nedan säger allt.




 

Ta hand om varandra

I dag är det tre veckor sedan E var på träffen med läkaren som gjorde den psykiatriska bedömningen på henne. Han har fortfarande inte ringt mig...
E har förresten bytt arbetstider och det är väl bra att börja en timme senare om dagarna när man kanske har haft en jobbig natt med svårigheter att sova. Hon jobbar halvtid på en affär och trivs jättebra med arbetsysslorna och personalen på affären. Efter att ha praktiserat i flera omgångar fick hon sedan fortsätta och det är väl ett gott betyg att kunder frågar efter E när hon inte är där. 

Jag förstår att hon blir omtyckt därför att E har ett stort varmt hjärta och är den finaste person jag vet. Det säger jag inte bara för att jag är mamma till henne utan det är ett helt enkelt ett faktum. Hon har empati och känsla för andra människor och som ett exempel så stör det henne inte att bo bland dem som är så mycket mycket sämre än henne själv och som är på en helt annan nivå. 

E flyttade dit bara för att situationen hemma var hopplös bland annat på grund av hennes självskadebeteende och ett erbjudande om flytt till ett nybyggt boende erbjöds. 
Hon trivs med både personal och boendet så tillsvidare blir hon kvar där. Den dagen E mår bra så blir det nog aktuellt med en egen lägenhet för henne. Något hon garanterat skulle fixa med stöd och hjälp av oss föräldrar. 

Det är viktigt att bry sig om varandra, att ställa upp och visa omtanke för inte bara de nära och kära utan även för andra som kanske behöver tröst och medmänsklighet. Det kan vara en utstött, en missbrukare, en hemlös...

torsdag 26 september 2013

Möte

Talade med dottern som inte tror att det blir något med tegs behandlingshem eller vågen för hennes del. Hon har i och för sig inget hört men de ska ha ett möte om några veckor. Kanske kan jag vara med då, vi får se! 
Läkarens namn hade hon inte fått tag i men skulle fråga nästa gång hon träffar sin samtalskontakt eller den som var med henne på mötet.

Jag berättade för E att jag tycker att det är bra om jag får vara involverad i vad som händer och i hur hon mår eftersom det är jobbigare att inte veta än att veta. På något sätt så är det så! Sanningen och vetskapen är alltid tung men ovissheten är tyngre och när vi inget vet så kan vi inte heller hjälpa henne. OM hon vill ha hjälp..... då får hon den. Av oss föräldrar i alla fall! 
Bara alla håller sig till sanningen!




Jobbigt

Jag har i flera dagar varit spänd som en fiolsträng och känner riktigt hur musklerna i halsen och axlarna är mörbultade av spänningarna. Jag vet att det hänger ihop med oro och allting som har varit med E och jag är bara förvånad över att det inte har dykt upp problem tidigare. Det är ju många år som jag har gått med en ständig oro och ledsamhet inom mig. Konstigt nog så har jag inte fått tillbaka min ångest som jag hade för många år sedan men detta är minst lika jobbigt. Lite känning av ågren har jag dock haft men den överlever jag och jag vet ju orsaken. 
Jag önskar bara att jag kunde fortsätta känna det lugn jag kände när vi var utomlands. Men det kan jag inte....jag får gå i ovisshet när det gäller min dotter och den känslan den ovissheten skapar är fruktansvärd. 

Jag har inte fått fram namnet ännu på läkaren men hoppas på att det snart dyker upp. När det gäller Es samtalskontakt så har jag givit upp och förväntar mig inte längre ett telefonsamtal ifrån henne. 
E får fortsätta kämpa nu eftersom det inte tycks hända mer på vårdfronten. Hon måste fixa jobbet själv! 

Här kom den första snön i dag! Helt crazy men den låg i alla fall inte kvar på marken. 

Längtar INTE till det som visas på kortet här nedan!


