måndag 30 juni 2014

Arla morgon

Jag vaknade före fem i morse och direkt så gick tankarna igång på det här med mamma. Det var knappt att jag hade vaknat förrän hjärnan började på att arbeta på högtryck. 

Det som jag kan känna är att jag skulle vilja vara med min mor så mycket som möjligt den tid som är kvar. Men eftersom hon är så dålig nu, så sover hon mest igenom dagarna full med morfin och hon orkar inte med besök. 

Hon ringde mig för en stund sedan och var ännu sämre i dag i värken och nu tror även hon liksom läkarna att det är cancern i lymfkörtlarna som har spridit sig ytterligare. Att det är därför ryggen och magen smärtar!

Mamma har nästan inte kissat något berättade hon och är rädd att njuren lägger av snart.
Jag sade till henne att jag hoppas att hon får komma hem till stugan snart, men det trodde hon inte.
Ska sanningen fram så tror jag inte heller det innerst inne! 
 

Hon känner att det luktar sjukdom om henne och bad mig att söka efter en deodorant som heter Oscar de la renta som hon tycker mycket om att använda. Den är som jag förstod det näst intill luktfri och en roll on som hon använde mycket förr. 
Däremot så var mamma inte säker på att den finns kvar ute i handeln men jag ska göra mitt bästa för att finna en till henne.

På onsdag ska jag min vän M och E bila till Skellefteå då tjejen som köpte marsvins ungarna ringde och berättade att den ena inte är en hona, som vi trodde. Hon ville att vi skulle köpa tillbaka den och det måste vi ju göra. 
Det är zoo som har sagt att det är en hona men det verkar ju inte stämma så bra då. Hannen som har varit med honorna i flera veckor - inte bra!!

I går hade jag sjukt ont i mitt knä och promenader var bara att glömma men jag fick en behandling och i dag känns det mycket bättre. Så pass bra faktiskt att jag tog en promenad på en mil med Daisy. Visserligen i långsamt mak men jag kom mig ut i alla fall! 

E var tillbaka på avdelningen på psyket i går och sov över till i dag. Jag vet inte om hon skrivs ut nu eller inte! 





söndag 29 juni 2014

Smärtor

Min bror ringde och berättade att han skulle åka upp till våra föräldrar i dag och sedan ta en tur ut till stugan. Jag har inte riktigt ro i kroppen att bara göra inget en dag som denna, utan bestämde mig för att följa med honom.

Men så ringde mamma och berättade att hon hade haft en fruktansvärd natt med smärtor som inte går att beskriva. Hon fick även en blodtransfusion och mer dropp och var så neddrogad att jag knappt kunde höra vad hon sade. 
Hon orkar inte med något besök i dag så jag och min bror hälsar bara på pappa denna gång. När mamma ringde så var han på besök hos henne och hade bett personalen på geriatriken att skjutsa honom till henne. 

Jag känner mig så himla ledsen och hennes enda njure som hon bara har 40 % funktion kvar på kommer inte att orka i längden, mamma själv kommer inte att orka, organen kommer inte att orka....

Hur länge hon ska lida kan man ju aldrig veta men jag hoppas hellre på att det då går fort än att hon ska plågas så här. 
Hon berättade att hon har så ont att hon bara gråter!

En dag som en sån här så längtar jag extra mycket efter mitt barnbarn.



Vilodag

Nu har det varit en hel del flängande hit och dit på slutet så i dag blir det en vilodag med bara ett ärende. Som det är planerat nu i alla fall! 
Gårdagens besök på restaurang var trevligt! Som vanligt god mat och efterrätt. 
Tog en promenad ned till stan efteråt och tittade på cruisingen som var.
Men jag har väldigt ont i mitt knä efter löpningen i går och klarar nästan inte längre av att gå på benet. Så det gick lite långsamt och DET är inte jag van med, numera...
I dag blir det ingen promenad än mindre någon joggingrunda kan jag ju säga.

Hur som helst så innan middagen var vi upp till mamma och pappa på respektive avdelning. Pappa mådde bättre i sitt knä men de ska göra en datortomografi för att kolla så att cancern inte har spridit sig till mjukdelarna. 

