tisdag 30 juni 2015

Hopplöst fall

Ju mer jag tänker på hur psykiatrin dömer ut vår dotter som mer eller mindre ett hopplöst fall där hon inte kan få chansen till att få en bättre vård ju mer förbannad blir jag. Vad är det för sätt?! Det går jävligt bra att skriva ut skitmediciner och sätta henne på tvång på en sluten avdelning men att sätta henne på ett behandlingshem går inte. Dumheter! Jag känner min dotter bäst och jag vet att hon visst skulle kunna ta till sig behandlingen och den vård som ges. Hon är fan inte dum i huvudet! Som hennes pappa sade: Det sitter väl inte i hur smart man är - nej det handlar till stor del om känslorna inom henne och hur hon ska hantera dem. Där har hon blivit bättre men mycket återstår innan hon kan ses som frisk enligt mig. Enligt psykiatrivården så blir hon nog aldrig frisk! Snacka om skilda åsikter! Enhetschefen inom boendeverksamheten är inte något bättre hon som sväljer allt som de som har jobbat med vår dotter säger. SKÄRPNING!!



söndag 28 juni 2015

Ska jag dö nu

Har haft flickorna på besök både i går och i dag! I går för behandling av A och lunch. I dag bara J och mitt barnbarn på lunch och solning ute på altanen. Vi har ett riktigt fint väder i dag!

Om sjutton dagar åker jag bort och under resans gång kommer mammas dödsdag att infalla. Jag bad flickorna att åka till morföräldrarnas grav den dagen och själv kommer jag att tända ett ljus på balkongen den 18 juli. Till minne av min älskade och saknade mamma.

J berättade att dagen innan deras mormor dog så hade mormodern frågat om hon skulle dö nu och då hade dem svarat att det skulle hon inte men vad svarar man en sådan gång?! Dagen efter på fredagen kl.21.00 så dog hon ju!

Jag började att gråta då min dotter berättade detta för mig och jag kan se mamma framför mig som hon var på onsdagen då jag såg henne för sista gången. Jag saknar både henne och pappa fruktansvärt mycket fortfarande. Smärtan och sorgen kommer som vågor över förlusten av dem båda. Det är så jobbigt! Vad kände mamma då hon frågade om hon skulle dö? Förstod hon att det led mot sitt slut? Gud om jag fick träffa henne igen!

Min mage har blivit helkonstig! Eller den har varit det i några veckor nu men det har blivit värre. Jag har ett konstant tryck i ändtarmen och det känns som att jag aldrig får tömma tarmen fastän jag får det. Tre fyra gånger per dag får jag kila på toaletten för att göra tvåan. Jag har börjat att få ont i magen då jag äter och kan inte äta så stora portioner längre för då mår jag inte alls bra. Shit happens ;-)

I går så visade E upp sina prickar och jag lovar....dem är över HELA kroppen!! Överallt!!! Det såg inte klokt ut och hon hade det jobbigt med klåda vilket jag kan förstå. Fy fabian vad piller kan ställa till med!

Bjuder på några kort!







onsdag 24 juni 2015

Kedjeväst

I förmiddags var E, jag och hennes pappa till hjälpmedelscentralen för att titta ut en kedjeväst till henne. Hon har redan ett kedjetäcke om natten men ville gärna ha en väst också. Det fanns två olika varianter men med liknande syfte! Den ena innehöll några slags kulor som tynger ned och skapar ett lugn sam ger ett punktvis tryck på huden.

Den andra var med kedjor och inte lika bekväm tyckte hon och valde den förstnämnda västen med kulorna. Dessutom så fick E prova ut en krage som kallas somnakrage som är utformad och anpassad för att ge ett jämnt och stabilt tryck. Det ger en skön omslutande effekt att bära en sådan också!

Dessvärre så är det inte gratis och man kan inte få bidrag för sådana hjälpmedel ens via en arbetsterapeut men eftersom vår dotter är i stort behov av dem så var det självklart för oss att beställa en väst och kragen till henne. Trots en summa av 5328 :-. Men som jag sade till Es pappa så känns det väldigt viktigt att hon får dessa hjälpmedel. Det fanns även en typ av sackosäck med kulor som man kunde svepa in sig i. Både jag och Es pappa provade den liksom E själv då förstås! Den var grymt skön och jag skulle lätt kunna somna i en sådan - så skön var den. Synd att den var så hiskeligt dyr! Annars hade vår dotter kunnat få en sådan också men 12000 kr kändes lite väl mycket då vi ändå skulle betala för de andra prylarna.