 

onsdag 25 september 2013

Läkarnamn

Att få reda på vad läkaren heter som E besökte för ett par veckor sedan var inte det lättaste. Själv kommer hon inte ihåg det! Jag bad henne att kolla med den som följde med henne dit så kanske det ordnar sig. Annars vet jag inte hur jag ska gå vidare! 
Det är hur som helst dåligt av läkaren att inte ringa mig som han hade lovat E. Nog för att jag förstår att han kanske har mycket omkring sig som läkare oftast har men nog ska han ha hunnit med ett samtal tycker man ju. Jag vill bara veta vad de planerar för henne. OM de ens gör det vill säga! De kanske låter allting rulla på som vanligt.

I morgon skulle vi till råd och stöd för att träffa kuratorn som jobbar med E. Men mötet blir inställt då hon är hemma med sjukt barn.Vi får ta det längre fram på i stället!

I morse var det endast +2,9 och det var lite kyliga vindar men nu skiner solen på en klarblå himmel. En fin höstdag med andra ord! Jag har dock letat fram vinterskorna inför det som komma skall och gick igenom förrådet samt bilen i jakten på den försvunna motorvärmar kabeln. Som är spårlöst borta! Ibland vore det en bra ide att vara synsk ;-) Men det är jag ju förstås inte!



 
 

tisdag 24 september 2013

Bättre sömn

Jag hoppas på att få sova bättre i natt och slippa tankarna som brukar smyga sig på i vargtimmen. Nog är det väl själva sjutton att det ska vara så! 
Jag glömde förresten fråga E i dag om läkarens namn så att jag kan slå honom en signal nu när han aldrig ringde mig. Skulle vilja veta hur de planerar det hela framöver.

Es samtalskontakt på psyket sade till E innan vi for utomlands att när vi var tillbaka från Turkiet så skulle hon bjuda henne på fika. 
I går berättade min dotter att så hade skett! De hade varit på ett cafe här i stan och E fick välja vad hon ville. Det hör nog inte till vanligheten kan jag ju säga att en personal ifrån psykiatrin bjuder på fika. Hon kanske inte är så tokig ändå och E gillar henne i alla fall, vilket är det viktigaste!

På torsdag ska jag träffa en person från råd och stöd och prata lite om E, det som har varit och vad som ska ske sedan. De tänker göra nya neurologiska utredningar på vår dotter - inte i höst med tanke på att E brukar bli låg vid den årstiden. Men i vår kör de nog igång med utredningarna!



Lugnt

Chattade och snackade med E som var på stan för att inhandla en mössa. Det börjar vara dags för det nu för vi hade bara + 3 i morse och nu är det inte mer än + 7. Jag drog på mig mössan när jag var ute nyligen med hundarna. 

Allt var lugnt med dotra mi och hon berättade att hon tillsammans med sin ledsagare funderar på att åka utomlands till våren. 
Det tycker jag låter som en rolig ide och jag hoppas att den är genomförbar. 
E hade ingen lust att hänga med morsan nästa år också och ja det kan jag ju förstå. Det måste vara sju gånger roligare att göra en resa med någon som är jämnårig. 
Dottern var på gott humör och i dag var det en bra dag verkade det som. Härligt!

Den andra dottern däremot är dyngförkyld och hade till råga på allt en släng av magsjuka så jag fick ringa och avboka hennes tid på öron, näsa och halsmottagningen som hon hade i dag. Typiskt när hon har väntat i tre månader på den tiden men that´s life. Hon fick i alla fall en ny tid i mitten på oktober.

Jag sov gräsligt dålit natten mot i dag då jag vaknade i ottan och tankarna började på att snurra. Lite oro och sånt! Men nu känns det helt okey efter mitt snack med E.

måndag 23 september 2013

Trevlig samvaro

Jag gjorde en indisk fläskfile gryta till middag och E kom med bussen som planerat. Det är så trevligt varje gång vi ses även om det inte blir lika ofta som jag hade velat. 
Hon hade inte varit på sitt jobb i dag och jag tror att det berodde på att hon kanske inte var i topp men hur som helst så kom hon till oss och det var glädjande. 
Minst en gång i månaden skulle jag vilja att vi sågs om jag fick bestämma ;-). 
En fullspäckad dag och en trevlig kväll där vi sedan skjutsade hem E till sig. 