Mamma däremot var risig! Hon hade inte längre droppet men de hade vätskat upp henne mellan 14.30 - 21.30 dagen innan. Det lär nog bli mer dropp snart igen eftersom hon inte klarar att äta så bra längre. Inte heller dricka! Dessutom så är det ju det där med kräkningarna, lösa magen samt blödningarna från rumpan. 

I går hade hon blött mycket igen och de skulle när vi kom till henne precis kolla blodstatus. Mamma orkade knappt öppna ögonen under vårt korta besök, men hon var fullproppad med morfin då hon får fyra doser per dag och det förklarar ju varför hon var groggy. 

När de båda får komma hem från sjukhuset vet jag inte men det måste förstås ha löst sig först med hemsjukvården och hemtjänsten. 

Hur klarar jag själv då att leva mitt i allt det här?! Jag pratar med A jättemycket, jag gråter en massa, jag går mina långpromenader och rensar hjärnan och jag försöker att göra något roligt lite nu och då. 
Som i går när vi gick på restaurang, eller som när vi var till Tallin eller som när vi nu ska till Turkiet.
Jag laddar mina batterier på det sättet för att orka och det är nödvändigt, tro mig!

Jag försökte att få med min bror i går på restaurangbesöket men han var för deprimerad för att vilja det och sade själv att han kan inte gå ut och försöka ha kul när våra föräldrar är så sjuka.
Vi ser verkligen annorlunda på saker och ting och sörjer det som händer runt oss på olika sätt.


 
 

lördag 28 juni 2014

En mil

Jag vaknade relativt tidigt denna morgon och beslutade mig för att dra på mig joggingkläderna och ge mig ut på en runda innan frukosten. 
10,05 km non stop med personbästa känns bra och jag sprang lika mycket för mamma, pappa och Es skull som för min egen. Det är så skönt att förutom att jag får motion och kondition även får lufta min hjärna och tankarna samt känslorna. 

I går skrev min dotter J till mig och var så besviken! Hon och hennes kompis hade bokat en resa till Turkiet i andra veckan på augusti med avresa från Stockholm. 
Eftersom de båda är studenter och inte har en fet ekonomi så valde de ett billigt alternativ med all inklusive. 

I går så hade J fått ett meddelande från Turkietresor om att deras resa var ändrad till en annan dag, det vill säga två dagar tidigare än beräknat. 
Så nu står de där med en resa till och från Stockholm som ej är avbokningsbar, med fel datum. 

Jag har suttit och tittat efter en annan resa till dem men inget bolag har den 11 augusti som avresedag, tyvärr! Jo något hade förresten det men då skulle planet lyfta så tidigt att tjejerna inte hinner ned till Arlanda. 

Jag fann en resa 9 augusti från Stockholm ( går inga från vår stad på de datum flickorna kunde ) med all inklusive och med ett bra pris, men frågan är vad de gör med sin flygbiljett till och från Umeå. De förlorar ju 1500 kr vardera på det här och måste även lägga ut ytterligare någon tusenlapp på resa.
Dessutom så är Js kompis för tillfälligt i Norge och skulle komma hem den helgen. 

Så jag önskar att jag kunde lösa detta åt dem på ett smidigt och bra sätt och så pass billigt som möjligt...

För min egen del så är det bara arton dagar kvar till dess det bär i väg till värmen. Nedräkningen har börjat!

 

fredag 27 juni 2014

Dropp

I dag har jag varit på stan och shoppat lite! Sandaler, t shirts och en expander stång till fönstret. 
De kortärmade tröjorna ska jag dock byta till större storlekar under morgon dagen. 

Var till mamma en sväng och nu ligger hon på onkologen med dropp då hon var uttorkad. Det ante mig om jag ska vara ärlig!
Hon har fått maxdos på morfin men har ändå väldiga smärtor i ryggen. 
I morgon ska det göra ytterligare en böjröntgen för att se om de finner vad som felas. 

Med båda föräldrarna på sjukhuset och med dottern på psykiatrin ( dock permission nu ) så kan man hålla sig för skratt. 

Tack till alla ni som tänker på mig / oss i detta jobbiga som vi går igenom.




