lördag 30 november 2013

Tatuering

Mina döttrar har tatuerat sig för flera år sedan och E har en jättevacker ros på överarmen medan hennes syster har en ros på underarmen samt ett kinatecken som var tillägnad hennes bästa vän, som dog i en otäck moped olycka för snart 5,5 år sedan. Varken jag eller E glömmer någonsin den natten när J som hade varit på fest ringde till oss och var så förtvivlad. Först hade hon ringt till E och sedan till mig. Hon skrek och grät i telefonen och var helt förstörd. 
Det var Js bästa vän som hon hade lärt känna när hon började i gymnasiet och de var som ler och långhalm och umgicks nästan jämt. Förutom den dagen olyckan hände! En idiot hade kört chickenrace och ränt rätt in i Js kompis bakifrån. Hon dog direkt! 

J var sig inte lik på länge! Hon tappade aptiten, hon drog sig undan och var så jävulst ledsen och jag kunde inget göra. Mer än att visa att jag fanns där för henne när det var tungt. När begravningen skulle vara så hade J bokat en resa för länge sedan precis och var i valet och kvalet om hon skulle boka av resan eller inte. Men hon valde att fara vilket jag tyckte att hon gjorde rätt i. 
De for till minnesstunden och graven i stället! 

I dag så berättade J att hon ska tatuera sig igen! Hon vill lägga in något med mitt barnbarn. Bild eller födelsedatum! Jag som aldrig har tatuerat mig blev med ens så sugen på att göra det också. Men jag vill ha en bild på en av mina hundar. Synd att det ska kosta så mycket! Bara att börja spara!
Här kommer en bild på killen jag vill tatuera in! Dottern i familjen som äger pappan till Troy som han heter har tagit bilden.







fredag 29 november 2013

Leukemi

En ungdomskamrat till mig som jag inte träffar så ofta längre men som finns där ibland i mina tankar har ett gäng underbara barn. Nu har den ena sonen som är åtta år fått akut leukemi och jag lider så med dem i det jobbiga som de står inför. Behandlingar, rädsla och helvete!
Tack och lov så är överlevnaden ganska så stor nu för tiden så det där ska säkert gå bra trots att det var en aggressiv sort. 
Vem som helst kan drabbas och det är det otäcka med cancer! Tankarna går till er min fina vän <3!

Tänk vad fina människor det finns! När det uppdagades att pappa saknade sömntabletter och att E inte fick ge en till honom, så erbjöd sig två av mina vänner att dela med sig av sina eftersom de båda två tar samma sort som både E och min pappa. Ifall han inte skulle få något utskrivet i dag men nu löste det sig och han hämtade i dag ut sina sömntabletter för flera månader framöver. 
Mamma åt också den sorten då hon mådde som sämst efter sitt cancerbesked men hon tyckte inte om känslan i kroppen och huvudet när hon hade tagit dem och höll på att somna. Jag måste säga att jag förstår henne och jag tror inte att jag heller skulle klara av att ta en sömntablett och kanske riskera att känna så där att man inte har kontroll över sig själv. 
Mamma har ont igen i magen och ska röntga sig i nästa vecka för att kontrollera så att cancern inte har kommit tillbaka någon annanstans än i lungorna. Hon har två tumörer i dem! Men de gör som ingen skada än så länge....

Så faktum är att jag har båda föräldrarna sjuka i cancer om än mamma har mått bättre en tid. Så har jag då också E sitt självskadebeteende. Gissa om det har varit tufft med all oro! Jag tackar min stjärna att jag är så stark som jag är och för att jag har både goda vänner och en fin sambo som finns där för mig. 

Vicky skrek som en stucken gris när veterinären grejade i hennes rumpa,  så att A rent av höll för öronen. Jag hade också lust till det men jag höll ju i jycken som var helt galen och samtidigt som hon skrek så skulle hon huggas. Något hon aldrig annars gör! Men smärtan var för jobbig för henne. 
Nu ska hon äta antibiotika i tio dagar! Hoppas att ingen fler åker på det där eländet med analsäckarna för det är inte så roligt för hunden. 

I kväll är jag solokvistare och har ätit en god morotssoppa som jag bara måste dela med mig av via recept: 
1 lök
1 - 2 vitlöksklyftor
en bit ingefära
fem morötter
1 röd chili
2 msk koncentrerad grönsaksfond
cocos cream eller cocos mjölk men creamen är godast
8 dl vatten
1 lime, pressad
salt och svartpeppar

Skala och skiva morötterna
hacka lök, vitlök och ingefära
fräs i oljan.
Pressa ned limesaften, dutta i buljongen och salta samt peppra och i med cocos - creamen samt vattnet. Koka upp och låt sedan puttra till dess morötterna har mjuknat. Mixa sedan soppan slät!
Bon appetit!

Underbart mail

Jag har fått ett helt underbart mail från en tjej som också har ett självskadebeteende och som är på behandlingshem. Det som jag ville att E skulle få fara på men som vi har bråkat om med alla myndigheter. 

Denna fina tjej skrev så rara ord att jag fick tårar i ögonen och här kommer några rader av vad hon skrev till mig:
När jag läser din blogg känner jag sådant ömmande för er föräldrar, som på ett konstigt sätt lever i skuggan av oss psyksjuka, självskadande, som vårdas inom psykiatrin. Ni går ju igenom minst lika mycket, men allt fokus läggs på oss. Att veta vad ens självskadebeteende gör i relationer kan i ett tillfrisknande verka positivt, tänker jag. Å med det du skriver lyfter du den del av psykisk ohälsa som glöms bort. Fortsätt med det! 
Jag tänker att jag skulle vilja få mamma att läsa din blogg, för att hon ska förstå att hon inte är ensam. Det finns fler och det är ok att dela med sig av det.  