Höst

I dag är det verkligen höst i luften! Det var inte mer än sju - åtta plus ute denna morgon och det regnade så smått. Löven har gulnat och det enda som jag tycker om med hösten är de fina färgerna så som bladen som skiftar i grönt, gult, rött samt orange. Det är vackert innan de faller ned på marken och träd samt buskar blir kala. 
Ibland får jag flashbacks av när E var liten! Hon har sett väldigt dåligt under sin uppväxt då hon har en hjärnsynskada och har bara ett öga som hon ser på. Det andra är obrukbart! Det öga hon har syn på har också varit skruttigt men med åren så har synen på ögat förbättrats avsevärt. Hon har dock svårigheter med att bedöma avstånd och snubblar lätt i trappor och i skog och terräng. 

Jag minns som sagt då hon var en liten tös! För att undersöka saker och ting använde E sin näsa till precis allting. Ett av mina första minnen av henne användandes luktsinnet är när hon var i köket och i kryp åldern. Hon hade precis börjat på att resa sig upp och ta tag i saker. Denna gång reste hon sig upp, tog tag i spisluckans handtag och luktade på spisen. 
En annan gång när vi var ute och gick med E och hennes tvillingssysters mormor och morfar då flickorna var i två - tre årsåldern så stannade vi upp vid en parkerad traktor. Flickorna älskade det där med grävskopor, traktorer och lastbilar. E gick fram till traktorn och luktade på det stora stora däcket. 

När vi en gång bodde i Vimmerby så hade vägen utanför oss asfalterats och E böjde sig ned och luktade på asfalten. När löven hade fallit ned på marken om hösten så var hon tvungen att ta upp dem och lukta på bladen. Smart tycker jag - att använda luktsinnet när andra sinnen inte alltid fungerar.

Det här med balansen var ju som sagt var ett problem och hon avskydde till exempel att åka längdåkningsskidor. En gång ute i stugan så slängde hon av sig skidorna efter att ha ramlat omkull gång på gång och skrek att när jag blir stor så ska jag ALDRIG åka skidor. 
En annan gång så skulle hon och hennes syster ge sig ut och cykla i bostadsområdet vi bodde i. Det slutade med att hon cyklade in i grannens Saab som stod parkerad utanför porten. Det gick dock bra för både E och bilen!

E har inte alltid haft det så lätt under sin uppväxt med sina funktionshinder men hon är en kämpe och därför måste jag tro på att hon även fixar detta med sitt självskadebeteende. Hon är längst där inne en fighter! 



 
 

lördag 21 september 2013

Tandläkaren

Före vår utlandsresa så tappade jag bit efter bit av en gammal lagning ( tror jag ) på en framtands baksida. Jag tänkte gå till en tandläkare innan vi reste i väg men det blev aldrig av. Till saken hör att jag är rädd för att laga tänderna och därför skjuter jag upp det hela tiden.
Eftersom det ha börjat på att kännas lite irriterat med en kliande känsla i tandköttet, så sitter jag nu här och kollar på nätet efter en bra tandläkare i stan. Gärna en med bra erfarenhet av tandvårdsrädsla och allra helst med en laser borr. 

Det finns en tandläkare som jag har gått hos tidigare några gånger som har laserborr, men den kunde bara användas vid plastlagningar och jag har rätt så många gamla amalgamfyllningar i munnen. 
Några lagningar har jag dock gjort med laser och det känns det med men det gör betydligt mindre ont än med en vanlig traditionell borr. 
Kruxet var bara att jag hade så svårt för den här tandläkaren. Han borrade, borrade och borrade utan att ta någon paus, jag fick ligga helt på rygg i stolen fast jag allra helst hade velat halvligga ned ( jag tror till och med att jag nämnde det ) och han sade inte ett ord under behandlingarna.
Han frågade aldrig om hur det kändes och var definitivt inte bra för någon som är rädd. 
Så jag slutade att gå hos honom för ett antal år sedan vilket börjar märkas på mina tänder. 

