tisdag 3 december 2013

2007

I februari 2007 fick jag vetskapen om att min dotter var självdestruktiv och jag började då att blogga om detta jobbiga som drabbade vår flicka och vår familj. 

Så här stod det i ett blogginlägg:

"I februari för ett år och åtta månader sedan fick jag vetskap om att min ena dotter var självdestruktiv.Det kom som en chock även om jag hade förstått att hon inte mådde bra och sökt hjälp för henne hos en psykolog. Omgående tog jag kontakt med olika instanser för att min dotter skulle få någon hjälp och efter ett par månader fick vi en tid på bup i stan. Nu mer än ett och ett halvt år senare står vi och stampar på samma punkt, det har nog tom blivit snäppet värre eftersom dottern numera ..."

Av någon anledning så slutade jag att blogga men jag tror helt enkelt att det kändes så konstigt och fel och utelämnande fast jag redan då bloggade under nicknamn. Hur som helst så ångrar jag inte en sekund mitt bloggande vare sig då eller nu. Det är ett sätt att få skriva av sig och jag vill dela med mig till omvärlden. 

Det som är så skrämmande är hur många år som har gått sedan jag fick veta hur det stod till med henne. Det är sju år i februari! Sju år av oro och sorg och mer än sju år som E har varit självdestruktiv. Det är en lång lång tid! 
Jag vet faktiskt inte exakt när E började men hon hade ju hållit på ett tag som jag förstår det. 

En dag så hoppas jag att hon och jag kan prata om detta med hennes självdestruktivitet. Den dagen hon mår bra och har mognat ännu mer och kan känna utan att skämmas att hon faktiskt kan prata med mig. 
Jag tycker att jag är rätt så sjysst och att jag kan förstå henne så mycket i det här med att ha ångest. 

Jag fattar ju att man inte vill prata med sin mamma om allting men den här grejen är så speciell och det är inte bara E som har mått dåligt i det här i alla år. Vi som familj och jag som mamma har också drabbats och detta måste vi få chansen att ventilera med varandra en dag. Det hoppas jag!

I dag har jag gjort plankan igen efter en veckas uppehåll! Efter en minut var jag helt slut och orkade inte mer. Jag har en del att bära upp men har ändå tappat sju cm i midjan under sex veckor, överarmarna har jag tappat sex cm på, bröstkorg fyra cm, höfter 3,5 cm, lår 5 cm och vader 3 cm. Allt detta för att jag försöker leva sunt och få igen den kropp jag tidigare har haft och mådde så bra av. Jag har tröstätit när det har varit som jobbigast och pang så hade jag gått upp en himla massa kilon. Nu kämpar jag bort dem igen! 

Om fyra dagar bär det av till Tallin! Det ska bli riktigt härligt att fara i väg på en minitripp. Önskar bara att jag hade mer pengar! Men äta och dricka gott det ska vi och det blir väl att köpa något flak eller två, minst. 
 

 

 

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...