torsdag 26 december 2013

Bra vård!

Vår dotter tycker konstigt nog att hon har fått en bra vård. Åtminstone av den som är hennes samtalskontakt numera. 
Hon har ju bytt några gånger under årens lopp. 
Vi är glada åt att hon tycker om sin samtalskontakt men kan inte riktigt hålla med om att vården har fungerat bra.
Vi ser längre än så helt enkelt! 

Vi föräldrar kontrar med att varför har hon då mått så extremt dåligt det sista året, varför skar hon sig som en besatt och varför överdoserade hon flera gånger om vården var så bra?!
Nu har förstås E ett stort ansvar själv i att bli frisk eftersom det hänger på henne till största grad.
Hur motiverad hon är och hur mottaglig hon är för att använda sig av kbt eller dbt i stället för att skada sig är allt upp till henne. Det jobbet måste E göra själv och där har hon påbörjat sitt jobb - det håller jag med om!

Jag tror att det är lätt att bli " hemmablind " och nöja sig med det man får men det är inte en bra vård om någon som vår dotter har haft ett självskadebeteende i så många år. 

Det var vi föräldrar som startade upp det här med att E skulle få komma på ett behandlingshem, det var vi som tryckte på för att något mer skulle hända, men det har sorgligt nog inte hänt ett dyft sedan april månad.

Inte mer än att hon nu ska eventuellt börja i det här som kallas vågen ( efter våra påtryckningar om behandlingshem ) fast det märkliga är att hennes samtalskontakt på psykiatrin tyckte själv att det inte var något för E. Det sade hon på det möte som var i juni. 
De väljer den billigaste varianten av vård - det står oss klart! 
Men det KAN vara ett bra alternativ så vi håller tummarna och tror på det här med vågen ändå. Vad mer kan vi göra?! Det är numera bara att hoppas!

Sist men inte minst så är det så att eftersom jag och Es pappa samt hennes tvillingsyster hölls utanför hela tiden om hur dåligt det faktiskt var ställt med E, så borde boendepersonal samt deras chef ha slagit larm. Mer än vad som gjordes! Hur kunde de acceptera läget som det var? Hon uttryckte sig om och om igen att hon inte ville leva och där och då så borde mer hjälp har satts in. Det är under all kritik att det har fått fortgå eftersom vår dotter faktiskt höll på att dö ifrån oss. Att få sådana samtal om att ens dotter ligger på sjukhus efter överdoser är bland det värsta man kan få uppleva. Så sorry men vi kan inte tycka att vården har fungerat bra!

Att E nu mår bättre är fint men hon är fullproppad med mediciner och frågan är hur hon skulle må utan dem? Kanske bättre med tiden men förmodligen sämre i början. Vi anser att någon eller några borde tas bort på försök genom nedtrappning. Nu vill inte E ens höra talas om det och blir förbannad när jag nämner det, men hon vet ju inte om något annat numera. Piller är hennes värld! Hon var för tusan bara tre år för första gången hon fick lugnande i sin lilla kropp. Vid fyra års ålder började hon med epilepsi mediciner och sedan har det ökats på med fler mediciner genom årens lopp.
Eftersom inte E lyssnar på oss inom familjen så borde någon annan ta upp det med henne. Någon som hon lyssnar på och inte blir arg på! 
Men vi har ingen kontakt med personalen och känner inte längre något förtroende för dem, så där är det rätt så kört. Tyvärr! 
Jag drömde en natt att den ena av dem som är Es kontaktperson på boendet hörde av sig till mig och var så trevlig. Hon var den som jag råkade i gräl med under vårt möte i juli och som inte svarade på mitt mail senare den månaden. Där jag tyckte att vi skulle dra ett streck över diskussionen vi hade haft. 
Jag har inte träffat henne sedan dess och det är tråkigt eftersom jag uppfattade henne som en trevlig tjej innan detta hände.

Jag är en sådan person som inte tycker om att vara i onåd hos någon men när det gäller E så struntar jag fullkomligt i det. Eller det kanske jag inte gör egentligen....
Det påverkar mig i högsta grad att behöva bråka och bli oense om saker och ting och att dessutom inte få gehör någonstans ifrån tär enormt mycket på mig. 
Jag har gjort mig obekväm i mångas ögon men det är min dotter och inte deras. E är mitt allt och jag kämpar till dess mina ögon blöder om så är och om så behövs. Allt för hennes skull! Även om hon själv inte förstår och inser sitt bästa så gör vi föräldrar det.
Det är bara så sorgligt att vi är så maktlösa!








 

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...