Jag spanade in priserna hos en tandläkare och blir chockad över hur dyrt det är. Tänk om jag skulle behöva rotfylla! Vem har råd med det....

Tack och lov så tycks mina flickor inte ha ärvt anlaget för dåliga tänder och det är jag glad för. Dessutom så har E gratis tandvård utifall hon skulle behöva laga något. Men hon och hennes tvillingsyster får som sagt var aldrig några hål.

Det är lustigt det där med arv - när tjejerna gick hos en specialtandläkare när de var yngre på grund av att de hade räls så visade det sig att de båda två saknade två tänder i underkäken.
Likadant är det för mig! Jag saknar två tänder i nedre käke som aldrig kom upp men de andra tänderna har skjutits fram med åren så det syns inte. 



 

Resa

Jag drömde i natt att E följde med oss utomlands nästa sommar och att jag var så glad över det. Vi hade bokat en tvårumslägenhet så att även hon skulle få plats. 
När jag i morse vaknade så tänkte jag på den här drömmen och kände så starkt att jag verkligen vill att hon följer med oss. 

Sagt och gjort - jag har suttit och tittat på vad det skulle kosta med en tvårumslägenhet på det hotell vi har bokat vårt dubbelrum. Det är ett bra hotell med bra betyg så något annat alternativ känns inte riktigt aktuellt. 
Dock så visar det sig blir på tok för dyrt per person om vi bokar en tvårummare. Drygt 11.600 kr per skalle skulle det kosta! Från Umeå, med frukost och allt inbakat. Sedan så tillkommer lunch och middag samt fickpengar så i slutändan blir det dyrt. Vi har tidigare under flera år bokat hotell med all inclusive men inför nästa sommar så känner vi inte för det.

Jag vet inte hur vi ska få ihop det! Men jag vill verkligen att hon följer med därför att denna resa som vi har varit på nyligen var helt underbar. Vi hade så trevligt, vi hade så kul och vi fick umgås mer än vad vi gör på ett helt år.

Att resa är ett stort intresse som jag har! Men ekonomin och hundar gör att det inte kan bli så ofta som jag önskar. Jag har under tonåren bott ett par år i Saudi - Arabien och under de åren kom mitt intresse för resor och boende i varma klimat in i mitt liv. 
Jag har sedan dess aldrig riktigt trivts med den norrländska vintern och det är något som har blivit mer påtagligt med åren. 
Likaså känner min storebror och han pratar liksom mig om att en dag bosätta sig i ett varmt klimat under vinterhalvåret. Någon gång lär det bli så!

I dag plockar jag bort utemöbler och rensar upp inför vintern. Det känns onekligen vemodigt att sommaren är över men vi har haft en fin sådan här i norr. Nu är det bara att se fram mot nästa sommar!

För ovanlighetens skull så bjuder jag på en riktig sommarbild av mitt barnbarn och två av våra hundar. Glass och blomster som ju hör sommaren till!

Försöker för övrigt att leka rörmokare! Går som dåligt och nu har jag gett upp. Skulle behöva byta insats i kökskranen! Eller snarare justera den som redan sitter där men det var för böveln inte lätt. Kollade på en instruktions video som FM Mattsson har utlagd på nätet. Varför ser det alltid så simpelt ut när andra gör något?! 

 







fredag 20 september 2013

Tankar

Jag vaknade långt före fem i morse av att jag hade drömt en mardröm. Hade sedan svårt att somna om och i stället började tankarna på att snurra. 

Jag insåg att jag är galet arg på min dotter, arg för att hon faktiskt försökte att ta sitt liv inte bara en gång utan flera gånger. Arg på att hon var så sjukt nära på att dö ifrån oss, arg på att hon faktiskt var beredd på att dö ( men ändå inte ) och lämna oss i familjen som älskar henne i en stor sorg. Samtidigt som jag förstår hur hon kände det eftersom det ÄR olidligt att gå omkring med en ångest som förgör en.
Men att laborera med tabletter och annat skit så där är inte bra!

