onsdag 30 november 2016

Samtalskontakt

E berättade i dag att hon har pratat med sin samtalskontakt på psykiatrin om Lenagården, om att hon hade varit där. Det blev nog inte så mycket sagt om det utan dem skulle prata mer om detta i nästa vecka. Bara att hoppas på att kärringen där uppe inte snackar dynga om det där eftersom att dem tycker att E ska bo på ett gruppboende i stället.

Jag frågade E om hon har funderat något mer på framtiden och Uppsala men det hade hon inte. Nu åker jag ju bort men sa att hon får ta det där med hemtjänsten när jag inte är hemma. Är jättebra om hon kan bolla tankarna med dem!

Så har jag varit på kvinnokliniken, finally! Tio år tog det bara.... Hur som helst så gick det bara fint i dag! Allting såg bra ut ( ja cellprovet vet jag ju inte ännu utan där får jag vänta tre fyra veckor på svaret ) men jag hade två myom som var 5 cm vardera och han trodde att det var därför som jag får springa och kissa hela tiden. Smärtorna däremot kunde han inte säga var dem kom ifrån men jag har läst att när man har muskelknutor så kan dem faktiskt ge kramper som jag har. Fick i alla fall tabletter mot både blödningarna som är urjobbiga och mot smärtorna och blir sedan kallad i vår igen. Han pratade om att eventuellt måste livmodern opereras bort men vi får se.

Nu hoppas jag att min resa blir bra och att jag inte behöver ha så ont utan att tabletterna hjälper mot smärtorna. Väskan är packad och så gott som klar! Höll på att glömma packa ned bikinin - KATASTROF!

Med det så önskar jag alla en riktigt god jul för jag kommer inte att blogga mer innan dess.



tisdag 29 november 2016

Lenagården

Vårt besök i Uppsala blev väldigt lyckat för oss alla. E fick träffa några ur personalgruppen på LG och deras bedömning är inte klar men tydde på att dem nog kan hjälpa henne. Till skillnad mot vad dem anser här i Umeå! Vi lämnade fram utlåtandet från överläkare på psykiatrin och dem ska även få journalanteckningar. Det var tänkt att VDn för hemtjänstföretaget som jobbar för E skulle medverka men hon fick tyvärr förhinder och kunde ej komma ned till Uppsala fick vi veta samma morgon mötet skulle vara.

Hon ska dock skicka kopiorna och en ur personalen på LG som E träffade skulle ringa henne. Men han har inte gjort det ännu så vitt jag vet!

Det låg verkligen ute på bondvischan och byggnaden var bitvis rätt sliten som  vi upplevde det men vad gör väl det om personalen är bra och kan sitt jobb.

E själv vet inte vad hon vill och ville fundera så jag ligger lågt ett tag för att inte pressa henne till något beslut hur mycket jag än som mamma till henne vill att hon säger JA till att söka till Lenagården. När hon väl har gjort det så går vi vidare! OM hon gör det vill säga! Då ordnar hemtjänsten och juristen med ett möte på psykiatrin med personalen och kanske någon från socialtjänsten. Men E måste vilja detta naturligtvis!

Jag mailade ju till verksamhetschefen Christina Wennberg - Granberg på psykiatrin här i Umeå för ett par veckor sedan där jag beskrev situationen nu och där jag bad om hennes hjälp till att söka till Lenagården för Es del om det skulle bli aktuellt. Men hon har aldrig svarat på mitt mail!

Själv så har jag haft urjobbiga kramper igen i magen och underlivet! Dygnet runt smärtor oavsett menstruation eller inte och i helgen låg jag pall men fick en behandling för ett snett bäcken. Något som dock inte hjälpte eftersom att kramperna är kvar och A tror inte att det är ett snett bäcken som är boven denna gång. Vad det kan vara vete tusan men jag står inte ut längre och ska till kvinnokliniken i morgon för en gynkoll. Kan ju tillägga att jag inte har besökt en gynekolog eller en barnmorska på tio år typ och således inte heller tagit de sedvanliga cellprovstagningarna som vi kvinnor blir kallade till. Inte för att jag inte har velat utan för att jag har fan fobi för att lägga mig i en gynstol och inte har fixat att besöka dem. Men nu har jag inget val eftersom att detta påverkar hela mig och min livssituation. Jag kan bara hoppas på att det ger sig snart så att jag får njuta av min semester på Costa Favolosa.

Bjuder på en härlig bild på vår sheltie Albert! Fortfarande en odåga till att lämna ensam men i övrigt världens goaste kille och mycket lydig i allt annat.





tisdag 15 november 2016

Morgondagen

I morgon förmiddag bär det av söderut och först ska jag skjutsa E till vdc för att hämta medicinerna, sedan hämta upp hennes pappa och därefter lämna av Albert hos hundvakten. Daisy ska vara hos A!

