torsdag 31 oktober 2013

Min sjuka pappa

Har pratat med killen som förlorade sin vän i en tablettöverdos och som jag har nämnt tidigare i min blogg. Det är beundransvärt hur han har kämpat och krigat i över ett år nu men IVO och psykiatrin slår bara ifrån sig. 
Jag rekommenderade honom att ta kontakt med reportern och han har försökt att nå henne därför att den storyn han sitter inne med är en berättelse som måste komma ut till allmänheten. Vi är många som har olika erfarenheter av vården för de med psykiatriska problem. Oftast dålig erfarenhet tyvärr! 

På måndag förmiddag kommer teamet hit och gör en intervju ute i omgivningarna och det kommer inte att läggas så mycket fokus på just vår berättelse utan mer om hur det ser ut i vården för dem med självskadebeteenden. Som jag förstod det! Det hade varit skönt om W hade varit med och kunnat berätta för teamet om hans kamp.

Jag har varit och hjälpt mina föräldrar att handla! Pappa orkar inte med sådant längre så det var jag och mamma som for till affären. Han är så dålig och ligger mest om dagarna. Mamma berättade att varje vecka ringer de från onkologen och frågar honom hur han mår och uttöver det så får han varje vecka ta prover och sånt. Hon sade att han blir sämre för varje vecka och att det går bara utför. 
Det ser jag ju själv också så klart och jag nämnde för mamma att även hans röst som tidigare alltid har varit så stark och haft en sådan pondus i nu låter så klen i jämförelse med förut. Min stora starka pappa som kunde lyfta ett stort ankare och som var häckhoppare i ungdomens dar i svenska mästerskapen, min fina pappa som man alltid var så trygg med och som orkade vad som helst är en skugga av sitt forna jag. Fortfarande stor men ack så orkeslös! 
Förbannade cancer!

För flera månader sedan så köpte jag mig ett hopprep med tanken på att försöka komma igång med träning och viktnedgång. Men jag kunde inte hoppa just för att jag var överviktig då det gjorde ont i alla leder och jag kändes för tung helt enkelt. Lade hoppandet åt sidan och har sedan försökt att gå ned i vikt. Fem kilon har jag tappat hittills och i dag tog jag fram hopprepet igen. Det gick suveränt bra att hoppa så tänk vad fem kilon kan göra mycket.



Reportage

Nu har reportern på TV 4 varit här och ställt några frågor samt hämtat förvaltningsrättens domslut och socialnämndens avslag och deras överklagan till Kammarrätten. 
Vi satt nog och pratade i närmare 40 minuter och det fanns saker som hon tyckte var lika fel som oss föräldrar. Hon skulle i dag ringa runt till olika personer och forska lite. OM det blir något av det här så kör vi måndag el tisdag i utomhus miljö. Beroende på vädret! Endera filmar de då bakifrån eller så skuggar de bilden så att det ska bli ett anonymt inslag som vi önskar. 
Hade det bara handlat om mig själv så hade jag inte brytt mig om att vara anonym men för Es skull och för andra anhörigas skull också så väljer jag anonymitet. 

Vaknade i natt vid tresnåret av hjärtklappning och värk i munnen. Gick till slut och tog en alvedon och lyckades efter många om och men somna om på morgon sidan. Har vaknat flera nätter på sistone med hjärtklappning och undrar lite varför. Måste drömma något otäckt som jag inte kan komma ihåg.

En kompis till mig tipsade om olika steg att gå ifall kammarrätten går på socialnämndens sida och avslår en behandlingshem vistelse för E. Han pratade om EU domstolen mm! Jag vet inte ett dyft om sådant och tar tacksamt mot alla tips och råd som kan fås av er läsare också. Vi snackade till och med om att starta ett uppror eller en insamling som en hjälp för oss och alla andra i samma situation som oss. Vi kan omöjligt vara ensam om att kriga! Tyvärr!!
Reportern berättade för mig om en förening som heter SHEDO som jag tänker kolla in lite. De arbetar i alla fall med att sprida information, skapa opinion och ge stöd kring psykisk ohälsa, ätstörningar och självskadebeteende.


Jag tänkte på det i går kväll att det går inte en dag utan att jag är spänd och påverkad av allting som har varit och jag mår inte alls bra om jag ska vara ärlig. Det har tärt enormt mycket på mig att behöva bråka, behöva vara rädd och aldrig kunna koppla av helt och hållet. Jag har lätt till tårar lika lätt som jag har för att bli irriterad och mina muskler är spända som violsträngar. 

Den dagen E ses som frisk ( det förutsätter jag att hon ska bli ) den dagen kan jag kanske äntligen börja slappna av och njuta till fullo av livet. Jag strävar dit liksom jag strävar efter att E ska få hjälp!





onsdag 30 oktober 2013

Klart!

Tio bedövningssprutor senare ( tre ampuller ) och 1,5 timme senare traskade jag ut från tandläkaren lagom mör med huvudvärk, yrsel och ett lätt illamående. Nu sitter de provisoriska kronorna där de ska och om två veckor ska jag tillbaka för att få de riktiga på plats. 

