tisdag 17 december 2013

Rosa elefanter

Rosa elefanter har vi väl alla hört talas men nu snackar vi rosaskimrande toalettpapper.
Jag satt på muggen och toapapperet är helvitt men mina ögon skojade med mig, så att det blev med ens stora rosa fläckar på inte  bara papperet jag höll i, utan även på rullen som satt i toapappers hållaren och inte nog med det....hela jävla balen var rosafläckad. Jag var tvungen att ta med mig papper ut till A och visa men då var papperet så klart vitt. 
Lika så när jag sedan skulle visa A de övriga rullarna i badrummet. Vadå rosa? Nej nu var de alla vita som det ska vara! Jag hallucinerar inte om ni nu tror det ;-)

I går hade jag en riktig trög dag! Kroppen värkte och jag var galet trött. Det var en av de där dagarna när det känns som att jag är på väg att bli ordentligt flunsig. Men det blir aldrig något av det utan nästa dag så känns det bra igen. 
På något sätt så strejkar kroppen så här ibland och när det händer så är det jättejobbigt för i vanliga fall så är jag ganska så pigg och alert. Tycker jag själv men A tycker att jag ofta klagar på trötthet!

För första gången på länge så sov lillan i sin egen säng i sitt eget rum hemma hos henne och mamma J. Annars har hon legat i dubbelsängen med sin mamma. Dessutom så har hon även där för första gången sovit utan blöja hela natten och faktiskt inte heller kissat i sängen, som man kanske kunde vänta sig. Båda två är jätteförkylda i dag berättade J.

Hon behövde barnpassning då det ska skrivas klart och lämnas in ett viktigt skolarbete till klockan elva denna förmiddag, men jag har lånat ut min bil och hon hade inte tid att skjutsa hit tösen. Morfadern jobbar och tvillingsystern likaså! 

I dag ska jag sätta mig och skriva till Råd & Stöd angående den utredning som ska göras. Behöver tipsa dem om att snabba på lite eftersom överläkaren vi föräldrar träffade hade det som önskemål. Jag har bara glömt bort att sända det där mailet men nu ska det bli gjort. 

Jag läste en artikel i går kväll om adhd och adhd mediciner. Det är skrämmande att E sedan flera år äter Ritalin som nämndes i artikeln. Jag måste länka den hit så ni läsare får ta del av vad som stod i artikeln.

http://www.mynewsdesk.com/se/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressreleases/adhd-experter-ett-aars-behandling-med-adhd-droger-skapar-skadliga-foeraendringar-i-hjaernan-870048 

Här har ni en till länk om detta där bilder på hjärnor före och efter ett års adhd medicinering kan ses: 


http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0063023

 

Jag själv fick en adhd diagnos som vuxen! Det förklarar så klart och tydligt mitt sätt att vara, speciellt i skolåldern. Jag kunde verkligen inte koncentrera mig och sitta still, jag var klassens clown, bråkstake och djävul. 
Samtidigt så hade jag också svårt att höra vad som sades i klassen både av lärare och elever men åren gick och jag blev placerad i obs klass i årskurs fyra. 

Sedan fick jag gå om hela fyran och hamnade i en trevlig klass men fortfarande hade jag stora svårigheter och fick gå i något som på den tiden hette klinik. Vi var några elever som samlades i ett klassrum för sig där vi fick specialundervisning. Det var förnedrande att dels behöva vistas i en obsklass som jag fick göra bland skolans värstingar och dels behöva gå ifrån sin vanliga klass för att gå till " kliniken ". Men jag minns lärarna vi hade i dessa kliniker som helt underbara och alltid så lugna och framför allt snälla. 

Ingen förstod att jag hörde dåligt eftersom hörselvården hade avfärdat det med att jag var okoncentrerad. Först när jag var femton - sexton år gammal och gick i junior high school i Saudi - Arabien dit vi hade flyttat, så förstod en lärare att jag ju i själva verket måste höra väldigt dåligt. 
Vi for hem på semester och hörcentralen fick än en gång kolla min hörsel, som då visade sig vara urdålig. Jag hör nästan inget på mitt högra öra och det vänstra är det också skruttigt med. Hörapparater provades ut men jag var inte villig att använda dem och det är först i vuxen ålder, som jag har accepterat dem och nu vill jag inte vara utan den hjälpen att kunna höra.

Inte konstigt att jag var ett busfrö åren igenom med både en adhd och en hörselskada som gjorde allting så mycket svårare för mig.
Jag drogs tidigt till det som var spännande och förbjudet och började i tolvårsålder att tjyvröka, vid tretton tjyvsnusa och vid femton att dricka och röka hasch lite sporadiskt. 

Vid sjutton års ålder drack jag varje helg och gärna någon gång mitt i veckan. Förhållanden sprack på grund av att jag inte ville hålla upp med alkoholen och vid nitton tjugo års ålder drack jag flera gånger i veckan och rökte brass dagligen.

Jag blev utslängd hemifrån och flyttade in hos en kille som var elva år äldre än mig som var en etablerad missbrukare och kåkfarare. Nu festade jag dagligen och hade god tillgång till rökat då min pojkvän sålde det till andra och alltid hade hemma mängder av hasch. Jag hade när jag var sexton år även testat heroin och när jag var sjutton arton år provat opium några gånger.

Men höll mig sedan till att röka hasch och dricka fram till dess jag var tjugoett år gammal. Då började jag att må psykiskt dåligt och fick fruktansvärda delirium när jag försökte att sluta dricka men jag tog hjälp och började på ett behandlingshem i öppen vården. 

Det var min räddning även om jag inte höll mig riktigt ren åren efter det men jag blev med barn och slutade till och med att snusa och rörde inte en droppe än mindre rökte något olämpligt. Jag var så lycklig när jag förstod att vi väntade barn och de var enormt önskade. Vi såg verkligen fram mot att bli föräldrar!

Trots det så höll inte förhållandet med deras pappa och när töserna var fyra månader gamla så separerade vi. 
Jag fick ångest igen och kämpade med att göra mitt bästa för dem, men sömnbrist och andra omständigheter gjorde det svårt för mig och när flickorna var tre fyra år gamla, så fick jag och flickorna åka till ett behandlingshem där jag kunde få hjälp tillsammans med mina döttrar. Där vi bodde i drygt två år!

När vi kom hem igen så fortsatte jag att gå i terapi för min ångest på ett behandlingscenter i Umeå. Det var där som personalen som jobbade med mig såg det ingen annan hade sett - att jag hade adhd tendenser och en utredning startades. 
Den var grundligt gjord och psykologen gick bakåt ända så långt som i låg eller mellanstadiet. Hon pratade med gamla lärare, mina föräldrar osv! Jag fick göra tester, svara på frågor och många timmar ägnades till utredningen. Till slut så fick jag då diagnosen adhd!

Jag fick prova adhd mediciner! Ritalin, Concerta mm! Men jag fick världens hjärtklappning av dem och slutade att ta några mediciner. Jag har än i dag ingen som helst lust att börja med sådant och definitivt inte efter att ha läst om skadorna de orsakar på hjärnan.
Det talas om självmedicinering när det gäller adhd och det är möjligt att det var lite vad jag pysslade med under årens lopp. 










När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...