Jag undrar ofta hur hennes kropp mår efter dessa överdoseringar och hoppas att lever och andra organ inte har tagit för mycket stryk. Man ska ju också tänka det att hon utöver sina överdoser äter flera sorters mediciner och så har gjort under många år. 

Ja som ni hör så har jag en del att bearbeta! Jag har en bitterhet inom mig som jag måste bli av med. Jobba på! 
Jag älskar min dotter av hela mitt hjärta och jag är så glad över att hon mår bättre. Trots det så känner jag en oro inom mig som endast för stunden kan stillas ( som till exempel härom dagen ), så som då jag har pratat med henne och hört att hon mår bra. Alla år av oro har satt sina spår och det tar tid även för en anhörig att läka.


onsdag 18 september 2013

Gripande blogg

Jag såg denna morgon på nyheterna att Kristian Gidlund har avlidit endast 29 år gammal i cancer, en sjukdom som han hade kämpat mot länge. Hans blogg är en gripande läsning där han beskrev hela förloppet. Här gnäller man själv om dubbelhaka och två magar medan andra kämpar och har kämpat för en överlevnad där de säkert hellre hade burit på två magar i stället för att magra av och känna livet rinna ur kroppen.

Jag hoppas att inte mina föräldrar kommer att påverkas så illa av sin sjukdom. Jag önskar hellre att de dör hastigt utan att behöva lida och känna smärta och magra av och allting som hör till denna jävliga sjukdom. Jag hoppas framför allt att de har många år kvar i livet....

Jag kände ett lugn inom mig i går efter mitt samtal med E! Den där glädjen över att hon inte har gjort sig illa sedan juni månad är en härlig feeling. Den har jag saknat! Tre månader utan att skära sig är tre bra månader. Fortsätt så E och ge aldrig upp igen! Inte ens när höstmörkret är som jobbigast och vintern står vid dörren. 

Tänd ljus, mys in dig i en gosig filt och försök blicka framåt till våren och låt dig minnas resan till Turkiet under de kalla vinterdagarna. Låt dig minnas de härliga baden i havet, dagarna vid poolen och solen som värmde dig.







tisdag 17 september 2013

Hero

Jag ringde och pratade med min dotter om rent allmänna saker och om det här med god manskap. När det gäller den ekonomiska biten så behöver hon absolut ingen hjälp för hon är både ekonomisk och noggrann. Det enda som hon kan tänkas behöva hjälp med är det här med att ta kontakt med myndigheter så som försäkringskassan, socialtjänsten osv och även med att få hjälp att fylla i blanketter osv. 
Jag berättade för E att jag hade sänt ett mail till chefen på Lenagården och att jag hade fått svar ifrån honom och så läste jag upp mitt mail och hans svar. Jag kör alltid med öppna kort och hon vet även om denna blogg och har också läst den.

Hur som helst så frågade jag min dotter om det är som jag skrev till honom på behandlingshemmet. Det vill säga att hon inte har skurit sig sedan juni månad. Det har hon inte gjort och jag är så jävla lycklig rent ut sagt, vilket jag också sade till henne. 
Hon är värd minst tio guldstjärnor i himlen för sin strävan efter att vända på det destruktiva beteendet och försöka att må bra. Heja heja E du är min hero ;-). 

Har haft besök sedan tidiga morgonen av mitt barnbarn som är förkyld och inte skulle till dagis. Vi har haft det jättemysigt och ett gott betyg är väl när hon ska hem igen och blir sur och ledsen för att hon måste det. Då måste ju mormor vara rätt så bra ändå!



 

måndag 16 september 2013

Kontonummer

Jag fick ett sms ifrån E där hon undrade vad som kan hända om man råkar skriva in fel kontonummer. Jag måste säga att jag faktiskt inte riktigt vet vad som då händer, men i värsta fall så går pengarna in på fel konto. I bästa fall så händer inget alls! Jag rådde henne att ringa banken snarast! 

Jag har tidigare varit god man till E men tyckte att hon klarade av saker och ting så bra alldeles på egen hand. E själv har nu funderat på att återigen ha en god man och självklart så ställer jag upp om hon vill det. Såvida hon inte vill ha någon annan!