Jag satt i tandläkarstolen med en hjärtklappning från hell och tandläkaren kunde till och med känna min puls i läppen och påpekade att den var snabb. I know! Men nu är det gjort och jag är så glad att jag övervann min rädsla, tog mot erbjudandet från mina föräldrar att hjälpa mig att betala jobbet och lät mamma ringa och boka tiden. Jag är rädd för att gå till tandläkaren och skulle aldrig ha ringt själv. 

Jag bad att inte få se stubbarna som blev efter att hon slipade ned mina tänder men jag kunde ändå känna dem med tungan när jag sköljde munnen. Lite otäck känsla! De är inte så jättesnygga de som sitter där nu och det ser nästan ut som att jag har löständer men det ger en vink om hur fin form de andra kommer att få.

För övrigt så har jag slängt iväg ett mail till kuratorn på råd och stöd angående utredningarna och när de har tänkt att köra igång med dem. Det vore bra om det blev gjort så fort som möjligt!




Utredningar

E fick diagnosen adhd för flera år sedan och äter Ritalin dagligen. Då det var länge sedan nu som utredningen gjordes så vill vi att nya utredningar görs på E. Både vad det gäller den neuropsykiatriska biten men även iq mässigt. Hon är inte osmart på något sätt och jag som mamma som känner henne så bra tycker att diagnoserna inte riktigt stämmer. Det tycker även hennes pappa samt min sambo! 
Enhetschefen på hennes boende bad mig fråga E om hon kan tänka sig att prata med hennes kontakt om det. 

Nu ska jag ta bussen in till stan för att gå till tandläkaren och där slipa ned mina sex framtänder till stumpar för att sedan få ditsatt provisoriska kronor. Jag är sjukt nervös och undrar om de gör alla sex i dag, eller?! Hoppas det så det blir bortgjort!


 

tisdag 29 oktober 2013

Överklagandet

Jag har nu varit hos dottern och hämtat den överklagan som socialnämnden har gjort till kammarrätten och det var bara kvinnor som satt och tog beslutet. 
Flera av dem känner jag igen vid namn och åtminstone en av dem är en vän till en vän till mig. I alla fall ute på Facebook! Den kvinnan bor för övrigt i den by som jag har själv bott i över tjugo år och där flickorna är uppvuxna. 

Jag läste upp mailet som jag hade fått från behandlingshemmet och hon såg lika förvånad ut som mig och sade men C pratade ju med dem. 
Har kollat upp ett annat också med samma namn och det kan ev vara det. Men det är mer inriktat mot neuropsykiatriska diagnoser, psykosociala funktionshinder samt lindriga begåvningshandikapp. Enligt E så är de även inriktade på självskadebeteenden. Om det är det behandlingshemmet som det talas om alltså. Det vill visa sig! 
Det vi föräldrar kan känna är att det är viktigt att det i första hand är ett behandlingshem för dem med ett självskadebeteende. Sedan kan vi ta resten och även om allting hänger ihop så är hennes skärningar och överdoseringar jätteviktiga att få bukt med. 

Nu vet vi ju inte om det ens blir något med ett behandlingshem i slutändan. Men ifall att så är det väl bra att ha lite koll! Jag tycker att det är kanon att de på boendet hjälper till med det med behandlingshem men bäst vore om vi kunde informera varandra. Då skulle missförstånd kunna undvikas!


Behandlingshemmet

Jag mailade till det behandlingshem som skulle passa E så jättebra och kan inte annat än undra hur bra det är då för henne??!! Jag fick detta svar:

Vi kan inte säga att självskadebeteende är något vi är speciellt kunniga på och vi har ej heller terapi mot det. 

Mycket märkligt är det därför att Es kontaktperson har pratat med hemmet och säger att det skulle vara så bra för E. Jag trodde att det var hjälp för sitt självskadebeteende hon skulle ha....

Nej! Vi får vackert leta vidare! I väntan på att hon någon gång ska få komma sig i väg... Såvida det inte är fel behandlingshem jag fick kontakt med vill säga. Men hur många finns det i den där staden med det namnet?!


Så kom avslaget!

Behandlingshemmet som Es kontaktperson har kollat upp heter tydligen Prästmogården och ligger i närheten av Kramfors. Det skulle visst kunna passa E jättebra tyckte kpn efter att samtalet med någon från behandlingshemmet.

Jag var in och kollade lite på deras hemsida men blev egentligen inte så mycket klokare och kan inte bilda mig en uppfattning. Det viktiga är att de kan behandla dem med ett självskadebeteende för annars är det ju ingen vits med ett behandlingshem. Men det förutsätter jag att de kan!
 
E berättade att beslutet ifrån socialnämnden angående deras avslag hade kommit, så jag åker dit i kväll efter middagen och hämtar det. Så får A ta en kopia på sitt jobb! 
Jag blir galen på att inte ha en fungerande kopiator och inser att jag måste införskaffa mig en snarast. En som har både kopiator och scanner i ett vore toppen. 

