onsdag 4 december 2013

Att vara förälder!

Att vara förälder till någon som har ett självskadebeteende är svårt eftersom man blir så känslomässigt involverad. Folk brukar fråga mig hur jag har orkat men jag brukar svara dem att jag orkar därför att mina döttrar är mitt allt och jag gör vad som helst för dem. Jag orkar därför att jag har en inre styrka som är väldigt stark och jag har en förmåga att ta igen mig mellan varven. Det kan vara med något så enkelt som ett varmt och avkopplande bad, det kan också vara med en bra bok, våra resor med färja och våra utlandsresor om somrarna är för mig även det ett sätt att koppla av. 

Jag skulle kanske inte ha stått pall lika bra om jag inte hade haft dessa möjligheter till att resa ibland. Tack vare min fina vän M så kan jag till exempel fara i väg denna helg på färjetrippen. 

I somras när vi for utomlands så hade vi hundvakt från två håll om än det var lite komplicerat från det ena hållet. Men allt det här med dem som ställer upp för oss är guld värt och gör det enklare för mig och oss att bara vara någonstans i en tid. 

Jag har ibland saknat ett stöd som mamma i det här! Någonstans där jag kunde träffa någon som vet vad det handlar om och som hade egen erfarenhet. Det har varit väldigt dåligt med någon kontakt på så sätt och all fokus har lagts på den som är sjuk. Inte så konstigt men man får inte glömma bort oss övriga i familjen.

Es tvillingsyster borde ha fått chansen att prata med någon som kanske också har ett syskon med ett självskadebeteende. 
Es pappa kanske behövde ventilera med någon karl om detta som har en dotter eller för den delen kanske en son som skadar sig. 
Jag har i alla fall haft min sambo som stöd i allt det här men det har påverkat vårt förhållande under årens lopp och det har varit jobbigt för oss båda genom att mina tankar hela tiden har varit fokuserade på E. När jag har varit ledsen och arg så har sambon fått ta smällen. Det är antagligen oundvikligt eftersom A står mig så nära och jag inte har pratat med mina föräldrar om E speciellt mycket. 
De vet om allting så klart men de har nog med sina egna problem och sjukdomarna, så jag har inte velat belasta dem med mer sorg och bekymmer. 

Jag sitter ofta och läser och söker information ute på internet angående självskadebeteende, vård mm. Detta fann jag i dag och det är så sant det som står tycker jag av egen erfarenhet:

Svårt att leva med någon som skadar sig själv

Självskadebeteende kan vara snabbt övergående, men det kan också vara svårt att bli av med. Om man som syskon eller förälder lever med någon som har ett självskadebeteende kan den inledande oron och rädslan gå över till irritation, frustration, ihållande ledsenhet eller att man faktiskt till slut inte orkar bry sig. Det är inte så att man slutar bry sig, men man kan bli så överväldigad av ständig oro och andra smärtsamma känslor att man till slut stänger av för att orka med resten av livet, som skola, arbete, vänner och andra krav och måsten. Man kan känna sig maktlös och rädd. Ilska och avstängdhet kan bli en väg ut ur dessa känslor.

Viktigt att ta pauser från oron och tillåta sig själv att må bra

Det är inte bra att låta självskadebeteendet styra hela familjen. Det man kan tänka på i sådana här situationer är att det är svårt för oss människor att vara i en pågående kris som inte går över. Det finns inget enkelt facit, men det kan vara viktigt att fokusera på annat. Göra trevliga saker tillsammans som en familj, fokusera på något som förenar familjen istället för det som splittrar och oroar. Försöka att hitta sätt som gör att familjen, eller delar av familjen, kan slappna av och ha det fint tillsammans, även om inte självskadebeteendet är helt borta. Man behöver ta pauser från oron och tillåta sig själv att få ha det bra ändå.

Pratade med E i dag! Det slog mig att det är ett tag sedan sist så jag tog helt sonika och ringde upp henne. Det lät som att det var ganska så bra med henne ändå. I morgon ska hon till sin samtalskontakt och där kanske de pratar om framtiden och vad det blir. 
Gud vad jag hoppas på att det blir något bra av det hela i slutändan. Det måste det bli!

I dag läste jag en artikel i dagens tidning om några unga eldsjälar som hade samlat ihop julklappar och begivit sig till barn 3 på lasarettet ( canceravdelningen ) och delat ut julklapparna till de sjuka barnen. 
Den ena av tjejen hade själv haft cancer och visste att detta kunde vara till glädje för barnen. Självklart är det det! Jag började att gråta lite lätt så där av artikeln och bilden på de sjuka barnen. Det är så orättvist att de små ska få cancer och det är så fel. En liten kid ska inte behöva få cellgifter, tappa håret, bli uppsvullen i ansiktet osv. Det är inte rätt! 
Jag tänker ofta på min väns son och vad de nu går igenom och kan inte ens föreställa mig det helvetet de kämpar mot. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att han ska bli frisk från sin leukemi. 

Snart kommer min vän hit så vi ska baka lite och sedan blir det middag på en restaurang i stan. Det ska bli väldigt trevligt!

Jag fick ett fint kort igår på Facebook som jag måste dela med mig av:

 

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...