Jag fick i dag svar från chefen på behandlingshemmet där han skrev:
Hej!
Vad roligt att höra att E mår bättre. Jag hoppas att det fortsätter på  den vägen. Kan hon få stöd och behandling i öppenvård? Ni får naturligtvis höra av er igen om ni funderar på behandlingshem.
Lycka till och ha det så bra i höstrusket. 

Hälsningar
L

http://ifokus-assets.se/uploads/2af/2afefe0cd3431eab50eba409e80c18e1/behandlingshem.jpg

 





söndag 15 september 2013

Lenagården

Jag har i dag skickat i väg mailet till chefen för behandlingshemmet i Uppsala där jag berättade om hur min dotter mår i dag, där jag förklarade att det blev avslag i socialnämnden, att landstinget håller det öppet men vill att E får behandling i stan och att vi nu avvaktar och ser tiden an i stället. 

Vad jag tycker spelar ingen roll....så länge det blir avslag till höger och vänster och så länge som min dotter inte vill ta mot en behandling på LG, så kan jag inget mer göra. Jag finns fortfarande där för henne när helst hon behöver mig och jag hoppas att hon känner det också. 
Framför allt så hoppas jag att det är som hon säger att hon har bestämt sig för att må bra nu, sluta skära sig och inte överdosera mer. Den tanken och det beslutet är absolut ett steg på väg mot ett frisk liv igen. 
Jag längtar till den dagen jag får uppleva min dotter som den som hon en gång var och som jag tycker mig se att hon är på väg att bli igen. Det vill säga - en lycklig tjej med ett stort självförtroende!

Jag brukar ibland ta fram ett kort som jag har på E när hon var tolv år gammal. Det är ett underbart kort där hon ler stort ( hela hon strålar ), där hon har ljust långt vackert hår och där hon ser så frisk ut. Inga svarta bylsiga hängiga mjukisbyxor och svarta koftor eller huvtröjor bar hon på den tiden. Det kom då hon började på att må dåligt! 



lördag 14 september 2013

Avkopplande kväll

Jag blev bjuden på middag på en indisk restaurang av min bästa vän M, ännu en gång! Han har funnits där för mig i med och motvind och vetskapen om att jag alltid kan lita på honom väger tungt. Tack fina M för att du är den du är! 

Först gick vi till Invito och tog ett par cider innan restaurang besöket. När de har infravärme uppsatt så går det utmärkt att sitta ute än så länge. Precis vad vi också gjorde! Mysigt!
Efter det blev det middag på TajMahal som är ett av mina favorit ställen med en underbart god mat. Jag tog en rätt som heter jumping chicken som är gudomligt god med grönsaker och kycklingfile i en smarrig kryddsås av något slag. Det enda jag inte gillar med den är att de har zuccini i rätten och det tycker jag verkligen inte om. Fast det var bara att peta bort den!

Eftersom vi bor på varsitt håll jag och min goda vän så krånglar det alltid med busstiderna. Att få dem synkade är inte alltid så lätt och i kväll var det då hopplöst. Det slutade med att jag ringde Es pappa och frågade om han kunde hämta oss. Efter lite övertalning och löfte om pröjs så ställde han upp. Tack T för det! 
Behöver jag nämna att dogsen var nöjda med att matte kom hem igen efter några timmar på vift. 

Jag pratade med E i dag! Hon hade lite problem med en faktura på dansen, som inte hade dragits som den skulle och undrade hur hon skulle gå till väga. Hur som helst så beundrar jag henne som går två danskurser i veckan utan sällskap av någon hon känner. 
Den tösen har skinn på näsan ska ni veta! 

Det är jättebra att hon tar sig för saker och har något att göra om kvällarna. Jag är en stolt mamma!
Hur hon mår vet jag egentligen inte riktigt men jag tycker att det låter som att hon fortfarande mår rätt så bra. Jag hoppas att jag har rätt i det! 

fredag 13 september 2013

Minnesstunden

Jag och A packade in oss i kärran och for upp till lasarettet där vi skulle samlas utanför psykiatrin. Det blev allt några som kom och sedan begav vi oss till ankdammen där vid sjukhuset. 
En fridfull plats där alla som dök upp tände ett ljus, lade ut rosor och satte upp någon el några bilder på D. 

