söndag 22 december 2013

Tankar och känslor

Jag låg i min säng tidigare denna morgon och surfade runt lite på Facebook. På en sida så läste jag om en dotter som hade fått en förtida julklapp av sin mamma och innebörden i de ord jag läste sade mig så mycket. Där i låg tacksamhet och kärlek!
Jag kände ett sting av avund över att mamman till denna flicka inte behöver vakna upp varje morgon och känna sorgen inom sig över att ha en dotter som har ett självskadebeteende.

Jag vet inte hur många gånger som jag har känt att jag inte vill vara med om det här längre. Att jag bara kunde knäppa med fingrarna så var allting bra med E och att vi hade en fin mor / dotter relation.
Nu har vi inte så mycket kontakt med varandra för tillfälligt och det är hon som verkar vilja ha det så. De gånger vi hörs är det oftast via sms då E inte är så pigg på att prata i telefonen.

Jag sörjer naturligtvis detta likväl som jag sörjer hennes mående för allting hör förstås ihop. Men hon har förändrats vilket både jag och A tycker och hon är inte riktigt närvarande.Vare sig fysiskt eller psykiskt och på något sätt så känns det som att jag har förlorat henne på inte bara ett plan. 

När E berättade för mig via sms ( vad annars ) om Kammarrättens avslag, så var det kort och koncist. Jag svarade henne att vi får ge vågen en chans och att det kan ju vara bra men att om det inte fungerar, så får vi gå vidare...via psykiatrin och socialtjänsten ändå.
Svaret blev: slutdiskuterat! 

Detta kändes inte som Es egna ord utan mer som att de var tagna från någon annans mun. 
Det är svårt att förklara men som mamma så finns det nog ingen som känner sin dotter så bra och både jag och A ser som sagt var dessa förändringar. 
E är långsammare i tankebanorna och jag tittade även igenom korten från vår resa i somras. Under resans gång så tyckte jag att vi på något sätt hade fått igen en bit av den gamla E som hon var innan hon började på att må dåligt. 
Men ändå var det inte så! Jag kom på av att titta på dessa kort att i ögonen och ansiktsuttrycket var det inte samma E. Icke närvarande till hundra! Om det är hennes medicinering, hennes mående eller bara ett avståndstagande vet vi inte men vi vet i alla fall att det inte är som det tidigare var.

Jag har också börjat känna som så att nu måste jag börja tänka mer på mig själv för att orka. Många månader har jag lagt ned min själ i kampen för E men lika många månader har jag mötts av motstånd från alla håll och kanter. Bland boenderpersonal och vårdpersonal, bland socialtjänstfolk och från E själv till en viss del. Jag orkar helt enkelt inte med mer och det finns inte heller mer som jag kan göra. Annat än att finnas där för henne när hon vill och behöver mig!









 
 

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...