Tack J för ditt fina mail! 

I dag har jag och Es pappa varit och träffar verksamhetschefen och överläkaren på psykiatrin. Jag som egentligen inte var nervös blev med ens då vi satt där och väntade så nervös att det var inte klokt. Men mötet gick bra och de var båda två trevliga. Vi fick säga vad vi tyckte och de fick säga vad de trodde på. Jag gick därifrån med känslan av ett rätt så lyckat möte och det känns bra. Riktigt bra! 

På väg dit så träffade jag en kille som var min samtalskontakt under tiden jag var inskriven på ett behandlingscenter för min egen ångest. Det är många år sedan nu så det var kul att stöta på honom och han ville att jag hör av mig och berättar hur det går med allting för E. 

Planerna då för E?? Jag vill inte säga för mycket men det blir nog något här i stan som är på dagtid. Det kan nog ändå vara bra och blir hon hjälpt av det så vore det kanon. Fördelen med att få hjälp här är ju att då slipper E bryta upp härifrån ens bara för en tid. Läkaren och verksamhetschefen sade också det att OM det inte hjälper E så får vi gå vidare och titta på det här med behandlingshem. De utvärderar ofta!

Läkaren tyckte att det är bra att E ska utredas på råd och stöd och hoppades att de kunde köra igång så fort som möjligt och utreda henne för adhd, åldersnivå osv! Det ger dem ett bättre underlag!
Es samtalskontakt kommer att prata med henne om det här  med verksamheten på dagtid och läkaren samt verksamhetschefen liksom oss föräldrar hoppas på att E nappar på iden. Tydligen så jobbar hennes nuvarande samtalskontakt där också ibland liksom den läkare vi nu träffade fast han kommer bara dit en gång i veckan. 

Natten som var höll Vicky mig vaken av och till! Den där analsäcksinflammationen eller vad det är tycks hon har fått hål på själv till en stor del. Det har smetats ut här och där och vi har fått duscha henne några gånger och bytt rent i sängen två gånger. Hon skriker till när man vidrör rumpan så det är ändå inte bra. Vi ska träffa veterinären klockan 14 och det blir väl att ge Vicky antibiotika antar jag.

 

 

torsdag 28 november 2013

Plågad

En av våra hundar har varit lite låg i dag genom att inte ha velat äta och hon har legat i sin bur mest hela dagen. I kväll såg vi att hon hade en slags bubbla i ändtarmen och när vi kom hem från affären så hade hon blivit lite smetig i rumpan och hon har helt klart ont och är en liten plågad vovve nu.

Vi anar att det är analsäckarna som krånglar så i morgon eftermiddag ska hon kollas upp hos vår veterinär. Ingen av dem har tidigare haft några problem med det där men någon gång ska väl vara den första. 

Hoppas att det räcker med att veterinären kan tömma den därför att någon slags operation är nog bara att glömma. Tiken är över tio år och är inte så där superpigg längre. Sist vi besökte veterinären så hade hon sett att Vicky fick en blå tunga när hon undersökte henne. 

I morgon förmiddag är det dags för oss att träffa verksamhets chefen och en av läkarna på psykiatrin. Hoppas att de har något vettigt att säga!
Jag kommer i alla fall att säga mitt!
 
 

Sömntabletter

Jag var förbi mina föräldrar under förmiddagen för att hjälpa dem att handla när pappa berättade för mig att han inte hade några sömntabletter kvar och inte hade fått sova sedan en vecka tillbaka. Han tar en sort som heter Zopiklon och hade varit i kontakt med onkologen för att få recept på dem. Men de har sjabblat på något sätt så receptet har inte dykt upp på apoteket. 
Han är lite desperat av förståeliga skäl eftersom han är dålig i cancern och har behov av att få sova. 
Så när jag då dök upp hos dem och han nämnde detta så berättade jag att E äter samma sort sömntablett som han och han frågade då om jag inte kunde höra med E om han kunde få en tablett, så att han klarar sig över natten. 
E har inte hand om sina tabletter själv nu för tiden och frågade därför den personal som jobbar på hennes boende. De nekade till att ge ut en tablett enligt regler och E fick då ringa till sköterskan som även hon sade nej. 
Jag förstår deras regler och att man inte får göra så men detta var tänkt till en sjuk morfar och vi hoppades på ett undantag. 
Man blir lite trött på det här med lagar och regler!
Hade E själv tagit hand om sina tabletter så hade saken varit löst vid det här laget men nu är det ju inte på det viset eftersom vi alla vet vad som då hände.
Jag ringde till Es morfar som förstod och som skulle försöka ordna fram receptet ändå. 






onsdag 27 november 2013

Röntgen

Nu har E varit och röntgat sitt huvud och besked får hon sedan av läkaren på vdc. Det hade bara tagit några minuter så var allting klart. Skönt det då!
Vi hoppas att allting ser okey ut men det tror jag nog att det gör. 
Hon hade även varit till A och fått sig en behandling i eftermiddag. En välbehövlig sådan skulle jag tro. Med den huvudvärk och nackvärk som hon plågas av så är det inte roligt att vara E alla gånger. 