E mådde ganska bra i dag tror jag! Men hon såg påverkad ut på något sätt vilket både jag och hennes pappa reflekterade över. Dels så hade hon fått prickar över kroppen som lyste ilsket rött och dels så hade hon vissa svårigheter att svälja saliven vid några tillfällen. Det har vi aldrig sett tidigare! Hon ser också lite lite plufsig ut i ansiktet säkerligen beroende på dels medicinerna och dels att hon inte rör på sig speciellt mycket. Tidigare så tränade hon ju i alla fall på gym men det var ingen idé att fortsätta betala för det då hon mer eller mindre slutade att gå på dem. På grund av att hon låg inne!

Hon berättade att hon ska sluta med den medicinen. Den hade hon fått utskrivet för sömnen men jag förstår inte riktigt hur den kunde göra hennes sömn bättre. Den var ju för något helt annat men förmodligen så fyllde den ett syfte som var tänkt att passa vår flicka också. På något sätt....

Medicinen hette Nozinan och läser man i fass så känns den ju lite galet fel att ge till E men kanske att det också ska vara bra med den sorten för tvångstankar som de menar på att hon har. Kanske att självdestruktivt beteende räknas som en tvångstanke? Jag har i vart fall ingen aning!

Jag fick en sådan underbar present av mina fina flickor! Kolla in den i bilderna :)


Svaret

Jag sände i väg ett svar till enhetschefen för boendet och kopierar in det här. Inte hela men delar av det. Jag vet att det som vanligt inte leder till något utan de kör sitt race, har sina åsikter och struntar i vad vi föräldrar anser. Precis som det har varit under de senaste åren...

vi har svårt att se att hon inte skulle kunna ta till sig en behandling på ett bra sätt på grund av sina funktionshinder. Vi efterlyser fler expertisers råd i detta! Det känns som att Es lindriga begåvningshandikapp som just är väldigt lindrigt förstoras upp. Det var ju på håret att hon ens kunde få börja i särskolan. 

Så varför skulle hon inte kunna klara av en behandling på exempelvis ett behandlingshem? På Lenagården ( som ett exempel bara ) tar de emot dem med adhd, aspergers syndrom, autism,  bipolär / manodepressiv, dubbeldiagnoser, personlighetsstörning, psykos, schizofreni, självskadebeteende, tvångssyndrom, ätstörningar. Nog hade ett sådant ställe kunnat vara något för vår dotter? Det kan omöjligt vara kört för hennes del! Du skriver också att Vågen har sett förbättringar och det låter fint och bevisar väl lite att det går att förändras. 

Vi kan bara inte sitta ned, rulla tummarna och acceptera att E kanske måste leva med sin ångest och sina suicidtankar resten av sitt liv. Hur kan man ens tänka att acceptera det?! 

Er syn på det hela är lik den ni har uppgivit hela tiden under två års tid! Tryggheten på boendet med personalen och sin egen lägenhet, samtalsterapi en gång i veckan osv. Vi förstår hur ni tänker där men hon fortsätter ju att må dåligt, blir inlagd alltför ofta på grund av sina självmordstankar och äter alla sina mediciner. Vad är det för liv?? 

Är det verkligen så att vi alla ska rycka på axlarna och gilla läget när det handlar om en ung tjej som inte ens har fått chansen till ett vanligt normalt ungdomsliv på grund av sitt dåliga mående.Hon har missat hela tonåren och efterkommande år på grund av sitt självskadebeteende. Det har ju gått många långa år som måste ha varit förfärliga för framför allt vår dotter. Många år med ångest ( bara den som har haft ångest vet verkligen vad det innebär ) som i sin tur skapar suicidtankar hos henne vilket jag faktiskt kan förstå som den som själv haft ångest tidigare. Det är ett rent helvete! Ett helvete som hon borde få mer hjälp att ta sig ur. Oavsett vad expertis på Vågen och ni andra anser! 


tisdag 23 juni 2015

Utskriven

Jag har ju totalt glömt bort att skriva att E är utskriven från psykiatrin. I går faktiskt! Det känns härligt men hur länge ska det vara innan hon åker in igen? Som vanligt så hoppas vi att det ska gå lång tid och att hon får må bra så att hon inte behöver läggas in. Men NÄR hon blir inlagd så beror det ju på att hon har starka suicidtankar vilket vi fick veta i dag. Det hade vi redan räknat ut men det blir liksom bekräftat när dem skriver det till oss.