På torsdag så kommer tjejen ifrån TV 4 hit och hämtar beslutet från förvaltningsrätten och kanske även beslutet ifrån socialnämnden. Eftersom jag inte har någon kopiator så hämtar de dem bara och tar kopior på sitt jobb. 

Jag känner mig dödligt trött i kropp och själ och inte blev det bättre med en förkylning på det, men jag har i alla fall tagit mig ut på en långpromenad. Den första på länge! Känner att jag behöver avkoppling och har bestämt att ta helgen i stugan som är den enda plats, som jag kan känna en harmoni på. Lugnet där är helt oslagbart! Bastubad och mys framför kaminen är som balsam för själen, luften och tystnaden är underbar och ibland kan vi ha turen att se någon ekorre på gården och kanske svanfamiljen som simmar i viken...
Utsikten är makalös med havet just utanför stugan!


 

Ilska

Jag gick igår kväll igenom all min mailkorrenspondens med olika personer under det sista halvåret. Här är ett mail daterat fem dagar efter Es självmordsförsök i april och där i låg det enormt mycket rädsla, ilska och ledsenhet:

Nej och åter nej här ska inte avvaktas mer!!! Det är nog nu. Boendet har inte lyckats med att hindra E från att ta överdoser, psykiatrin har inte lyckats med att få E att må bättre och nu måste det till en förändring. De jag har talat med som är kunniga inom den här biten anser att när E är en fara för sig själv vilket hon faktiskt är, så är det vår skyldighet att se till att hon inte kan göra sig illa mer. Då menar jag inte tvångsvård inom psykiatrin i Umeå utan behandling på ett hem.
Om E skulle lyckas med sina försök att ta sitt liv så kommer vi att göra er ansvariga eftersom ni på boendet har brustit i er tillsyn. Så är det!
När E har tagit för många tabletter så har personalen tagit ifrån henne dem och hon har fått medicinen utportionerad en tid. När hon sedan har skött sig och verkar må bättre så har hon fått ta ansvar själv över den. På så sätt har hon kunnat överdosa och lagt undan sömntabletter och insomningstabletter osv. E har dessutom tillgång till skärverktyg. I badrumsskåpet ligger det en hel hög med engångshyvlar fick jag veta av hennes kille, i badrummet finns fler verktyg. Och ni kan inte gå in och rensa ut skiten! Då är det dags att bryta det här!!

Råd och stöd i all ära men de kan inte hjälpa E! Vi har gått igenom en hel jävla process från det E var tonåring, som jag nämnde igår. Vi har gått igenom raddan dvs bup, habben och psyket utan att flickan har börjat på att må bättre.
Tvärtom....hon mår sämre än någonsin och då är det vår förbannade skyldighet att hjälpa henne! Hon skriker ju efter hjälp!!

Angående tystnadsplikten så är det ju tyvärr så att om E nekar personalen att berätta något för mig och hennes pappa så har ni inte ett dyft att säga till om. Det är synd att jag som mamma ska behöva leva i ovisshet när min dotter samtidigt ligger på sjukhuset efter en överdos.

Vi tolererar INTE att det här fortgår och vi kan inte stå och se på när vår dotter skär sig sönder och samman och försöker ta sitt liv. Nej!!

Tänk om!!
Ni måste hjälpa oss med att trycka på om plats på ett behandlingshem för att annars kommer E att dö. Det måste ni inse!

Försök att förstå vår förtvivlan!




måndag 28 oktober 2013

När och Om

Jag fick ett mail ifrån tjejen på TV 4 som undrade om jag hade förvaltningsrättens domutlåtande att skicka till dem. Då min kopiator är trasig så fick jag vackert skriva ned det på datorn och sedan skicka det till henne. Ett antal mail vidarebefodrades också och jag insåg för det första att det är sex månader och sex dagar sedan jag allra först var i kontakt med folk för att få till en behandlingshem vistelse för E. Sex hemska månader som har varit fruktansvärt jobbiga i perioder där min egen ångest och oro har varit enorm. 
Jag insåg för det andra att vi fortfarande står och stampar på samma plats, att folk som har haft med E att göra på olika sätt har skött saker och ting väldigt väldigt dåligt, att de har betett sig mycket nonchalant och bemött oss föräldrar och vår oro samt sorg otroligt dåligt. 
För det tredje så insåg jag att man är så liten i denna värld, att all min kamp är förgäves och att utan makt att förändra psykiatrin och dess personal som har inte har skött det här bra ( inte vårdavdelningens personal dock ), utan makt att förändra socialnämndens åsikter, regler och lagar så kommer man ingen vart. 

Jag blev så vansinnigt glad när förvaltningsrättens dom kom att E skulle få fara till ett behandlingshem. Lika ledsen och förkrossad blev jag när jag fick vetskap om att socialnämnden skulle överklaga förvaltningsrättens dom. Det beskedet var som att en rullgardin drogs ned och jag kände för första gången riktigt ordentligt att nu ger jag upp. 
Men stunden efter den galna tanken så tänkte jag att det kan jag ju inte göra. Aldrig någonsin kan jag ge upp min kamp och min strid för min älskade dotters skull.