 

Våndor

Jag satt och kollade in kammarrättens sida och deras dom torde komma snart. Jag insåg också att jag faktist gruvar för deras domslut eftersom jag tog socialnämndens avslag och senare dess överklagan så hårt. 
Jag kände en enorm uppgivenhet och vanmakt och grät floder över bristen på förståelse och kylan hos dem som beslutar och bestämmer över vår dotters liv. Jag grät över alla åren då E har mått dåligt och jag grät för hennes skull över att hon ska behöva må så dåligt och jag grät över att helvetet fortsätter för henne och för oss i familjen.

Tänk er själva att leva under den ständiga oro och stress som vi har gjort genom vår dotters självskadebeteende under de sista sex - sju åren. Att ligga vaken om kvällarna eller att vakna under nattetid och lyssna på om flickan skär sig ( under tiden hon fortfarande bodde hemma ), att ha mardrömmar, att ständigt vara ledsen och leta efter tecken på dagsformen hos ens flicka. 
Att hoppas på att det ska bli bättre när hon flyttar till ett eget boende där det finns personal dygnet runt, att sedan långt senare förstå att det inte alls blev bättre utan snarare sämre. 

Att inse att ens dotter har mått så galet dåligt att hon har skurit sig flera gånger i veckan, överdoserat ett flertal gånger, åkt in och ut på psyket och uttryckt att hon inte vill leva och sist men inte minst nästan dör ifrån oss....Det är övermäktigt! 

Men det är väl så att ingen som inte har upplevt vår vånda, vår sorg och vår frustration över att det har varit så här i så många år kan någonsin förstå hur det är.

Det är helt sjukt att det under alla åren inte har satts in mer hjälp till henne. Det är något jag återkommer till om och om igen men för mig, Es syster, hennes pappa och A så är det helt helt oförståeligt att det har fått fortgå. Någon annan borde ha sagt: NEJ! Nu måste E få mer hjälp för det räcker inte med den hon har...
De kallar sig professionella men för oss är ett sådant beteende och ett sådan bemötande och framför allt en sådan passivitet inte att vara professionell. Sorry! Men så är det!

Visst! E har ett ansvar själv också för sitt liv men när man är så pass under isen och har levt med ett självskadebeteende i så många år, så är det inte bara att själv ta sig i kragen. Det behövs en ordentlig hjälp till det och det var så vi tänkte när vi försökte få E till Lenagården i Uppsala. Där är det ju PROFESSIONELLA ända ut i fingerspetsarna vad det gäller ett självskadebeteende och där hade E fått vara med dem i samma situation både på gott och ont, där hade hon fått en chans att börja om på en ny kula med personal dygnet runt, som kan den här biten.
Tyvärr så blev det inte så och tyvärr så var det inte bara myndigheter som vi fick försöka övertala utan även vår dotter tvekade på grund av rädsla för det hon inte visste något om ( ena stunden ville hon i väg och i nästa inte ).

Inte konstigt att hon kände sig rädd för det är en stor omställning att tänka sig att åka i väg och lämna tryggheten här i stan, kompisar och allting. Men det var ju bara för en tid, en händelse i hennes liv som skulle ha kunnat vända allting till det bättre.



 





Gamla Minnen!

Flickornas pappa delade med sig av en videosnutt från då tjejerna var fyra år och hade " cirkus " på dagis. Det är urusel kvalitet och bara en av tvillingarna är med på videon men det är ändå ett roligt minne, som jag vill dela med mig av. Den blygaste av dem var vår dotter och det märktes sannerligen.

Har för övrigt inte fått svar ifrån socialsekreteraren på min fundering angående träffen men förhoppningsvis så får jag det under dagen. Annars har det blivit något galet i och med spammandet av samma meddelande till henne som min hotmail skickade ut. Jag fick till slut radera mitt konto och öppnade upp ett nytt. 

Väcktes fyra i morse av grabbarna bus som inte ville sova mer och som förmodligen ville komma och lägga sig i sängen. Sade åt dem att gå på bädden men kvart i sex var de i farten igen och då fick de komma till oss en stund innan det var dags att kliva upp. Känner mig så där lagom mör i dag! Ibland får de sådana ryck de kära gossarna! Tikarna däremot sover som stockar och de gamla damerna ids knappt kliva upp när det är dags att göra det. 

I dag är det glashalt ute! Jag köpte mig ett par icebug som jag fick sponsring till förra året och är så nöjd med dem. Slut med att dratta på rumpan!
Ringde Es syrra och varnade henne för halkan och att hon skulle ta det lugnt ute på vägarna. Hon var precis på väg att åka till universitetet. Barnbarnet hade sovit hos morfar i natt!

Till jul var det tänkt att mitt barnbarn skulle vara hos oss men det har blivit ändringar då hennes pappa gärna vill rå om henne då. Självklart förstår jag det och självklart ska de umgås så det var bara roligt att höra att det blir så. Dotra mi sade att jag och morfadern väl får " bråka " om vem som ska rå om tösen till nyår. 
Förra året så tillbringade vi nyårshelgen ute i stugan och det kan hända att vi gör det i år med. Dels för vår egen skull eftersom det är så mysigt där ute men framför allt för hundarnas skull.
Då får lillan vara hos morfar!
E lär säkert bli besviken över att varken hennes syster eller systerdotter blir med på julafton men det är inget att göra åt. 

 

tisdag 26 november 2013

Nedlagt ärende!