Det jag som mamma känner är en förtvivlan och hopplöshet och framför allt en inre oro som nästan förgör mig. Jag har levt i denna oro och sorg under lika många år som min dotter har mått dåligt och jag är alltid alltid LIVRÄDD för att hon ska ta sitt liv. Att hon ska lyckas!! Var tar man vägen med den oron? Kan dem som tycker att vår flicka inte ska ha mer vård förklara det för mig? Just för hennes suicidtankar så är det ju bra att hon blir inlagd eftersom hon inte är säker på boendet under de perioderna.

Hennes jobb på hunddagiset ska nog i alla fall utökas som jag nämnde tidigare och det är bra. Att jobba med djur gör gott för själen!

På tal om hundar så är vår äldsta lilla grå fortfarande inte hundra pigg. Eller hon är pigg men vill inte äta något. På åtta dagar har hon bara ätit några kulor, några Frolic och ett par ostbitar. Tack och lov så dricker hon i alla fall!

På torsdag är det ju återbesöket hos veterinären! Har lilla grå inte börjat att äta innan dess så får vi ta upp det med dem. Det kan vara tänderna som krånglar men det kan också vara att hon mår illa av medicinerna.



Ska det vara så här

Jag fick i dag ett svar på det mail jag sände till boendepersonalen samt till deras chef. Ett bra och konkret mail men något nedslående! Hon skriver att expertis på Vågen anser att vår dotter på grund av sitt lindriga begåvningshandikapp alltid kommer att få leva med detta och med sin ångest - mer eller mindre. De har svårt att se att hon skulle kunna bli hjälpt av en vistelse på ett behandlingshem. Eftersom de anser att hon inte skulle passa in och kunna ta till sig behandlingen och att alla hennes diagnoser spelar in.

Ja hör ni....vad säger man om det?! Ska vi alltså bara sätta oss ned och rulla tummarna och acceptera att vår dotter aldrig mer ska få uppleva hur det är att vara frisk och ångestfri? Ska vi bara acceptera att hon inte kan få chansen till en ordentlig behandling under en lång tid? På grund av hennes lindriga funktionshinder? NEJ vi kan inte acceptera och ej heller släppa detta!

Es pappa kommer att diskutera med hennes syster och sedan får vi se vad de gör och hur de går vidare. Jag själv ska försöka att på mitt håll luska fram olika expertisutlåtanden från utomstående individer. Hur det nu ska gå till....

Man är verkligen maktlös som förälder!


 

söndag 21 juni 2015

Fortsatt tvång

E är fortfarande inlagd på ett lpt! Hon visste igår inte när hon skulle bli utskriven och det klart....hur ska hon kunna veta det?! Men det är hemskt tråkigt att hon anses må så dåligt att de måste sätta tvångsvård på henne. Tänk att behöva vara inlagd i den miljön när solen skiner och värmen är här. Å andra sidan så kan man ändå inte njuta av sådant när man mår dåligt. Inte fullt ut i alla fall! Om jag utgår för hur det var för mig själv så var det jobbigt att bara leva när ångesten var så stark dygnet runt åren om. Jag antar att det är likadant för min flicka och andra som också mår så där dåligt.

Hur som helst så är vi trötta på det här jag och hennes pappa och skulle vilja veta vad som är planerat för E. Blir det något annat än samtalsterapi en gång i veckan och fyra timmars praktik per vecka eller ska det fortsätta så här. Undrar vi! För att få dryfta våra tankar och funderingar så skrev jag ett mail till boendepersonalen samt till enhetschefen för boendet där vi ställer dessa frågor.