När och OM det blir något i nyheterna av det här så är det bra men blir det inget av det så bryr jag mig inte så nämnvärt. Det är som sagt var inte alls säkert att det blir ett reportage då det behövs mycket kött på benen för att det ska bli något att sända.





 

Ny vecka

Då var det måndag igen och en ny vecka där det händer lite saker. I morgon har ju dotra mi träffen med socialtjänsten. På onsdag ska jag byta ut mina sex framtänder till provisoriska kronor, som förmodligen kommer att se förjävliga ut eftersom tandläkaren rådde mig att inte stämma möte med någon under de två veckorna jag ska ha dessa provisoriska. Tror ni att jag har tänkt på det då.... Nej! För på torsdag är det ju eventuellt ett möte med TV 4 men om det blir något av så är jag ju i alla fall anonym. Får kanske förklara för reportern att det är då verkligen inte mina riktiga tänder ;-). 

På fredag är det en manifestation för narkotikans offer på rådhustorget som jag förmodligen kommer att gå på. Om vi inte åker ut till stugan! Men eftersom jag har sett vad knarket gör med människor så känns det väl ganska angeläget att vara med.
Blir det stugan i stället så får vi tända ett ljus där ute för dem alla som har avlidit. Tänker på dem gör jag ändå ibland! 

Skiftade däck i fredags till sprillans nya på verkstaden men såg senare att det högra däcket inte hade någon luft. Åkte iväg och pumpade upp det i tron att de hade glömt bort det. Morgonen där på var det åter slut på luft i däcket. 
Denna morgon var det även tomt på luft på vänster däck så nu har jag ringt till verkstaden och killen som jag pratade med sade att fälgarna var sönderrostade och då blir det så här. Så nu blir det nya fälgar också. Hoppas att det inte blir så dyrt!

 UPPDATERING:

Fick ett mail ifrån Es socialsekreterare som skrev att hon på grund av sjukdom måste stryka träffen i morgon. Hon återkommer till E när hon har tillfrisknat och kan ses.





söndag 27 oktober 2013

Flög i taket

Läste precis ett inlägg på en blogg om självskadebeteenden och där var en ung tjej som påstod att detta är ett i landsproblem och att det enda de som skär sig vill är att få uppmärksamhet. En jämförelse gjordes med att slå näven i väggen för det hade minsann hon gjort och visste vad det handlade om....herregud vilka jävla åsikter det finns! 
Vore det så enkelt att sluta med ett självskadebeteende så skulle min dotter ha gjort det, vore hennes ångest inte så stark att det enda som för stunden lindrar är att skära sig så skulle hon inte skada sig så som hon gör och vi som känner till det här och har lite kunskap och framför allt vett i huvudet VET att detta inte bara är att sluta med sitt självskadebeteende. 

I landsproblem - må så vara men liks förbannat så har vi ungdomar som mår dåligt och varför kanske vi kan delvis skylla på modevärlden och media samt internet. 
I grund och botten kanske det för en del handlar om en dålig självbild där man ska se ut som någon fotomodell i storlek zero. Där i föds många tankar på att inte duga och internet är en utmärkt plats att hitta likasinnade, att leta sajter där man kan bolla tips mellan varandra på hur man enklast och fortast går ned i vikt osv. DET vet vi föräldrar av egen erfarenhet!

En del med ett självskadebeteende kanske har haft en plågsam uppväxt med en jaaa frånvarande pappa, en hårt arbetande mamma, kanske har varit utsatt för övergrepp m,m. MEN det behöver inte vara så för var och en - långt ifrån. 

Vår dotter hade trots att vi är skilda alltid sin pappa i sin närhet. Han fanns där för henne när helst hon ville träffa honom, jag var inte en arbetande mamma utan i stället en hemma mamma, vår flicka har inte varit utsatt för något övergrepp men hon fick ändå psykiska problem och ett gravt självskadebeteende. 
Dålig självkänsla och självbild har hon nog fast hon inte alls borde ha det. En snygg tjej med ett enormt stort och varmt hjärta är det vi är stolta föräldrar till, som är duktig i mångt och mycket men som tyvärr hamnade i en särskola skild från sin syster i tolv årsåldern. Där har vi nog hennes början till det dåliga måendet som sedan späddes ut med hjälp av internet och likasinnade som också mådde dåligt.

När folk unga som gamla kommer med idiotiska uttalanden om sådant de inte vet ett jävla skit om då blir jag riktigt förbannad.

funny fuck you photo: Funny Fuck Finger funny-fuck-you-finger.jpg





Bara en dröm

Jag vaknade tidigt i morse av en dröm! Drömmen handlade om E och att jag skrev till henne att nu orkar jag inte bråka mer med myndigheterna. Var av hon då svarade mig: Vadå bråka mer kära mor? Socialnämnden och landstinget har bestämt sig för att gå ihop om betalningen och låta mig fara till ett behandlingshem i Kramfors.
Sedan vaknade jag upp och insåg att det var just en dröm och inget annat....