Jag fick i dag besked om att vår anmälan på socialtjänsten är nedlagd men ärligt talat så struntar jag fullkomligt i det. Målet i Kammarrätten är ännu inte klart så vitt vi vet men de skickar väl ut domslutet så fort det är beslutat något. 
Vi har inte några förhoppningar alls vad det gäller domutsagan utan tror nog att socialnämnden vinner målet. Jag är till 99 % säker på att det blir avslag även där. 
Hur vi då går vidare vet jag inte men som jag nämnde i tidigare inlägg så ligger jag nu lågt och låter andra sköta jobbet. Det största i alla fall! 
Det finns förresten inte så mycket mer att göra för oss för att få hjälp till E. Vi har nog gått alla vägar som finns! Mötet på psykiatrin är på fredag och det ska bli intressant att höra vad de säger. 
Es pappa är inte så talför så det blir nog jag som får sköta snacket mestadels i alla fall. Jag är inte bangen!
Men som jag också tidigare har sagt så är det bästa om E själv kunde säga till dem att hon vill i väg någonstans. Då först kanske kanske de kan åtminstone titta på det. Vi föräldrar är väldigt maktlösa och har ingen talan någonstans.
Det är bom stopp överallt! Det är den bistra sanningen!

Jag måste ha fått något elände på min dator eller i vart fall på min mail. Den har skickat ut 18!!! sidor med samma mail till Es socialsekreterare och trots att jag har försökt att ändra på det och bytt lösenord, så skickas dem ut ändå. 
Till slut så raderade jag helt sonika min mailadress och skaffade mig en ny. Jag är rätt så kass när det gäller datorer så när det blir så här sliter jag mitt hår och gnisslar tänder av frustration. Stupid computer!

I dag har jag varit riktigt så där slö, slapp och likgiltig! Inte orkat göra ett dyft med andra ord. Ibland är väl det ganska så skönt det med! 
E hade förresten lagt ut en videosnutt på Facebook där hon hade spelat in systerdottern som sjöng och spexade en liten stund. 

 

måndag 25 november 2013

Tvillingsystrar

Jag fick ett mess från E som undrade lite om det här med årsbesked, bostadstillägg osv. Hon befann sig hos sin tvilling syster och systerdotter och skulle låna systerns skrivare. 
Det är så härligt när de umgås och det värmer mammas hjärta att de ses mellan varven. Jag vet ju hur mycket E tycker om sin syrra och systerdottern. 
Jag bad E hälsa till mitt barnbarn att mormor säger hej! Då började E att skratta och berättade att barnbarnet sade att hon inte ville prata med mig. Dissad mormor ;-)!

E hade vaknat fem i morse och inte kunnat somna om! Hon skulle ändå försöka ta sig till jobbet men jag vet inte hur det blev med den saken. Har inte frågat! Jag fick lite tid över i dag efter mitt tandläkarbesök och kollade runt på stan efter julklappar att köpa framöver. Fann vad E ska få! Svårare blir det till de andra i familjen och svårast är det att fixa något till A.

Sedan for vi och köpte lite julpynt! Gardiner och sånt! Det känns ganska så trevligt ändå att vi närmare oss julen. Förra året bestämde jag mig för att inte fira jul detta år utan tänkte åka i väg någonstans. Men här sitter jag nu och planerar för jul med familjen i alla fall. 

Den sjunde åker jag och A på en tripp till Tallin! Först buss ned till Stockholm och därefter färja. Det blir min tredje bussresa och jag tycker att det går rätt så bra att bussa så långt. Det ska bli supertrevligt att komma ifrån och ha det kul, äta och dricka gott och shoppa. Vår gemensamma vän M kommer att sova över hos oss för att vara hundvakt. Det är otroligt snällt av honom! 



 

As time goes by!

När E skulle fylla sjutton år så var hon redan inskriven på bup sedan en tid tillbaka. Hon hade då skurit sig och krånglat med maten en lång tid innan jag förstod ens hur det var ställt. Maten visste jag ju att det var problematiskt med men det andra missade jag totalt. Under början på år 2008 gick hennes tankar ungefär så här: Hur kan jag vara så dålig? Hur kunde jag äta det där? 
Vi hade många jobbiga konflikter angående hennes lilla matintag och oftast åt hon bara sallad till lunch i skolan. Om hon ens åt något! Frukosten skippade hon också och middagen var det inte mycket som slank ned av. 

En dags kaloriintag kunde vara väldigt låg och det märktes på hennes humör och hon fick även ont i magen. Jag minns det så väl! Jag minns när jag förstod att hon ibland kräktes upp maten och när jag konfronterade henne så blev det ett fasligt liv. Jag var en jävla kärring och allt fult man kan få heta! 

Hennes demoner om att hon var för tjock, ful osv satte sjuka griller i hennes huvud och gav henne ångest OM hon åt något eller unnade sig godis en helg. 
På bup började de att väga henne och kollade hennes blodtryck. Hon gick ned i vikt men var ändå inte underviktig fastän strävan dit var stor. E trodde att jag inte visste men en mamma vet...

Vi bodde fem dagar i en lägenhet som bup hade dit personalen kom för att sitta med då E åt frukost, lunch och även middag om jag inte minns fel. Hon fick jävulska utbrott när de kontrollerade henne och det var riktigt jobbigt att se och höra även fast jag var van dessa utbrott.

Efter dessa fem dagar så ansåg dock personalen att E inte hade några ätstörningar och det lämnades därhän. Konstigt ansåg vi föräldrar som visste hur det egentligen var men vi hade inte något att säga till om. Jag tror att de resonerade som så att det fanns dem som var så mycket mer sjuka än vår flicka och att detta var övergående. Likaså vad det gällde hennes rispningar som då inte var så djupa och hemska. 
De sade ju att vi inte skulle bry oss och inte heller prata med E om dessa saker för att inte trigga henne. 