Vi får väl se om de hör av sig på något sätt efter helgen!

Jag vaknade i morse tidigt tidigt och tankarna var direkt på E och hur det är nu med henne. När vi var till sjukhuset för att avlämna hygienartiklar så slog det mig att när hon talade så lät hon så livlös på rösten. Det var liksom ingen gnista och det lät nästan mekaniskt. Jag tror inte att det beror på medicinering utan mer på att hon var deprimerad eller något sådant. Så tolkar både jag och A att hon upplevdes!

Es pappa tycker att det var bra att jag skrev ett mail till personalen men tror lika lite som mig på att något ska hända av det mailet. Som vanligt så rullar nog allting på med in och ut på psyket på lpt eller frivillig basis, terapi en gång i veckan osv. Tyvärr!

Till er politiker, vårdpersonal mfl som jobbar och möts dagligen av problematik hos våra unga med missbruk av olika slag, självdestruktivt beteende som väl också kan ses som ett slags missbruk och andra psykiska sjukdomar. Se oss föräldrar också, se vår förtvivlan och hjälp dessa individer som inte får hjälp eller bara lite hjälp. Till dem i socialnämnden i Umeå som sitter och styr över andras liv medan de samtidigt plockar ut feta löner:





torsdag 18 juni 2015

En vecka

Nu har det gått en vecka sedan E lades in igen på psyket! Hon är fortfarande under LPT men har permission i morgon när det är midsommarafton och skulle fira dagen med boendet. Det är verkligen skittrist att hon måste vara instängd på en låst avdelning på sjukhuset men är det den enda hjälp hon får och känner att hon vill ha, så måste det ju vara så. Jag tycker bara att det är för sorgligt att det enda de kan erbjuda henne är terapi en gång i veckan, piller och inläggningar då hon mår för dåligt för att bo hemma.
Mitt i all bedrövelse så får jag väl förstås vara tacksam och glad över att min dotter fortfarande två år efter sina självmordsförsök är i livet och så vitt jag vet inte har gjort några fler försök till att vilja lämna jordelivet.

En vän till mig har delat min bok på sin FB sida och då han har många vänner så kanske någon delar i sin tur och så vidare. Det är vad jag hoppas i alla fall då jag verkligen vill sprida hur illa det kan vara inom psykiatrivården och hur svårt det kan vara att få rätt hjälp till någon som är självdestruktiv.

Min mamma sade en gång till mig något år innan hon dog att jag har i alla gjort allt jag kan för att hjälpa min dotter och mer kan jag inte göra. Hon var själv rätt så förbaskad och naturligtvis förtvivlad över att hennes älskade barnbarn mådde så dåligt och inte fick en konkret vård. Samtidigt som hon blev kluven då hon såg alla dem som skalliga och glåmiga gick på onkologen för sin cancer och som kämpade för allt de hade för att överleva sin sjukdom medan hennes dotterdotter hade försökt att ta sitt liv. Mammas första reaktion när hon hörde att E hade nästan dött var en ren och skär ilska.

E lovade sin mormor på hennes dödsbädd att hon skulle kämpa för att bli frisk från sitt självskadebeteende. I och med det så hade jag hoppats på att hon kanske själv skulle ta tag i det här med en ansökan till något behandlingshem för att slutligen få en riktig chans till ett tillfrisknande. Men det löftet som hon gav sin mormor tycks ha fallit i glömska, tyvärr!

Nu vet jag att det inte bara är att bli frisk utan att det krävs en massa jobb med sig själv men det har gått runt tio år sedan hon blev självdestruktiv. Tio år av skärningar ,ångest, inläggningar och så vidare....

Boken: http://www.bokus.com/bok/9789174636901/sjalvdestruktiv-dotter/


Gjorde en asiatisk morotssoppa med sting i till lunch som är suveränt god. Bjuder på en bild av soppan!