W tackade för att vi kom men jag ser det som en självklarhet även om vi inte kände D. Jag hade kunnat vara en av dem som hade mist sitt barn i en överdos. Som hade stått där fylld av sorg och förtvivlan! Därför att det var ju så ruskigt nära att min älskade E hade lämnat oss för alltid. Hon måste ha haft någon slags änglavakt eller en ren jävla tur och skicklighet av ambulanspersonal / läkare, som fick igång hennes hjärta igen. 

Vi var på minnesstunden inte bara för D utan även för M och alla de andra som har dött en alltför tidig död. Tankarna går till de nära anhöriga så som Ms mamma som fortfarande mår fruktansvärt dåligt, till W som kämpar tappert för att en förändring ska ske inom den psykiatriska biten i Umeå, för att de ska erkänna sina fel och brister och för att inte fler ska ta sitt liv, felmedicineras och felbehandlas. 
Även om många får en bra hjälp så.... avlider en så är det en för mycket....

Något som har slagit mig under de fem månader som har gått sedan Es första självmordsförsök är hur kyligt vi har blivit bemötta av dem inom psykiatrivården. 

Som några exempel så har vi Es samtalskontakt som har varit snorkig både mot mig och pappan, som knappt har svarat på mailen och som INTE har ringt upp mig som jag bad henne om.
Chefen på psykiatriavdelningen som aldrig gav mig någon förklaring på vilka rutiner de följer, läkaren som jag och Es pappa aldrig fick träffa, läkaren som skulle ringa mig men som en vecka senare ( i dag ) ännu inte har gjort det, landstingspersonal på akutmottagningen och mava, som inte ringde till oss föräldrar när vår dotter hade blivit intagen och höll på att dö. 
Vilket borde ha varit en självklarhet en sådan gång!

Jag säger bara det: Prova att gå i våra skor ( kan aldrig sägas för mycket ), upplev samma ångest och rädsla över vad din dotter eller son ska ta sig till under flera års tid, känn in sorgen över att ditt barn faktiskt mår så dåligt att det inte ville leva och ta er en funderare på med vilken rätt ni har att behandla oss så illa.

Vi diskuterade i går över vad det är som gör personalen så kyliga! Är det att de vill skydda sig själva för att klara av sitt jobb? Är det så att de helt enkelt har blivit avtrubbade efter år inom yrket? Vad gör att de inte kan använda hjärtat, känna med de anhöriga och vilja ha en god kontakt med dem?

Jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå igenom samma helvete som vi har gjort under så många år, där du är ständigt orolig och inte kan sova på grund av tankarna på ditt barn, på grund av rädslan du bär inom dig och där du ibland undrar över hur du ska orka med allting.





torsdag 12 september 2013

Ett år

Under resans gång så har jag kommit i kontakt med en kille vars vän dog i en överdosering av tabletter för precis ett år sedan i dag. W har gjort ett enormt jobb för att Daniel ska få en upprättelse. Han skickades hem från psykiatrin i Umeå trots att han var i dåligt skick och trots att han hade en bärkasse med mediciner av olika sorter att ta. På tok för mycket medicin! 
Kontentan av det hela var att D dog och att ingen på psyket någonsin har velat erkänna att fel har begåtts. 
Nu verkar det röra på sig, IVO är inkopplat, chefen på avdelningen har skrivit ett brev till W och följande går att läsa här nedan:
Detta är så tragiskt och tyvärr inte det enda dödsfallet som har skett med anknytning till psykatriska vården i Umeå. Tio " självmord " har skett under 2012. En alltför hög siffra! 

I kväll klockan 18.00 kommer en minnesstund för Daniel och alla andra som har avlidit inom psykiatrivården att hållas vid dammen mellan NUS och universitetet. Vi kommer naturligtvis att åka dit!



När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...