Det sjuka i det hela att fastän E var obstinat och rent av otrevlig på de träffar vi hade med bup och trots att hon visade en sida av sig själv som utstrålade NEJ jag vill INTE ha hjälp, så ville hon faktiskt ändå ha det. Hon tyckte att de gjorde ju inget! 

I juni 2008 uttryckte hon sig att hon om hon skulle vara helt ärlig så nånstans långt inom sig ville hon ändå ha hjälp. 
Jag visste ju hela tiden det så det blev bara en bekräftelse på vad jag redan hade förstått. 

Kan ni då förstå att i dag sex år senare har hon fortfarande inte fått den där riktigt superhjälpen som hon borde ha fått. Hon skär sig fortfarande ( nu handlar det inte bara om rispningar ) och jag antar att hon fortfarande har lite jobbiga tankar om maten. 
Det som gör allting så mycket krångligare är att ena stunden så får jag uppfattningen att dottern vill ha mer hjälp för att bli frisk medan hon i andra stunden blir förbannad och får ångest över att vi försöker att hjälpa henne få den där bra hjälpen hon så väl är värd. 

Allt snack om sådant som kan förändra det sjuka invanda mönstret hon har tycks göra henne sämre. Jag menar att E vet inget annat än det här med ångest, tankar på att skära sig osv för det har hon levt i under så många år nu.

Jag tror säkert att hon vill bli frisk för vem vill må så där som hon gör dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in och år ut och år in? Men så fort vi i familjen har pratat med henne om behandlingshem osv så har hon rasat och mått mycket sämre. Hon har då fått stans värsta ångest och skurit sig så nu har vi fått förbud att prata med E om sådant. Vi eller åtminstone jag vill då inte ens göra det längre!

Jag fick jättedåligt samvete efter den sista episoden hemma hos E när jag var förbi för att hämta papperen ifrån Kammarrätten och då personalen dök upp. Allting blev så fel och jag ville inte ens prata med henne om det där men det var hon som tog upp det och jag är ju den som kör med öppna kort så långt det går. 

Jag blev så illa berörd av Es nästan hatiska blick och den där ilskan hos henne sårade mig så djupt att jag vet inte om jag kommer över det, någonsin. Att hon dessutom var så otrevlig gentemot mig inför personalen gjorde ont.
Att hon senare den kvällen skar sig och blev inlagd på psyket blev för mycket för mig. 
Jag kände att detta var så olustigt att jag aldrig mer hade lust att åka till henne och jag aldrig mer ville träffa någon ur personalstyrkan. 

Men det är min dotter och som alltid så biter jag ihop och kämpar vidare. Skillnaden är bara att jag nu inte pratar med E om något jobbigt. Jag har varit dit en gång efter den händelsen men tog då med A och det gick bra utan konflikter. 

Jag vet inte hur framtiden ser ut för E! Jag vet inte om hon kommer att få någon mer hjälp än mediciner utskrivet och samtalsterapi några gånger i månaden. Som hon har nu! Jag vet inte om det ens blir något med ett behandlingshem. Jag kanske har haft fel hela tiden och det är kanske inte det bästa för henne?! 
Men då vet jag inte vad som är det bästa för som hon har det nu anser jag, hennes pappa och syster inte vara den optimala hjälpen för E. 
Det är bara det att viljan hos henne själv att säga till myndigheterna att hon vill ha mer hjälp måste finnas där. Det är ingen ide annars! 
Eller så är det som hon ibland säger - att hon är nöjd med att ha det som hon har det! 
Hur man nu kan vara det? Det är nog snarare rädslan för förändringar som styr hennes vilja. Tror jag!


 

söndag 24 november 2013

Avkoppling

Då var det söndag och i eftermiddag beger vi oss hem igen. Som vanligt så har det varit en underbar helg med avkoppling på hög nivå.  Precis vad jag behövde! 
Dottern verkar ha haft en bra helg så vitt jag vet och det känns skönt. Den enda smolken i bägaren var förstås gårdagens nyhet om flickan som tog för många tabletter. Hon måste få en bättre hjälp liksom vår dotter och där har psykiatrin en stor roll i det hela. Men för att alla dessa som mår dåligt ska kunna få en riktigt bra hjälp så måste det in mer pengar och mer personal inom de psykiatriska avdelningarna. De har överbeläggningar och personalbrist har jag fått höra.

Inför nästa val borde det svenska folket verkligen ta sig en funderare på hur de vill att vårt land ska styras och se ut. Vill vi ha det så här inom landstinget, socialtjänsten, försäkringskassan mm. Inte jag i alla fall! Inte när nedskärningar och lagar och regler drabbar de svaga i samhället. De som redan ligger ska inte behöva bli sparkade på. De har det redan nog så tufft!


lördag 23 november 2013

Så har det hänt igen

Jag fick nyss besked av en vän till mig att hans dotter i slutet på veckan åkte in på sjukhuset på grund av en överdos tabletter. Det gör mig så ont att de också ska behöva uppleva detta helvete. Jag hoppas att hon får hjälp med sina problem! 
Finare pappa får man leta efter och jag lider med honom. 
Detta är för sorgligt! Jag vet verkligen vad de just nu går igenom och mitt hjärta blöder för flickan som mår dåligt och för familjen i övrigt.
Han liksom oss brottas med problemet att inte få veta något när dottern inte mår bra och något händer. Denna förbannade tystnadsplikt!! 