Min bok

Vill bara påminna om att ni kan köpa boken om självdestruktiv dotter på lite olika ställen. Bland annat på Adlibris via till exempel den här länken där ni har den i en e bok: https://www.adlibris.com/se/e-bok/sjalvdestruktiv-dotter-9789175697451

Vill ni hellre köpa denna variant så gör ni det här: https://www.adlibris.com/se/bok/sjalvdestruktiv-dotter-9789174636901

Alla eventuella intäkter går oavkortat till min dotter!
Vill också passa på att be om ursäkt för vissa korrigeringsfel i boken där samma stycke uppkommer vid ett par tillfällen.







måndag 15 juni 2015

Under utredning

Jag mailade i förra veckan ansvarige för den utredning som jag är under angående det eventuella lilla hjärtfelet jag kanske har. Det står klart att trots det ekg som gjordes i december visade på lqts så är det ändå inte klart att jag har detta. Först när utredningen är klar ställes den diagnosen....eller inte....! Jag hoppas verkligen att det visar sig att jag och min släkt inte har detta fel. Det vore så skönt att slippa bekymra sig om något sådant också. Men dem där uppe råder mig ändå i ett mail att undvika bedövningsmedel med adrenalin inför den kommande tandoperationen i augusti. Jag får ta ett snack med min tandläkare! Har egentligen bara lust att strunta i att ta bort tanden då den inte besvärar mig så galet mycket. Helst hade jag velat att den lossnade av sig själv!

E smsade att hon behövde pengar och att hon skulle få gå ut en stund. Har dock ingen tillåten permission. Jag förstår hur den läkaren som har satt ett LPT på min dotter tänker men det känns ändå så galet och sorgligt att hon inte kan få fara hem ens för en dag. Att de tvingar henne att vara kvar på avdelningen så att hon inte ska kunna skada sig själv. Det som gör mig så rädd är att E skulle kunna göra allvar av att dö om hon mår tillräckligt dåligt. Hon har ju försökt tidigare och fifflat med piller, gömt undan dem och hållit på. Hon har varit väldigt planerande i vissa händelser och det känns inte alls bra. Jag gladdes så åt att hon verkade vara på bättringsvägar nu för ett tag sedan men så behövs det så lite så rasar hela hennes värld och hon mår så himla dåligt.

Min andra dotter smsade också mig i dag och hade den roliga nyheten att få berätta att hon har blivit erbjuden en fast tjänst efter sommaren. Det var verkligen upplyftande och jag är grymt stolt över henne.

söndag 14 juni 2015

Dryg typ

E kontaktade mig i kväll och var i behov av sanitärprylar och då hon inte ville ta upp det med dem på sjukhuset så åkte vi upp till henne med grejerna. Jag såg henne i fönstret men hon var förstås tvungen att vänta på att någon öppnade dörren.
En man öppnade och jag kan ju lugnt säga som så att han var INTE trevlig för fem öre. Vilken attityd, vilken le människa! Jag räckte fram min hand för att skaka hand och presentera mig och han bara tittade på mig i några sekunder som att han tänkte att varför ska han skaka hand med mig. Sedan tog han den men blicken han gav mig var inte snäll. Han tittade på oss som att vi vore gangstrar eller några som kom dit för att smuggla rakblad el dylikt till min dotter.

Sedan gav jag E en kram och sade att hon får se till att komma hem snart igen till sina marsvin. Ja svarade hon de behöver henne! Sedan så tyckte nog den där skitstöveln till personal att det var dags att vi sade hej då till varandra. Som hörselskadad så läser jag av folks minspel och kroppsspråk väldigt väldigt bra och det är svårt att lura mig med alla de år av träning i att uppfatta saker och ting som inte hörseln har uppfattat och det jag läste av var som sagt inte sjysst.

Nu får det vara nog kan vi känna! Nu får E se till att komma sig ut därifrån och sedan ska vi se till att söka hjälp för henne igen. Ett behandlingshem någonstans där hon kan få en konkret hjälp och en trygghet samt stöd till hundra dygnet runt utan att känna sig inlåst och övervakad och där samspelet med föräldrarna och den övriga familjen är viktigt. Men vi räknar med kraftigt motstånd! Från eventuell personal på gruppboendet, från psykiatrin och från socialtjänsten. Som tidigare år!

I kväll bär jag med mig dessa obehagskänslor och den stora sorgen i mitt hjärta när jag i min säng lägger mig. Jag känner tårarna trycka bakom ögonen och jag fick ont i magen av att se min dotter se så ledsen ut och mötas av en skit till personal. Men jag ger aldrig upp och lika lite ger Es pappa upp!