Jag berättade ju för E att TV 4 nyheterna i Umeå vill att även hon är med i reportaget men det var hon inte så pigg på. 
Inte ens fast det blir i ett anonymt inslag för av hänsyn till E och andra anhöriga. 
Men det är inte torsdag ännu och det är inte ens säkert att det blir något inslag. Så vi får helt enkelt se tiden an!

lördag 26 oktober 2013

Pepp

Eventuellt så blir det ju en träff med TV 4 på torsdag om det inte ändras. Reportern frågade om jag trodde att E ville vara med och i dag hörde jag mig för med dottern. 
Hon fick lite att fundera på som hon sade! Jag vet att det är fler som är i samma eller en liknande situation som vår familj och vår dotter. Reportern frågade om jag kände till några rent konkret men jag vet inga på rak arm.
Det känns lite synd eftersom vi alla behöver nå ut och få fram budskapet om hur dåligt saker och ting sköts när det gäller vården till dem med ett självskadebeteende. 

Däremot så vet jag ju om mamman som förlorade sin dotter och jag vet om killen som förlorade sin vän i en överdosering av tabletter. Men jag vet inte om det är detsamma som vår kamp! Kanske på sätt och vis då allting handlar om att våra unga i samhället ska få hjälp och rätt vård och framför allt få må bra. Inte bara mediciner utskrivna av olika läkare och där de i vissa fall är rena rävgiftet och där de dödar. 
Det hade varit bra om deras storys också fick berättas!

E berättade att hon i går fick höra talas om behandlingshemmet i Kramfors som skulle passa henne. Där de även har kunskap i det här med att ha adhd och andra neuropsykiatriska diagnoser och hon vill hellre åka till det än Lenagården. 
Kramfors ligger ju närmare vår hemstad så det kan jag hålla med om. Bara de kan den här biten med självskadebeteende! 
Det är så himla positivt att dottern själv säger att hon vill fara dit och det gör det hela så mycket enklare. Vi kan kämpa tillsammans!
Till startsidan

fredag 25 oktober 2013

Behandlingshem

Dottern har en date med socialsekreteraren på tisdag som jag har nämnt i gårdagens inlägg. Jag kommer inte att vara med men en ur personalstyrkan på boendet är med som ett stöd åt henne. Nu verkar damen i fråga sjysst så det kommer säkert att gå bra. 

E skulle säga till henne att hon vill fara på ett behandlingshem men allra helst i Kramfors eftersom det blir närmare hem i så fall. OM det nu blir något av det vill säga! 

Det enda vi nu kan göra är ju att vänta ut vad kammarrätten beslutar sig för. Ger de avslag på att E ska få åka i väg och få hjälp då vet jag inte längre vad vi tar oss till. Då känns det som att vi är i en återvändsgränd. 

Möjligen så finns det i så fall en liten pyttechans att landstinget kan gå in och betala för det men det ska nog mycket till i så fall. De ser ju inte E som tillräckligt sjuk trots allt hon har gått igenom i alla de här åren som har varit. Speciellt det sista året där hon har mått fruktansvärt dåligt och det vet de ju om. 
Men landstinget det vill säga psykatrin tycks göra bedömningen att när de är döda......ja då var de nog tillräckligt sjuka! Eller hur tusan ska man tolka det?! I don´t know! 

Es syster har tjatat på henne i dag om det här med behandlingshem berättade E. Att hon ska absolut fara om hon får chansen och att hon ska säga på tisdag att hon vill åka. Bra syster E har!! Vi alla bryr oss ju om E och vill att hon ska bli frisk. 



torsdag 24 oktober 2013

TV 4

Jag blev under eftermiddagen uppringd av en reporter på TV 4 som vill göra ett inslag om vår kamp för E. Eventuellt så kommer vi att ses i slutet på nästa vecka för intervjun. Men det blir som jag har nämnt tidigare i så fall anonymt där bara min rygg visas. Allt för Es skull! Jag vill inte hänga ut tösen på något sätt!
Vi får se hur det blir i slutändan - om det ens blir något! 
Reportern avslutade samtalet med att hon tycker att det är beundransvärt hur jag har kämpat för vår dotter och att det är förjävligt hur det har gått till. 

Hon undrade också hur jag tror att det skulle gå i kammarrätten och tyvärr så tror jag att vi är chanslösa. Jag hoppas dock att jag har fel men så har vi min magkänsla som säger mig att det omöjligt kan gå bra även i kammarrätten. 

På tisdag ska socialsekreteraren komma hem till E för en träff. E berättade det för mig idag. Det ska bli spännande att höra vad som sägs!


 

Att kämpa

Det här är en del av vad socialsekreteraren skrev till mig och min uppfattning är att hon verkar bra. Men jag har inte träffat henne ännu!
Så här skrev hon då:

Vi får fundera över hur vi ska hantera detta. Vill E och du som förälder ha hjälp att bestrida överklagan så kan jag kanske vara till hjälp att författa en skrivelse. Om ni vill? Det knepiga för er är att kunna ha förtroende för mig, då jag/socialtjänsten ena minuten ger avslag och nästa erbjuder hjälp att strida mot socialtjänsten. Förstår om det kan kännas konstigt. 