Ansökan

Jag fick i dag veta av dottern att en ansökan för godmanskapet redan är ifylld och inskickad. Personalen hade hjälpt henne med det. 
Det är förmodligen även de som har pratat med henne om det och tyckt att hon ska ha en sådan. 
Jag reagerade på att socialsekreteraren tog upp det här med god man och förstår nu i efterhand att enhetschefen för boendet måste ha berättat för henne om att E har ansökt om en god man. 
Kul att vi föräldrar alltid är de sista som får veta något!

Det är så tråkigt att vi ska känna att vi inte är med i teamet utan att precis allting undanhålls oss föräldrar och att saker och ting görs utan vår vetskap. De kör sitt race!
Hela våren skar hon sig om och om igen där tex artärer skars av, hon överdoserade flera gånger, blev inlagd flera gånger på psyket och var i april nära att dö. Inte en enda gång kontaktades vi och en vink om allvaret i det hela kunde de väl ändå ha givit oss kan man tycka.
Ett snack borde ha tagits med oss föräldrar tillsammans med vår dotter. Ett ultimatum borde ha ställts henne!

Vi måste få bli mer involverade eftersom hon mår så dåligt. Var hon frisk så skulle jag väl inte bry mig för fem öre. Då hade hon fått sköta sitt och levt sitt eget liv. Precis som hennes syster får göra.
Jag har många gånger haft lust att lägga ned och låta personalen sköta allting.Det gör de ju redan så för oss blir det ingen skillnad. Dessutom så är de ju professionella och vi är bara föräldrar har jag fått sagt till mig.
Kan de ordna det så att vår flicka får det bra här i livet och blir frisk så blir ingen gladare än oss.

E tog en rejäl sovmorgon i dag! Hon somnade vid tio i går kväll och vaknade långt in på förmiddagen.  De skulle förmodligen bege sig till en julmarknad under dagen. Det lät roligt!

Vi har i dag skiftat däck på pappas andra bil så nu kan de även köra den vid behov. Han vill att de har varsin bil när han blir sämre och vill vara ute i stugan. Han vill dö här ute har mamma berättat.
Men dit är det långt kvar hoppas jag! 






fredag 22 november 2013

överkörd

Nu har vi landat ute i stugan! Vi har bastat och ätit middag och kopplar nu av framför teven. Es socialsekreterare mailade mig i dag och undrade om jag vill träffa henne.  Självklart vill jag det speciellt om jag inte närvarar på nätverks mötet den sjätte.
För första gången på mer drygt sju månader så känner jag mig inte överkörd av någon som har med E att göra och det känns bara så himla bra. Hon frågar oss vad vi tycker och utesluter inte oss föräldrar ur något. Tack för det!
Hon ville att vi skulle ses innan nätverks mötet och det blir kanon. Då får vi ( om Es pappa kan vara med ) säga vad vi tycker. Det lär jag göra - var så säker på det!!!

Har nu placerat mig framför kaminen och njuter av värmen och skenet från brasan.












God man

Jag var för flera år sedan god man åt min dotter efter i samråd med barn och ungdomshabiliteringen. 
Jag tyckte dock att hon klarade sig så bra och avsade mig uppdraget efter ett år. Den ekonomiska biten har E aldrig haft några som helst problem med under sin uppväxt, hon har varit duktig på att spara och hantera pengar och jag tänkte att jag kan ju ändå hjälpa henne med sådana saker om det behövdes. 
Det som kanske var bäst med godmanskapet var att jag kunde hjälpa henne i det här med kontakten med myndigheter så som försäkringskassan, socialtjänsten, bankärenden osv. 
Vi har talat om att hon kanske skulle ha en god man igen men om det blir jag eller någon annan vet jag ej. Det som krånglade till det hela då när hon inte ens skötte sin ekonomi själv var alla dessa papper man skulle fylla i som god man. Uträkningar, kvitton mm som höll på att driva oss till vansinne när myndigheten aldrig var nöjd med det vi skickade in. 
Min bror som jobbar inom en myndighet själv där han dagligen möts av liknande ärenden hjälpte mig men han slet sitt hår i frustration även han. 

Socialsekreteraren som E har mailade mig och frågade om just det här med god man till E. Jag berättade för henne att det har vi pratat om jag och E rätt så nyligen. Jag ställer upp igen om E själv vill! Men den ekonomiska biten kan vi utesluta för E är så duktig ändå och jag hjälper som sagt var självklart henne i alla fall. Liksom min bror som är den smarta i familjen ;-). 
Blir det inte jag så blir det väl någon annan och för mig så spelar det ingen större roll om det blir jag eller inte. 

E skickade i går en önskelista via sms på vad hon vill ha till jul. Det var bra tips som inkom och nu blir det att börja fundera på julklapps handlingen. Jag köper inte åt så många men flickorna ska förstås få, likaså A och mina föräldrar samt lilla T. Det svåra är att veta VAD man ska köpa!

I dag är det finally fredag och jag ska strax bege mig till mina föräldrar för att hjälpa dem att handla mat. Pappa har alltid skött den biten tidigare men när inte han längre orkade så fick mamma börja med det. Men hon orkar inte heller riktigt! Hon följer oftast med men varorna bär jag eftersom hennes rygg säger ifrån. 