Från frivilligt till tvång

Har haft kontakt med min dotter via sms! Hon vill inte gärna tala i telefonen när hon är inlagd och det kan jag ju förstå. I dag var det inget bra men kanske framför allt för att hon var så arg på läkaren. Hon hade velat fara hem i dag men fick inte det för doktorn och när E då blev arg så satte läkaren ett LPT på henne. Jag vet inte riktigt hur det där går till men har alltid trott att för att de ska kunna sätta tvångsvård på någon så måste de ha mer på fötterna än det här. Trodde jag! Hur som helst så är dottern fly förbannad! Hon ville inte stanna på grund av att hon ej får sova och det bara är skit där på avdelningen.

Jag svarade henne att hon kan ju tänka på det nästa gång hon mår dåligt och vill lägga in sig. Att det kanske är då bättre att hon kämpar på i hemmiljön och att hon alltid kan ringa mig, sin pappa och sin tvillingsyster. Vi finns här för henne!

Vidare så uppmanade jag min dotter att lugna ned sig, se på tv på datorn, surfa runt och försöka tänka på annat. Att helt enkelt lugna ned sig och ta en dag i sänder....

Bjuder på ett par bilder på lilla grå som fick sig ett bad och inte uppskattade det alltför mycket.






lördag 13 juni 2015

Utebliven permis

E hade permission i dag från lasarettet men mådde för dåligt för att orka fara hem utan stannade kvar på avdelningen förutom att hon tog sig lite frisk luft på området. Förbannat att hennes ångest inte släpper! Hon får vid behov en Sobril förutom de mediciner hon redan tar för sitt dåliga mående. Sobril hjälper henne men inte fullt ut. Jag åt själv den sorten för många år sedan och tyckte om känslan som den gav mig men det är ju benzo i dem vilket inte är så bra.

För drygt två år sedan försökte vi i familjen för första gången övertala E till att söka sig till ett behandlingshem i Uppsala. Hon var inte speciellt villig och positiv till den idén just för att det skulle vara så långt hemifrån. Men hon var beredd att prova på och göra ett studiebesök på behandlingshemmet. Dessvärre så nekade ju Umeå kommun det vill säga socialtjänsten till att hjälpa vår dotter. De avslog hennes ansökan till behandlingshem med motiveringen att det var psykiatrins ansvar att hjälpa E.

I dag två år senare är E fortfarande inne i denna karusell med dåligt mående, skärningar, inläggningar på psyket, tvångsvård likväl som frivillig vård. Terapi ca 45 minuter per vecka och ( 4 timmars ) praktik på ett hunddagis i veckan. När hon orkar gå dit vill säga! Tänk om hon hade fått komma till behandlingshemmet för två år sedan. Undra var hon hade varit i dag i sin utveckling?! Undra om hon hade mått bättre?! Jag förbannar än i dag de där skitstövlarna i socialnämnden som avslog ansökan. Förakt är vad jag känner!



torsdag 11 juni 2015

Inlagd igen

Dottern messade mig i dag om att hon återigen hade lagts in på psyket. I natt hade hon vaknat och inte mått bra alls och inte kunnat somna om förrän på eftermiddagen då hon tog en tupplur på avdelningen. Hon förstår själv inte varför hon började på att må dåligt då hon hade en jättetrevlig dag i går med bland annat ett besök hos en tatuerare. Nog är det väl själva fan att hon inte ska få må bra någon gång. Att detta helvete hon lever i aldrig tar slut! Hon som skulle på tivoli i dag med boendet hamnade i stället på en sluten avdelning.

Jag talade med försäkringskassan i dag angående min dotter och ridningen som hon önskar få hjälp med av dem. Det är tydligen psykiatrin som håller i det där och inte fk. Däremot så är det dem som ska godkänna och betala för en aktivitet av detta slag. Men skulle det visa sig vara långa köer till ridningen så sade handläggaren att E kan söka till något annat, så godkänner de det. Hon fick höra Es bakgrundshistoria de sista åren och blev helt klart tagen av det jag berättade.

