fredag 13 september 2013

Minnesstunden

Jag och A packade in oss i kärran och for upp till lasarettet där vi skulle samlas utanför psykiatrin. Det blev allt några som kom och sedan begav vi oss till ankdammen där vid sjukhuset. 
En fridfull plats där alla som dök upp tände ett ljus, lade ut rosor och satte upp någon el några bilder på D. 

W tackade för att vi kom men jag ser det som en självklarhet även om vi inte kände D. Jag hade kunnat vara en av dem som hade mist sitt barn i en överdos. Som hade stått där fylld av sorg och förtvivlan! Därför att det var ju så ruskigt nära att min älskade E hade lämnat oss för alltid. Hon måste ha haft någon slags änglavakt eller en ren jävla tur och skicklighet av ambulanspersonal / läkare, som fick igång hennes hjärta igen. 

Vi var på minnesstunden inte bara för D utan även för M och alla de andra som har dött en alltför tidig död. Tankarna går till de nära anhöriga så som Ms mamma som fortfarande mår fruktansvärt dåligt, till W som kämpar tappert för att en förändring ska ske inom den psykiatriska biten i Umeå, för att de ska erkänna sina fel och brister och för att inte fler ska ta sitt liv, felmedicineras och felbehandlas. 
Även om många får en bra hjälp så.... avlider en så är det en för mycket....

Något som har slagit mig under de fem månader som har gått sedan Es första självmordsförsök är hur kyligt vi har blivit bemötta av dem inom psykiatrivården. 

Som några exempel så har vi Es samtalskontakt som har varit snorkig både mot mig och pappan, som knappt har svarat på mailen och som INTE har ringt upp mig som jag bad henne om.
Chefen på psykiatriavdelningen som aldrig gav mig någon förklaring på vilka rutiner de följer, läkaren som jag och Es pappa aldrig fick träffa, läkaren som skulle ringa mig men som en vecka senare ( i dag ) ännu inte har gjort det, landstingspersonal på akutmottagningen och mava, som inte ringde till oss föräldrar när vår dotter hade blivit intagen och höll på att dö. 
Vilket borde ha varit en självklarhet en sådan gång!

Jag säger bara det: Prova att gå i våra skor ( kan aldrig sägas för mycket ), upplev samma ångest och rädsla över vad din dotter eller son ska ta sig till under flera års tid, känn in sorgen över att ditt barn faktiskt mår så dåligt att det inte ville leva och ta er en funderare på med vilken rätt ni har att behandla oss så illa.

Vi diskuterade i går över vad det är som gör personalen så kyliga! Är det att de vill skydda sig själva för att klara av sitt jobb? Är det så att de helt enkelt har blivit avtrubbade efter år inom yrket? Vad gör att de inte kan använda hjärtat, känna med de anhöriga och vilja ha en god kontakt med dem?

Jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva gå igenom samma helvete som vi har gjort under så många år, där du är ständigt orolig och inte kan sova på grund av tankarna på ditt barn, på grund av rädslan du bär inom dig och där du ibland undrar över hur du ska orka med allting.





Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...