I vart fall hoppas jag vi hörs igen.

Det blev en stark reaktion även hos mina vänner när jag berättade för dem att socialnämnden kommer att överklaga. Här är några kommentarer:

De kommer nog köra hela vägen ut. Spotta i näven o gör det.... Möt upp deras överklaganden... Nu har ni förvaltningsrättens dom i ryggen i alla fall.

Typiskt. Det får aldrig gå raka vägen. Hoppas det löser sej. Kram

Men va faan 

Varför ska man alltid sparka på den som ligger? Styrkekramar! Var stark!

Beklagar verkligen! Man är verkligen liten mot myndigheterna!

Fyfan, riktigt äcklig stil av dom. Hoppas det löser sig!!

Får du veta av vilken anledning dom överklagar ?
Bara för att dom kan eller vad fan har dom för fel ??


Myndigheterna verkar tro att det avskräcker andra från att överklaga. Det skapar verkligen ett politikerförakt hos landets medborgare. Tyvärr, är det ju inte bara E du kämpar för, utan hela denna sårbara grupp!

Kämpa på! Har ni kommit så här långt kan ni inte ge upp, det är vad de hoppas på.

Även om det just nu känns väldigt motigt så självklart ger vi inte upp som jag har skrivit förut. Men det är så trist att man ska behöva bråka om hjälpen. Att byråkratin ska få bestämma! Jag undrar lite för mig själv hur dessa politiker som sitter i nämnden tänker.....hur de skulle reagera om det handlade om deras eget barn?

Det jag känner nu är en uppgivenhet! Att det här går aldrig vägen! Och medan överklagan ska gås igenom i kammarrätten så går tiden. Den tid som kunde ha givits E i stället i form av en bra vård....
Till alla politiker i Umeå kommun:


  

    

  

Så ledsen

Luften gick verkligen ur mig när jag läste socialsekreterarens mail i morse och även om jag anade att socialnämnden skulle överklaga förvaltningsrättens dom, så blev jag ändå fruktansvärt ledsen. 
Jag har kämpat så länge för att min dotter ska få hjälp, jag har skickat otaliga mail, sms osv att detta har varit nästan som ett heltidsjobb. Att sedan bli nekad hjälpen till E svider galet mycket!

Men jag ger inte upp - som E sade i morse när jag talade med henne i telefonen: Du får ju inte ge upp nu! NEJ!! E jag ger aldrig upp!!!
Jag sade till henne att hon känner ju mig och jag ger mig aldrig. Fast just nu är jag tom inombords och tårarna rinner hela tiden.....

Den socialsekreterare som har tagit över verkar i alla fall väldigt bra. Hon skrev att hon vill gärna hjälpa mig och E att bestrida socialnämndens beslut och att hon förstår om det kan tyckas konstigt att först så nekar socialtjänsten E hjälp och sedan vill de hjälpa oss att överklaga. Jag har svarat henne att vi tar tacksamt mot hennes hjälp. Bara det inte kostar en massa pengar för med mina 7300 kr i månaden så kommer man inte långt. Advokat och sånt kostar ju!
En bekant till mig föreslog att jag skulle skippa utlandsresan nästa sommar och lägga de pengarna på eventuella rättskostnader. Men 8000 kr är en fis i rymden när det gäller sådana utgifter, så det gör jag nog inte. Dessutom så kommer jag förmodligen att behöva den resan mer än någonsin efter allting.


Överklagan

Fick precis veta att socialnämnden överklagar förvaltningsrättens beslut. Precis vad jag var rädd för! Just nu känns det som att de slår undan benen på den som redan ligger och jag blev så väldigt väldigt ledsen. Allt vi vill är ju att få hjälp för vår dotter! 



 

onsdag 23 oktober 2013

Socialtjänsten

Jag har nu fått ett svar från en socialsekreterare som i korthet löd så här:
Det som sker nu är att Socialnämndens IFO utskott ska ta beslut om hur man går vidare. I stort sett finns det två val de kan göra. 
1. Följa Förvaltningsrättens domslut och lämna det till mig att ordna med lämplig behandling. 
2. Överklaga till Kammarrätten och då måste vi förmodligen vänta på deras beslut.

Det är nog som jag tror nämligen att socialnämnden kommer att överklaga. Jag känner det på mig, tyvärr! 
Vilken jävla tid det ska ta med allting! Ska det sedan tas upp i kammarrätten så måste vi föräldrar själva bekosta vad som nu ska betalas. Det är inga pengar som jag har undan stoppade i någon ficka direkt. 
Till startsidan för Kammarrätten i Sundsvall

Torsdag

Fick mail ifrån tv 4 och på torsdag ska vi pratas vid per telefon till att börja med. Ett exempel på hur det kan gå till är hur ser beredskapen ut för vård av självskadebeteenden i länet överhuvudtaget och finns det liknande historier som vår att berätta. Självklart är det anonymitet som gäller för min dotters skull och för övrig familjs skull likväl.