Jag mailade i går den ansvarige för den utredning som görs för mitt konstaterade lilla hjärtfel och frågade henne hur det går. Hon hörde i dag av sig via mailen och berättade att min biologiska mammas journal hade kommit för ett par dagar sedan och det var den hon väntade ut. De andra hade hon fått tag i! Nu ska dem gås igenom och sedan ska det tas upp i ronden som där efter beslutar om och vad som sedan ska göras. I bästa fall så behövs inget för min del! Inga betablockerare och sånt där. Jag har hört att man kan bli trött av dem och jag är väl nog trött som jag är haha. Behöver ingen hjälp på traven på den fronten! Hur som helst så blir det tidigast i höst som de fortsätter med detta då de går på semester snart.

Vi får hoppas att solen och värmer behagar anlända snart! Ja solen har vi ju fått skymta i dag men var värmen är undrar jag allt. Det är snart midsommar men fortfarande så pass kyligt.



onsdag 10 juni 2015

Utskriven

Jippi nu är E utskriven igen och i dag har hon varit på en tripp med sin kp och haft roligt. Bland annat tatuerat sig igen! En jättesnygg tatuering som är väldigt talande. Jag lägger in en bild på den längre ned i blogginlägget!

Har haft en mycket trevlig resa till Tallin! God mat, dryck och bra väder gjorde sitt till. Tallin är en mycket fin stad så vi tillbringade nästan hela dagen i den gamla staden. Gick och strosade i affärer, åt på en indisk restaurang för fjärde gången och tog en öl på en uteservering. Jag är väldigt nöjd med resan och längtar redan efter att få göra om den i framtiden. Men först har vi ju resan till Turkiet i juli månad.

Jag hade tänkt att installera en AC som jag kanske har nämnt i något inlägg tidigare. Dessvärre så fick jag i går avslag på det av styrelsen i föreningen i mitt bostadsområde, så det blir inget med det. Tyvärr! Det är sådana här grejer som gör att jag känner för att sälja och flytta till något helt helt eget där jag själv bestämmer över mitt boende både invändigt och utvändigt. Här har man betalat över miljonen för en bostadsrätt, betalar en hyra på ca närmare 5.800 kr per månad men får inte göra som man vill. Det stör mig något jävulst!

Glädjer mig i alla fall åt att E är utskriven igen, verkar må bra för tillfälligt och kämpar framåt. Det överväger allt annat!

Har i dag varit till tandläkaren och måste operera bort en tand till hösten. Gruvar mig redan för ingreppet!!

Nu så till bilden på tatueringen som E har gjort!



fredag 5 juni 2015

Examen

I eftermiddags var jag, mitt barnbarn och hennes morfar på examen firande. Vår härliga och duktiga  dotter gick ut sin treåriga utbildning och kan nu titulera sig som legitimerad röntgensjuksköterska. Stolt mor och stolt far! I kväll har hon tjejmiddag för åtta vänner med drinkar och gott innan utgång på krogen. Lillan sover här!

E är kvar på psyket men hade frigång under dagen i dag! Var tydligen inte hem utan gick bara på kiosken på sjukhuset för att köpa lite godis till i kväll och sedan återvände hon till avdelningen där hon får medicin och får snacka lite. Hade haft en träff med läkaren i dag! Jag hoppas att hon snart börjar må bättre igen och att detta bara blir en kortvarig dåligt mående period så att hon får njuta av sommaren. När den nu behagar visa sig vill säga!

I övermorgon sticker jag och A till Tallin på några dagars trevligheter. Det ska bli skönt att komma bort och koppla av efter allting som har varit. Vår goda vän kommer hit för att vara hundvakt!

Dessvärre så fick vi problem inför vår resa i juli till Turkiet! Han som skulle vara hundvakt ( ovannämnda ) åkte på jobb de veckorna men min goa gamla klasskamrat ställer upp och passar hannarna. Tikarna hoppas jag på att min före detta svägerska kan ta men det är inte hundra säkert. Kan hon inte det så sitter vi pyrt till! Vi kan inte avboka resan för vi får inte igen ett korvöre och jag tvivlar på att det finns plats på något hundpensionat så här nära in på resan.