 

Lasarettet

Mamma ringde i morse och berättade att i natt klockan 03 hade hon känt att det inte längre höll att vara hemma. Hon hade så svåra smärtor trots det snabbverkande morfinet hon tar. 
De fick helt enkelt hämta in henne till sjukhuset!

Jag vaknade vid femsnåret i morse av någon anledning och kunde sedan inte somna om. Kände att något hade hänt och mina farhågor besannades då mamma ringde.
Det är så sorgligt för hon ville verkligen inte läggas in utan ville stanna kvar i stugan och i det lugn som råder där ute. 

Jag brast i gråt efter vårt samtal och i morse när jag vaknade så tidigt så låg jag i min säng och tänkte på mamma. Jag tänkte på att hennes smärtor kommer att förvärras ytterligare, att hennes mående kommer att försämras ännu mer och att till slut så kan hon kanske inte alls vara hemma. 

Det är hemskt att se och höra hennes plågor och jag vill inte att hon lider så här. Cancer är en plågsam sjukdom!
Vi får se hur länge hon blir kvar på sjukhuset men jag hoppas att de kan hjälpa henne på något sätt och att hon kan komma hem snart.

Läste i går en artikel som jag delar med mig av:
http://www.patienttorget.se/helt-nytt-s%C3%A4tt-att-behandla-cancer 

Bjuder på en bild av morgonens promenad där min egen " kennelflicka " går med Daisy ;-)

Nu är det bara nitton dagar kvar till Turkietresan! Jag längtar vansinnigt mycket men är samtidigt orolig över att lämna allting här hemma. Det känns som att vad som helst kan hända nu!

http://www.ving.se/turkiet/side/sunconnect-side-resort/bilder
 



torsdag 26 juni 2014

Sålda

Pratade med min dotter som berättade att nu är båda honorna sålda till en tjej i Skellefteå vars pojkvän hämtade dem i eftermiddag. Hannen fick zoo köpa!
Bra att E fick in lite pengar för gudarna ska veta att det är inte gratis att ligga på lasarettet och med en låg inkomst som hon har, så svider det lite extra i plånkan. 1200 kr för förra svängen ska hon in med och kommande faktura blir säkert på liknande summa.

Jag bad hennes pappa att betala den första räkningen åt henne för själv så har jag inte råd. Jag önskar att jag var en sådan mamma som hade gott ställt och som kunde säga: Ta den här slanten och unna dig något roligt! Det hade jag velat kunna säga till båda mina döttrar som jag älskar så mycket och vill så väl.
Men jag ställer upp på andra sätt i stället och hoppas och tror att det uppskattas det med.

Mitt barnbarn ringde till mig i eftermiddag och frågade om hon kunde få komma och sova över. Så nu är hon här och ligger efter ett bad i sin säng och " läser " Bamse. Hon har förresten kommit in i kiss och bajsåldern som ni kan se på videon jag lägger in.
Det där skrattet får mig att smälta <3




 

Avancerad Hemsjukvård

Tog en runda på en mil som vanligt i morse fastän det kändes motigt att ge sig ut och jag hade lite ont i knäet. 
Men det är så skönt efteråt!
Sedan åkte snabeldraken fram för även hos mig behövs det ju städas ibland. Tycker att oftast så tryter orken efter allting som jag hjälper mina föräldrar med. Det blir lite som att mitt eget hem får stå tillbaka, men nu är det fint i alla fall. 

E har sovit hemma i natt och det verkar ha gått bra och hon tyckte att det var skönt att vara hemma igen. 
I dag skulle hon städa och greja på lite! 
Vi pratade lite om hennes medicinering i morse och läkaren hade sagt att det finns två alternativ.
Det ena är att E fortsätter med Abilify men ökar dosen ytterligare och tydligen så är det få biverkningar på den medicinen. 
Jag frågade varför läkaren skriver ut en sådan psykosmedicin till någon som inte är psykotisk men det är tydligen så att den är stämningshöjande och depressionsminskande....

Det andra alternativet är att E slutar med Abilify och hoppar på Risperdal igen och att de då minskar dosen än vad hon tidigare hade. 
Det låter på E som att hon tänker fortsätta med det först nämnda alternativet och jag kan bara hoppas för hennes skull på att hon får börja på att må bättre snart. 