Efter lunch sticker vi till paradiset över helgen! Hoppas att helgen blir lugn på alla fronter och hos allihop. Att E får må bra! 

torsdag 21 november 2013

Julen

Nu har lillan åkt hem med sin mamma men först så skulle de köpa henne ett par vinterskor eftersom de hon hade har försvunnit. Förmodligen så har någon fått fel par med sig hem på dagiset och att gå i stövlar nu när det är minus tio grader är ingen hit för små barnfötter. 
Vi har haft några härliga dagar tillsammans och mysigare tjej får man leta efter. 
Hennes mamma frågade i dag om flickan kan vara hos oss på julaftonen och juldagen då hon själv ska jobba hela julhelgen. Självklart kan tösen det! Vi kommer nog att fira julaftonen ute i stugan med mina föräldrar. Det är i alla fall vad mamma hoppades på. Jag är så glad att vi får en jul tillsammans! E kommer att fira med oss och var orolig att hennes morfar inte skulle leva till dess men det är lugnt än så länge.

Förra julaftonen så orkade mina föräldrar inte fira den utan stannade hemma hos sig på tu man hand. Jag höll då i julen här hos mig men inte var det riktigt detsamma, så jag är tacksam över att kunna fira med dem detta år. 
Man ska ta tillvara på den tid man har tillsammans det är då alldeles sant och riktigt. Man vet aldrig vad morgon dagen har i sitt sköte...

Jag ska om ett par timmar bege mig ned till stan och luncha med vännerna som jag inte har träffat sedan i maj då jag fyllde år. Det känns som att det är på tiden! Men jag har haft så mycket omkring mig i det här med E och har inte orkat vara så där jätte social och som alltid så går tiden och rätt vad det är så har det gått flera månader och rent av år. Däremot så pratas vi vid per telefon lite nu och då!

Jag undrar vad det ska bli av allting när det gäller E! Ärligt talat.....vad ska hända, vad ska ske?! Inget har ju hittills förändrats och jag tror inte att ett möte gör skillnad i det här fallet. Dock så kan det kanske trots allt vara bra att sammanstråla och snacka ihop sig. Vi får se hur det slutar! Fick några bra tips ( OM jag närvarar på mötet vill säga ) av en bekant på hur jag kan göra innan mötet för att vara förberedd. 
I morgon sticker vi till stugan och kopplar av med god mat, dryck, bastubad och brasmys. Det ska bli underbart att komma dit ut!






 

onsdag 20 november 2013

Inbjudan

Jag har fått en inbjudan till en nätverks träff som socialsekreteraren till E vill ordna. Där jag, Es pappa, soc, lss handläggaren, boendechef, Es samtalskontakt samt hennes kontaktpersoner på boendet närvarar. 
Jag har varit med på två tidigare träffar och den första var vi nio tio stycken som hade samlats till och den träffen gav nalta. 
Nästa träff var det bara jag, Es pappa, hennes ena kontaktperson samt en vikarie från boendet med på och den var för övrigt helt menlös. 

Det känns jättejobbigt att sätta sig med så många som det skulle bli på kommande möte. Jag har aldrig gillat stora sammankomster och får hjärtklappning och blir sjukt nervös, så jag vet faktiskt inte om jag klarar av det den här gången. A säger att då får jag chansen att säga vad jag tycker och tänker men det har jag ju gjort tidigare utan större gehör där det mest känns som att andra kör sin egen linje och har olika åsikter än oss föräldrar.

Jag har nu lite att fundera på och far jag inte på träffen så får Es pappa göra det. Socialsekreteraren verkar i alla fall bra måste jag säga trots att hon jobbar åt socialtjänsten och som ni förstår så ger jag inte mycket för dem i dagsläget. Trots att de går efter socialtjänstlagen så önskar vi att bemötandet kunde ha varit bättre från första början. Dock ska tilläggas att det är socialnämnden och lagen i sig som är åt helvete.
 

Regeringskansliet

När jag skickade i väg mitt mail till Regeringen så var det i syfte att upplysa om att socialtjänstlagen borde ändras på, så att även dem med ett självskadebeteende har rätt till vård av socialtjänsten.
Jag trodde inte på att få något svar men i dag damp ett mail in i inkorgen från regeringskansliet. 

Det var ett långt svar och jag tar därför inte med allt men här kommer i alla fall en del av vad som stod i det mail jag fick:

Varmt tack för ditt angelägna brev som inkom till Socialdepartementet den 11 november. När jag läser vad du skrivit förstår jag att du och din dotter upplevt oerhört svåra umbäranden och det vill jag innerligt beklaga. 
Om man anser att det finns brister inom socialtjänsten kan man vända sig till den av regeringen nyligen inrättade tillsynsmyndigheten: Inspektionen för vård och omsorg. Myndigheten inrättades den 1 juni med syfte att åstadkomma en kraftig förstärkning av tillsynsverksamheten inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Myndigheten kommer att få riktade medel för just tillsynen av hälso- och sjukvården och socialtjänsten med 175 miljoner kronor 2013 och 175 miljoner kronor 2014.
Om man anser att en myndighet eller tjänsteman inte följt gällande lagar eller andra författningar i sin verksamhet finns också möjlighet att göra en anmälan till Riksdagens ombudsmän, (JO). Ombudsmännen kontrollerar bl.a. detta genom att pröva och utreda klagomål från allmänheten. 
Via länken nedan kan du läsa mer om denna möjlighet:  


Rent generellt vill jag dock nämna att regeringen prioriterar insatser inom området psykisk ohälsa och psykisk funktionsnedsättning. Kunskap, tillgänglighet och kunskapsbaserade insatser är viktiga delar i detta. Det är regeringens uppgift att verka för att landstingen får så bra förutsättningar som möjligt för att ge en god vård.

Under hösten 2011 enades regeringen och SKL om en satsning med stöd till kommuner och landsting för att utveckla och samordna insatserna för att minska antalet unga med självskadebeteende. Satsningen består av ett antal aktiviteter som syftar till att utveckla kunskapen om och vården av unga med självskadebeteende.