Jag önskar alla läsare en trevlig fredagskväll!





onsdag 3 juni 2015

Psykiatrin

I flera dagar har jag sett fram emot middagen hos mig med mina döttrar och mitt barnbarn. Jag hade lagt kött i marinad och förberett för en trevlig stund tillsammans.

Dessvärre så fick jag veta att E var på psyket och väntade på att få träffa en läkare för inskrivning, så hon kunde inte komma. Det gör mig så otroligt ledsen att hon efter att ha mått bra så länge återigen måste läggas in på grund av sitt dåliga mående. Ända sedan i lördags har hon mått dåligt berättade hon. Men mitt i all bedrövelse så får vi ändå tänka som så att hon har ju mått rätt så bra en lång tid och att detta kanske är fort övergående. Sorgligt är det dock!

Hennes syster och mitt barnbarn dök ändå upp på grillmiddagen men de for hem efter någon timme mätta och belåtna. Tösen ska ju i säng!

Jag har däremot inte bara tråkiga nyheter att berätta! Es syster har klarat sin allra sista tenta samt C uppsatsen och är nu redo för att ta sin examen på fredag. Tre års studier på högskolan är nu till ända och hon får äntligen sin legitimation.

Mina föräldrar var så stolta över J och hade velat vara med dagen då hon tar sin examen. Nu blir det tyvärr inte så!

Bjuder på en videosnutt från då mitt barnbarn var liten. Kolla in leendet på slutet!








tisdag 2 juni 2015

Till minne av mamma

I dag skulle det ha varit mammas 81 årsdag och till minne av henne och dagen till ära så satte jag en blomma på graven. Det var väldigt rofyllt på gravplatsen med solen som sken, fåglarna som kvittrade och humlor som satte sig på blomman jag precis hade planterat. Det var nästan något lite magiskt över det hela för mamma älskade fåglar, hon tyckte väldigt mycket om blommor och hon tyckte också om humlor. Grattis älskade mor på din födelsedag!




måndag 1 juni 2015

Födelsedag

När jag fyllde år så kunde min ena dotter inte närvara men nu i veckan ska vi försöka klämma in en middag tillsammans där båda flickorna kommer. Det är inte så ofta vi ses så det ska bli kul och de hade även en försenad present till mig som E har inhandlat från dem båda.

I morse bad E mig om skjuts efter terapin till affären men jag orkar inte ge mig ut i dag. Det spöregnar och jag är så förbaskat trött igen! Men hennes pappa kunde ställa upp så slutet gott allting gott.

Jag höll på att få hjärtsnörpa i förmiddags för de ringde från min brors jobb och frågade om jag visste var han höll hus då han inte hade dykt upp på jobbet. Vilket var väldigt olikt honom! Han hade inte heller svarat på mobilen så de var ju förstås oroade men jag hade inga nyheter att ge dem om min bror. Det visade sig till slut att han hade både ringt och smsat sin chef och låg hemma i feber och huvudvärk. Jag blev lite orolig där ett tag ska jag erkänna!

I går kväll slog sorgen till igen inom mig! Jag kan ibland toksörja mamma och pappa och ser dem framför mig som de var då de låg på Axlagården för döden. Jag kan ångra att vi inte talade om att de skulle dö, om allting runt omkring med det och jag kan ångra att jag inte sade något till mamma den sista dagen jag såg henne. Men jag visste genom hennes ansiktsuttryck att hon var döende. Det hade förändrats och näsan hade blivit spetsig och hon orkade inte tala. Eller kunde inte kanske på grund av morfinet men hon fick ju sagt att hon ville att vi gick för att det blev så avigt. Jag tänkte på det där i går kväll när jag låg i min säng och allting spelas upp om och om igen. Hon visste att hon skulle dö och hon ville inte att jag stannade kvar eftersom hon kände min förtvivlan och sorg och inte ville känna den - mycket för att skydda sig själv eftersom mamma var rädd för att dö. Så tror jag att det var! Men även att hon inte ville att jag skulle behöva se henne i det skicket.

I morgon skulle mamma ha fyllt 81 år! Jag ska köpa en blomma eller något att lägga på graven och åka dit med den. Gravplatsen blev verkligen fin!





När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...