Jag talade med mamma i dag som inte tänker åka in på sjukhuset, trots allt. Hon vill vara kvar ute i stugan så länge som möjligt och menar att tids nog så kommer det ändå att behövas mer hjälp och ställas högre krav. 
Läkaren på Onkologen vill att Avancerad Hemsjukvård sätts in tidigare än planerat och det motsätter sig ju inte mamma. De kan då till och med åka ut till stugan för att ge blod, ta prover och så vidare.

Även pappa har på gång hemsjukvård framöver som det lät som på mamma. Det är nödvändigt då han inte klarar något själv längre. Inte i det skick han är i nu i alla fall och det är med nöd och näppe som han tar sig upp ur sjukhussängen och fram med rullator.
Han kissar fortfarande i flaska såg jag i går och det går ju inte att han kommer hem och inte ens kan gå på toaletten själv. Då behövs mer hjälp!

Det är svårt att se sin pappa förändras från att ha varit den starkaste, modigaste, smartaste och snällaste pappan som går i ett par skor till en svag och trött samt lite glömsk person som själv medger att han inte är som han ska längre i tankarna. De starka medicinerna påverkar honom till en viss del, säger han.

Mamma skulle höra av sig sedan efter att hon har pratat med den som håller i det här med hemsjukvården. Hon har väldigt ont men har tagit morfin regelbundet och hade fått i sig lite nyponsoppa till lunch och till mellanmål skulle hon dricka en näringsdryck.

Det börjar på att komma chili nu på plantorna och jag hoppas att det blir många heta och goda som jag kan skörda och torka.


Foto: Nu är det chili på gång :)


 

onsdag 25 juni 2014

Sova hemma

I dag ska E sova hemma hos sig och passa på att mysa lite med marsvinsungarna innan de ska i väg.
Hon var i valet och kvalet över vilken av honorna som hon ska behålla men det tippar åt att det blir Vera som hon heter. En lurvig söt liten pälsboll. 

Det är väldigt konstigt det här med vår sms konversation för hon har inte fått något alls av mig nästan på slutet. Jag var i kontakt med min leverantör i dag och de rådde oss att ta ut sim kortet i minst en timme och inte skicka så långa sms utan i stället skicka till exempel två korta meddelanden. 

Inte blev det bättre för det!! Nu måste vi använda oss av quizkampen där man kan skicka meddelanden mellan varandra. Jag provade att ringa till E men när jag slog numret vid tre tillfällen så stod det att jag ringde till Canal Digital Kabel. 
Till slut så fick jag slå in numret manuellt och då gick fint. Märkligt!!

Jag har under eftermiddagen varit med min bror ute i stugan hos mamma. Först så hämtade jag ut ett snabbverkande morfin till henne plus något annat som hon fick utskrivet i dag av onkologläkaren. 
Hon har sjukt ont nu och skriker ibland till! Onkologen tror att hon har fått metastaser i skelettet och att det är därför som hon har så fruktansvärda smärtor. 
Men själv så tror mamma att det är ryggen i sig som spökar efter att hon försökte att hjälpa pappa. 

Onkologen vill lägga in henne men helst vill ju mamma inte det. Mår hon dock inte bättre i morgon så kanske det blir inläggning, trots allt. Hon grät i dag och sade till mig och min bror att hon är så glad att vi finns och vad skulle hon ta sig till om vi inte gjorde det. Då hade hon blivit sittandes sade hon! 

Jag hatar det här....jag hatar att se mina föräldrar blir så här dåliga och jag känner mig så väldigt maktlös. Mamma sade i dag när hon låg i sängen: Döda mig! 
Nu menar hon ju inte det bokstavligen men hon lider
så in i norden av värken och allting annat. 
Att kräkas, att ha diarre, att inte kunna äta, att ha smärtor som är olidliga och att veta vad som komma skall. 

Var även upp till pappa på geriatriken en sväng! Han är då så virrig och konstig av alla starka smärtstillande han får och han börjar bli rätt så glömsk. Jobbigt att se!