Den som hade sökt E i går då hon var på jobbet var förmodligen hennes läkare och inte socialtjänsten. E har ju problem med huvudvärk, vilket hon i och för sig har haft under hela sin uppväxt. Men som jag har nämnt i tidigare blogginlägg så hade hon cystor i huvudet som liten. De skulle inte ställa till med några problem enligt läkarna men E nämnde hur som helst det för den doktor hon pratade med i går. 

Han hade pratat med neurologen och har beställt tid för en röntgen på hennes skalle framöver. Men först så ville han träffa E! 
Det verkar vara en bra läkare som tar henne på allvar och det är inte alltid så inom sjukvården, har vi fått erfara genom årens lopp. 
Det är jättebra att huvudet röntgas och är det inget med det så får vi se vad som kan göras för hennes huvudvärk.

Om någon i vårt län som läser detta inlägg har en liknande berättelse som vår, så kan ni höra av er till mig. 
I så fall kan jag om ni så vill föra det vidare till kvinnan på tv 4. Kanske det går att få till en connection där! Det är ju viktigt att sådant här tas upp och att fakta kommer fram och att de med självskadebeteenden får den hjälp de behöver.








tisdag 22 oktober 2013

Skyddat nummer

Min dotter skickade mig ett sms om att någon med ett skyddat nummer hade försökt att få tag i henne. Men eftersom hon var på jobbet så kunde hon inte svara. E trodde att det kunde vara kvinnan ifrån socialtjänsten och det är inte omöjligt att det var så. Hon lär väl ringa upp igen under dagen!
E verkar inte lika anti längre till att fara i väg någonstans som jag tolkar det på henne själv. Jag kan ha fel men hon verkar vara lite mer positiv till tanken på att vistas på ett behandlingshem. Det vore helt underbart i så fall! Detta som jag har strävat efter i ett halvår!

Överklagar socialnämnden förvaltningsrättens dom så kommer jag att blir väldigt besviken men jag tror inte att jag ger mig med det. Vi kommer att fortsätta kämpa till dess vi får rätt!! Det ska de ha väldigt klart för sig! De som känner mig vet att jag är tjurig och när det handlar om mina barn och då speciellt när något av dem inte mår bra, så blir jag en djävul när någon jävlas med mig. That´s it!
 



Vad ska man tro

Vad ska man tro när det blev helt tyst efter domen?! Ingen från socialtjänsten som hör av sig eller har svarat på mitt mail och inte heller har hört av sig till E. 
Det förvånar mig inte om de har överklagat domen! Det skulle göras inom tre veckor och det är tolv dagar sedan förvaltningsrätten skickade ut domslutet till oss. Så man kan ju undra hur det blir med allting...
Enhetschefen för boendet skulle även hon ta kontakt med den socialsekreterare som hade hand om ärendet och som var den som skickade ut avslaget när vi hade sökt hjälp till E. Boendepersonal tycker som oss att det skulle vara bra med en behandling på ett hem för E och det känns gott att de står vid vår sida i det här. Även om vi inte delar samma mening i allting som rör E så vill vi alla ändå att hon ska få må bra. Att hon får den hjälp hon så väl behöver, att hon slutligen kan bli frisk och fri från sitt självskadebeteende, som hon har haft i så många år nu.

Jag talade lite med E i morse och hon skulle till jobbet! Jag ville berätta att jag hade sökt socialsekreteraren och att det är möjligt att denna kvinna vänder sig till E i stället. Eftersom hon är myndig! Det är så det går till har jag märkt och konstigt är väl inte det men det är lite omständigt ibland. Att vi hela tiden måste skicka in godkännande från vår dotter om att det är okey att den och den osv...talar med oss om E. Hon är ju oftast med på noterna eftersom hon allra längst där inombords vill ha hjälp. Det är vad jag tror och känner i mitt hjärta och det är det som har drivit mig att fortsätta kämpa för hennes skull. Man ger aldrig upp sina barn! Never!!



 

måndag 21 oktober 2013

Lycka

E har som jag nämnt i tidigare inlägg en hjärnsynskada som ställer till de för henne i mångt och mycket i vardagen. Hon har länge önskat sig en stor teve så att hon utan problem kan titta på program. 
I dag fick jag ett sms om att hennes pappa hade köpt henne en 47 tum. Gissa vem som var lycklig! Flickorna har världens bästa pappa! Han ställer alltid upp när helst de, jag eller någon annan behöver hans hjälp. Dessutom så tror jag att tv köpet är en uppmuntran till E speciellt nu när hon mår sämre igen.


