fredag 31 januari 2014

Risperdal

Min kära bil har börjat på att rosta så jag måste i dag kolla upp var det är billigast att åtgärda skiten. Ska ändå till Burlins för att hämta ut en extra nyckel till kärran då den andra är trasig. Men tror inte att dem får fixa rosten då de förmodligen är rätt så dyra.

E berättade i går att hon ska sluta med Risperdalen och förstås trappa ned. Det glädjer mig enormt mycket och ingen annan medicin ska ersätta den. Jag hoppas bara att hon inte mår sämre när den tas bort. I så fall hoppas jag att hon berättar det för någon så att hon inte går och mår dåligt i tysthet och gör något dumt i stället.
Det ska bli sanslöst underbart den dagen jag aldrig mer behöver oroa mig för hennes mående. Det är min absolut högsta önskan! Tänk att veta att hon inte har ångest, att hon aldrig mer skär sig och aldrig mer funderar på att ta sitt liv. Hon är på god väg och helt klart går det åt rätt håll och E gör ett jättejobb med sig själv. En eloge till min älskade älskade flicka!!

I går kväll ringde mitt barnbarn och det första hon sa var: Mormor - jag har bajsat på toan! Hon lät mäkta stolt och eftersom hon har haft vissa svårigheter med just den biten så berömmer vi henne förstås jätte mycket över hur duktig hon var. Det är fortfarande mjölkfritt som gäller för hennes del men om magen har blivit bättre vet jag ej. Möjligen så klagar hon lite mindre på ont i magen! 

Har sovit som en klubbad i natt och vaknade kvart i sex i morse. Känner mig relativt utvilad med sex timmar i sömn och trots att Vicky fick sitt anfall i går kväll, så sov jag alltså bra. 

Nu är hundarna rastade och utfodrade så det är väl dags att bege sig i väg för att uträtta de ärenden som behöver göras.

 

torsdag 30 januari 2014

Anfall

Medan jag stod och lagade till middagen i kväll så fick den näst äldsta tiken Vicky som blir elva år i nästa månad ett otäckt anfall. Benen spretade rätt ut på golvet och hon försökte ta sig upp men kroppen hängde inte med. Jag har sett det en gång tidigare för mer än ett år sedan och då utreddes hon och en massa prover togs utan att några konstigheter hittades. 
Det är riktigt läskigt att se och jag får panik och hinner tänka en massa under tiden. Det ser ut som att hon får en hjärnblödning eller något sådant men mest troligt så är det ett epileptiskt anfall.

Medan A tog hand om Vicky så ringde jag vår veterinär och efter att ha pratat med henne så kändes det lugnare och under tiden som vi samtalade så slutade hennes anfall. Vi kan inget göra mer än hålla henne under observation och kommer de tätare och oftare så får vi ta ställning då till vad vi ska göra. 

Vicky är min favorithund och den ende av dem alla som får ligga i sängen just på grund av sina anfall. Jag TROR förresten vid närmare eftertanke att hon hade ett för ca ett halv år sedan, sent en kväll då vi hade lagt oss. Det lät en himla massa i deras bur och efter det så bestämdes att hon skulle få joina oss i vår säng utifall att hon skulle få fler epileptiska anfall. 

Man blir smärtsamt påmind om att vi inte har våra djur kvar i livet för evigt och det gör förbannat ont att tänka att det en dag är dags att ta farväl av ett älskat husdjur. 

Det rör på sig

Förhoppningsvis så händer det lite grejer nu gällande E. På måndag ska hon till Vågen och prata med dem igen. Det är visst fortfarande inte klart om hon ska börja där men det lutar nog åt det. Hoppas i så fall att det kan vara till hjälp för henne med den sorten av behandling. Vad gör vi annars? 
Jag är uttömd på ideer och har ändå inget för att försöka få till något för E. För helt krasst så har inte ett skit hänt sedan i april månad när jag och Es pappa samt Es syster började med att få till någon förbättring för E.

Lenagården som var på tapeten och som själva var väldigt intresserade av att få göra en bedömning på henne inför en eventuellt vistelse hos dem föll i glömska, råd och stöd har inte satt igång sina utredningar och väntar ut syn och hörselresultaten, personalen på Es boende har vi ingen kontakt med fast vi önskade något annat. Hennes förbannade samtalskontakt på psykiatrin vägrar träffa oss och medverka på ett samverkan möte med socialtjänsten, boendepersonal, oss föräldrar samt lss handläggare och chefen för boendet.

Det som nu alltså kan fungera är Vågen som för övrigt är det enda alternativet då psykiatrin hela tiden har ansett att gruppboendets personal ska kunna fungera som vårdare och psykologer. Vilket boendet själva inte tycker eftersom de inte har den rätta utbildningen för att hjälpa dem med ett självskadebeteende, de har inte den rätta kunskapen ( även om de har fått handledning ) och de har inte kunnat finnas där för vår dotter i alla situationer. Det finns nämligen fem sex brukare till att ta hänsyn till. 

Det är tack vare reportern på TV 4 nyheterna som vi fick kontakt med verksamhetschefen på psykiatrin och hon har varit både tillmötesgående och trevlig. Den första för övrigt som har bemött oss föräldrar på ett bra sätt under de här långa månaderna.

Jag vet inte så mycket om vad Vågen är och jag har inte heller hört något av någon som har varit där för behandling men hade gärna velat veta mer.

E var ju och kollade hörseln för en tid sedan ( hon har gått tidigare också som barn ) och den hade tydligen blivit lite lite sämre så hon blev erbjuden en hörapparat. Det blev hon även när hon var yngre men då vägrade hon att prova ut någon. 
Nu ska hon hur som helst testa en apparat och den fjortonde februari ska E till hörcentralen och göra ett avtryck och titta på hörapparater. 
Jag som själv bär apparater på både vänster och höger öra är helnöjd med mina och varken kan eller vill vara utan dem. Det hör jag alldeles för dåligt för! Så jag hoppas att E också ska bli nöjd med tiden. Hon får förstås räkna med en inkörningsperiod för man blir trött i huvudet och less på de höga ljuden men det är en vanesak. 
Tänk att som för min del kunna höra fåglarna kvittra något jag aldrig gör utan hörapparater. Bara det är en upplevelse!

Nu ska jag i väg och hjälpa mina föräldrar att handla igen. Veckorna går rasande fort och snart är det helg. På lördag ska vi först titta på invigningen och sedan stämma träff med M på en restaurang i stan. Ska bli trevligt!
Det känns nödvändigt med lite roligheter nu! Jag är så trött och disträ att hälften vore nog. Träffade på en gammal bekant på affären och nämnde att jag numera är mormor var på hon frågade om jag hade blivit det igen. Nej svarade jag henne men jag är ju mormor till T. 
Jamen det vet jag ju redan för vi har ju träffats flera gånger - fick jag som svar. Jösses! Är jag helt blåst eller.... kan inte ens komma ihåg var vi skulle ha träffats med lillan och namnet på kvinnan är jag osäker på. 
Märker också att när jag sitter här och skriver så är hjärnan inte riktigt med. Verkar texten i dag lite underlig så bortse från det! Sjukt men skyller på trötthet!

Jag läste en artikel i dagens tidning som jag delar med mig av.




 

Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...