Mamma hade fått hem ett gäng med näringsdrycker som jag packade upp åt henne. En hel drös som ni kan se!

Cindy den äldsta i flocken gillar mat så skarpt att hon kliver upp på bordet på äldre dar och knyckar Troys foder om hon får chansen och om skålen har blivit uppställd på bordet när det var kvar mat. 
Hon beter sig som att det är helt normalt att vara på bord ;-)








tisdag 24 juni 2014

Olust

Jag har inte hört av E på flera timmar trots att jag har sänt henne flera sms angående bland annat marsvins ungarna. 
Det är olikt henne att inte svara och det plus ett kortfattat sms innan hon slutade att höra av sig gör mig orolig. 

Det är förra årets händelser som gör sig påmind och jag tror inte att det är något speciellt som har hänt nu MEN känslan av olust och oro kommer som ett brev på posten.
Hon har förmodligen besök på psyket eller permis....hoppas jag!

Jag längtar så galet mycket efter den dagen jag inte längre behöver känna rädsla för vad E ska ta sig till. Den dagen hon mår bra igen! För det SKA hon göra förr eller senare - det måste hon....

Mamma orkade inte stanna kvar på lasarettet i väntan på jourläkaren från ortopeden utan ringde mig och ville ha hämtning och skjuts ut till stugan. 
Jag körde ut henne och skurade golvet lite efter pappas olyckshändelser innan han åkte in på sjukhuset. Blod och urin hade lyckats komma både här och där. Det är inte så att han inte kan hålla tätt men han var i sådan sits att han inte kunde komma åt en toalett utan fick använda vad nöden krävde. Det läckte då ut lite på golvet!

Uppdatering:
Es syster fick tag i henne och det visade sig att E inte har fått några sms av mig. Inte sedan i morse! Det där är väldigt märkligt och något som har hänt mellan våra telefoner flera gånger. Vem tusan får mina sms då om inte hon för skickade är de i alla fall. 
Får kanske byta simkort!

Nu kan jag lägga mig och sova utan oro för den saken skull i alla fall. 
 




Hemma en snabbis!

Jag har varit och handlat på apoteket och affären åt mamma och medan hon är på lasarettet, så åkte jag hem en stund för att vara med hundarna. 

Min bror skjutsade henne till sjukhuset men jag ska hämta och som jag nämnde tidigare skjutsa ut henne till stugan. OM hon far dit ut vill säga! 

Det kan till och med hända att läkarna behåller henne över natten eller att hon måste in igen tidigt i morgon bitti. Så vi får se hur det blir!

Det som slog mig i dag är hur präglad av sin sjukdom mamma börjar på att bli. Jag kvider inombords av att se hur ansiktet har dragits ihop och av att höra hur lite näring som hon får i sig om dagarna.

Jag tyckte också att hennes ansikte hade förändrats i färgen men mer åt det gulaktiga hållet. Nu hoppas jag att det bara var ljuset i köket som är orsaken till det och inte sjukdomen i sig. 
Mamma klagade över att hon börjar känna sig trött och det är så klart cancern men framför allt ännu så länge att hon inte får i sig de näringsämnena som kroppen behöver. 

Hon dricker näringsdryckerna och om än det tar lång tid och smakar väldigt dåligt, så måste hon få i sig dem. 

Mamma sade vid ett tillfälle att hela dagarna går åt till att försöka få i sig näring, få i sig cortisonet, morfinet, pulvret och gud vet vad. Hon får börja mornarna med att kräkas upp slem innan hon kan försöka sig på att få i sig medicinerna eftersom hon annars får upp dem och det går ju inte. Slem ställer till det också med andra ord!
Illamående är hon konstant och trots att hon har försökt med tre olika preparat för att stävja det så har illamåendet ej gått att få bukt med. 

Det jag har handlat i dag åt mamma är inte det som jag handlade för några månader sedan. Det är ingen riktig mat! 
Det hon får i sig lite av är skinka och melon, korntunnbröd och ibland lite hamburgare. Förutom då de näringsdrycker hon intar!
Det som också slår mig är hur lik min mormor hon blir allt eftersom tiden fortskrider. Mormor hade också cancer men inte denna sort som mamma har.



 

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...