Kramfors

Jag fick ett tips om att det ska finnas ett behandlingshem i Kramfors för dem med självskadebeteenden. Har sedan suttit och kollat på internet men får bara upp missbrukshem och det är ju inte riktigt det vi är ute efter. Kramfors är iaf närmare hem! 
Det fanns ett ställe men det var för dem upp till 20 och min dotter blir 23 år i januari, så det går ju inte. Såvida de inte kan rucka på regler! 
Helst skulle det vara ett ställe där de har djur! Det tror jag skulle passa E som handen i handsken. Hon har alltid tyckt om djur och hon och hennes syster har haft kanin och marsvin under sin uppväxt. Hundar också så klart!

Har även sänt i väg ett mail till socialsekreteraren som hade hand om vår ansökan om en behandlingshem vistelse för att jag ville höra hur det blir med allting. Har ännu inte fått något svar! Men det kan lika gärna komma till dottern och inte gör det mig något. Bara jag får veta hur, var och när....

Ny vecka

Efter en trevlig och avkopplande helg där endast tankarna på min älskade dotter har legat och malt i mig, så bestämde jag mig för att ringa E. Hennes pappa tyckte nämligen också att hon såg ut att må dåligt berättade han för mig i går kväll. Jag bad honom att ringa till boendet och prata lite med personalen och höra med dem hur det egentligen står till med vår dotter. Men han svarade mig att det inte är någon ide därför att de kommer ändå inte att säga något till honom om Es tillstånd. 

Det har han tyvärr så rätt i eftersom de har tystnadsplikt och säger E till dem att de inte får berätta något för oss föräldrar, så är det det som gäller. Där kan jag känna en helvetes frustration och jag tror nog att personalen känner likadant. Det är säkert många gånger som de hade velat kontakta oss föräldrar men så hindrar lagen och E dem ifrån att göra det.

Jag tänkte tala med henne om det här med domen, behandlingshem och fråga vad som egentligen är så hemskt med att kanske kanske åka i väg någonstans. Jag ville säga henne att det borde inte finnas en uns till tvekan hos henne eftersom hon här har världens chans (kanske) till att få hjälp att bli frisk. Riktig hjälp där tidigare insatser precis som det står i domen inte har fungerat.

Jag ville säga henne att den tid hon lägger ned på att eventuellt fara i väg till ett behandlingshem borde hon ta tillvara och framför allt så borde hon vara mer peppad. Hon kan väl ändå inte vilja fortsätta må dåligt, ha ångest och jobbiga tankar....

Men i dag lät E piggare och mycket gladare så då fick samtalet om just det vara. 
Det glädjer mig att det verkar vara en bra dag för henne och jag kan nu slappna av lite och ta det lugnt. I alla fall i dag!

Mitt barnbarn var här i torsdags och hon har varit förkyld en tid. I dag är jag också förkyld. Hon nös kraftigt så det stod härliga till i torsdags då vi satt och hade det mysigt i soffan och jag hann tänka att jaha nu blir jag så klart smittad. Mycket riktigt! Har i dag både lite ont i kroppen, är snuvig och har ont i halsen. Blir att softa hela dagen och kurera sig!

Har för övrigt suttit och surfat runt på internet efter olika behandlingshem för unga tjejer med ett självskadebeteende. Det får gärna vara ett där de även är kunniga i neuropsykiatriska diagnoser. Jag tänker inte längre vara så inriktad på bara ett behandlingshem utan håller ögonen öppna för fler alternativ. Det viktiga är att det är ett som lämpar sig för vår dotter där hon kan få en riktigt riktigt bra hjälp. Nu är det inte ens säkert att socialtjänsten går oss till mötes och det är inte ens säkert att de låter oss komma med förslag på olika behandlingshem OM det visar sig bli något av detta. Men jag kollar hur som helst runt till dess vi vet något mer om hur det blir. 
Es syster vet om att E inte är så taggad till att fara någonstans men hon skrev i dag på facebook  att hon tror att det inte ska vara några som helst problem att övertala E till att åka i väg. Jag hoppas att hon har rätt! 


söndag 20 oktober 2013

Känsla av olust

De sista dagarnas känsla som jag känner om att det inte är så bra med E är så jobbig att bära. Att se och höra hennes irritation mot det mesta och mot de flesta och att förstå men inte kunna hjälpa. Att vara rädd för att hon ska rasa helt och hållet igen och må så där dåligt som E har gjort det sista året.Ja speciellt det sista året! Det är en tung rädsla och även vetskapen om att tystnadsplikt råder oavsett hur illa det är känns inte så kul.

För hur eller hur - pratar dottern inte med oss i familjen utan kör sitt race och låtsas att allting är bra fast det kanske inte är det så kan vi inte göra ett skit. Jag vet att personalen där hon bor försöker att peppa henne till att berätta för oss om det är något men det går ganska trögt.

Jag har till och med känt av och till den sista veckan att jag kanske borde avblåsa det här med behandlingshemvistelse, eftersom det verkar ha varit en utlösande faktor. Men samtidigt så blir det ju fel eftersom hon ju faktiskt behöver hjälp.
Stöttning och peppning samt närvaro är nog det enda just nu. I dag skulle E hitta på något med sin tvillingsyster och det blir säkert trevligt för dem båda.

Lägger in en bild på en av våra hundar som myser i soffan ute i stugan.

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...