Överenskommelsen innebär att Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) ska ansvara för ett antal insatser som främst syftar till att ta tillvara resurserna och öka kunskapsuppbyggnaden på området genom att ge uppdrag till ett antal landsting.

Medel avsattes enligt planen i 2012 års överenskommelse mellan Socialdepartementet och SKL och projektet ska slutredovisas av SKL senast den 1 oktober 2014. En delrapport presenterades dock hösten 2012.

Jag hoppas att er situation löser sig så snart som möjligt. Avslutningsvis vill jag också tacka för att du tog dig tid att skriva till oss. Det är alltid värdefullt att ta del av erfarenheter och synpunkter från enskilda medborgare, särskilt då det gäller något så viktigt som våra barn.  

Det är bara att tacka för svaret! 

Har i eftermiddag varit med barnbarnet och hälsat på gammelmormor och gammelmorfar. Fikade lite gott och följde med till Plantagen för inköp av ljung och annat smått och gott.

  


  



 

Utredning

Fick i dag svars från råd och stöd om att E kommer att träffa en synpedagog och en arbetsterapeut i december för att påbörja en utredning gällande konsikvenser av hennes kombinerade syn och hörselnedsättning. 
Inga ytterligare utredningar påbörjas tydligen förrän det är klart. Därför att deras neuropsykolog behöver resultaten från dessa utredningar. Allt för att det ska ges en rättvis bild av henne!

Personalen på boendet är redan informerade om detta och att ett nytt team är insatt.
I övrigt så njuter jag av barnbarnets besök och vi har så mysigt så. 
Hon är en liten solstråle som förgyller vardagen för oss alla.



tisdag 19 november 2013

Huvudvärk

E har i alla år haft problem med huvudvärk! Vi snackar nu en sjukt jobbig sådan som inte går bort med alvedon eller dylikt. Det är ingen migrän utan en helt vanligt spänningshuvudvärk. Nog så illa eftersom det är så svårt att bli av med den. 
Delvis så beror nog huvudvärken på spänningarna inom henne, på att hon hör lite dåligt men framför allt på att hon har sin hjärnsynskada. Med syn på bara ett öga ( dessutom inte helt fullgod ), så får hon ju anstränga sig så mycket mer och då kommer värken som ett brev på posten.
Hon går i behandling hos A och det hjälper en del men inte fullt ut tror jag. Hennes syster fick några slags tabletter mot spänningshuvudvärk som E fick en av att ta för en tid sedan. Jag tror inte ens att den hjälpte henne. 
Jag har lovat att nästa gång vi ses så ska jag visa henne en knep som ibland kan vara till hjälp. Att trycka på ett visst sätt! Hon kan ju be personalen om hjälp med att trycka. 

I kväll hade som sagt var E då en jävulst huvudvärk igen! Hon skulle egentligen ha farit på sin danskurs men fick avblåsa allting på grund av värken. Jag tycker så synd om henne som har fått lida av det i alla år. 
Jag har också haft det jobbigt med spänningshuvudvärk men när jag träffade A, så fick jag behandling och har fått det där efter vid behov. Det har hjälpt mig oerhört mycket! Från att ha ätit stora mängder alvedon ( till ingen nytta ) så är det nu väldigt sällan som jag tar en tablett. Högst en gång i månaden!

Jag skickade E videon jag hade gjort men hon har inte ännu hunnit se den. Mina vänner fick se den och de skrev så fint om den:

underbart fina bilder på E! hon e så fin! fint leende! vad lika dom var varandra när dom var små!

Vilka vackra döttrar du har! Å vilket fint bildspel!

 Så vackert!

Vilka fina bilder!

så underbara bilder på E en mycket fin tjej

ja du har verkligen vackra döttrar

Så fint bild spel du gjort på dina fina flickor

Så fint tårarna rann

Herre gud vad fint det var. Vad du är stark o kärleks full av hela ditt hjärta vilken fantastisk mamma dina flickor har 

Fantastiskt bildspel på dina fina flickor! Vacker musik svårt att hålla tårarna borta när man vet hur du har det<3

Till er alla: TACK!! 

Jag skulle gärna vilja dela med mig av bildspelet till er läsare men av hänsyn till mina kära döttrar, så kan jag inte göra det. Hur mycket jag än vill! De är så fina och så väl värda att få delas med av och jag är väldigt stolt över mina båda flickor.

Mitt barnbarn kom då på besök och ligger nu och sover så sött inne i sitt rum. Hon är så trevlig och lättsam! Man läser en saga, hon bläddrar lite i boken efteråt och sedan så somnar hon bara. Inget spring upp och ned ur sängen, inget ropa eller skrika eller gråta hos mormor inte. Men hemma hos sin mamma är det lite problem numera. 
Hon far upp och ned ur sängen, ska kissa miljoner gånger och dricka vatten osv. 
Jag känner igen det där för flickorna var precis likadana när de var små. 
Jag hade jätteproblem med att få dem att somna! Upp och ned ur sängen och helbusiga töser var kväll. Många är det nog som känner igen sig i den berättelsen kan jag tänka mig....

På torsdag blir det stadsbesök och lunch med mina allra bästa vänner N och B. Det ska bli hur trevligt som helst! Vi har varit vänner sedan mer än tjugofem år tillbaka och även om vi inte ses speciellt ofta, så vet vi var vi har varandra ändå. Vi skriver ofta till varandra ute på facebook och det händer att vi ringer varandra. 
Att ha en sådan vänskap är värdefull och jag uppskattar den verkligen. 



 

      

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...