Jag fick i går det där samtalet ifrån kuratorn på lasarettet och hon tog själv upp det här med behandlingshemmet som jag hade nämnt för henne vid ett tidigare samtal och hänvisade mig vidare till verksamhetschefen. Som är den som jag och Es pappa träffade för dryga tre år sedan efter att det hade varit ett reportage om vår kamp för att E skulle få en bättre vård på tv 4 nyheterna. Denna kvinna var tillmötesgående och trevlig i motsatt till vad jag hade hört. Det bestämdes på det mötet där även överläkaren var med att E skulle få prova på Vågen, ett öppenvårds alternativ i vår stad. Det sades också till oss föräldrar att om Vågen inte fungerade så kunde Lenagården vara ett alternativ.

Nu tre år senare fick jag alltså veta att hon fortfarande jobbar kvar som chef efter att ha återinsatts för den avdelningen. Det verkar som att den ordinarie är borta fick jag höra.

Nå väl jag satte mig i går och skrev ett mail till verksamhetschefen men har ännu inte fått något svar. Jag minns sedan tidigare att hon hade problem med att få iväg sina mail till mig men hoppas att så icke är fallet denna gång. Det var vad hon sade då i alla fall!

Nu kan vi bara andas in och hoppas på att det ska bli något bra utav allt detta. Att besöket på Lenagården ska gå bra, att E kan öppna upp sig mer än vad hon brukar och inte bara sitter där tyst som en liten mus och helt plötsligt säger att hon vill absolut inte fara dit på behandling. Jag vet inte varför jag så gärna vill att hon ska få behandling just där men Anna Kåver är erfaren och när hon tipsade om detta så kändes det så rätt och klockrent. Dessutom så har dem inga bra behandlingshem för självdestruktiva här i stan så vitt jag vet. Det kan också vara bra för E att byta miljö tänker vi som står henne nära. Men naturligtvis så önskar ju ingen mer än jag och hennes pappa samt tvillingsystern att hon tillfrisknade och mådde så bra att vare sig inläggningar, mediciner eller vård någonsin mer behövdes.

Två nätter på hotell ska bli trevligt! God mat och goda frukostar ser jag fram emot och kanske hinna se lite av Uppsala. Om man nu inte går vilse!





lördag 12 november 2016

Värdelösa människor

Kuratorn på psykiatrin på den avdelning som E är inskriven i har fortfarande inte hört av sig per telefon vilket hon sade till hemtjänsten att hon skulle göra. Inte heller har hon skickat kopian på det psykologutlåtande som är gjort på E fastän hon lovade det. Trots att jag har Es godkännande och är hennes gode man! Vi behöver ha med oss utlåtandet när vi åker till Uppsala på onsdag men som tur är så har jag ordnat det på annat håll. Lss handläggaren på kommunen skulle skicka en kopia till E.

Faktum är att personalen på psyket gör allt för att förhala och hålla oss föräldrar ur vägen. Likaså försöker dem det med hemtjänstpersonalen, det vill säga VD som kuratorn sade till att sköta sitt och låta dem kunniga på psykiatrin bedöma vad som är bäst för E. Kanske det inte var så ordagrant men kuratorn var som jag förstår det rätt spydig och lite av en besserwisser liksom dem andra där uppe är. Så har vi föräldrar blivit bemötta under alla åren som vår dotter har varit inskriven på psyket och det är ju nu snart åtta år. Dessförinnan så var hon inskriven på barn och ungdomspsykiatrin.

Jag känner en tyng inombords och en hopplöshet som gör mig riktigt ledsen. Faktum är att ingen kommer att låta E få fara till Lenagården! Allting handlar om pengar...

Turligt nog så mår E rätt bra nu! Det är helt underbart att höra hennes glada röst!!

Nåja vi gläds så länge det varar och hoppas att hon får må så här bra väldigt väldigt länge. För alltid!



onsdag 9 november 2016

Maktlösheten

Om en vecka bilar vi då ned till Lenagården för att dem ska få göra en bedömning på E. Vi hyser inga större förhoppningar om att landstinget ska betala för en vistelse på behandlingshemmet. Senast i går sade kuratorn på psykiatrin att dem anser att E aldrig kan bli frisk från sitt självskadebeteende och sin ångest och dem ser det som bäst att hon får bo på ett gruppboende igen eller i något som kallas trapphusmodellen. Det är deras sätt att lösa Es problematik! Precis som för tre år sedan när vi ansökte om en plats på LG för E! Då svarade dem att hon hade det bäst på gruppboendet och fick den hjälp hon behövde där. Fem år på gruppboendet var inte det bästa.....det har vi skriftligt på! Så många inläggningar, så många överdoser, så många skärningar att det inte går att räkna dem.

E själv har varit bestämd med att hon INTE vill bo på ett gruppboende eller liknande igen. Att hon känner att hon inte hör hemma på sådana boenden och att hon inte heller får den hjälp hon så väl behöver på ett gruppboende. Personalen har ju inte den rätta kompetensen som behövs för att vårda någon med ett självskadebeteende om än dem som på det förra gruppboendet fick gå kurser och fick stöttning av Es samtalskontakt.

Jag vet inte vad vi mer kan göra nu och känner en stor maktlöshet. Socialtjänsten nekade vård för tre år sedan och var väldigt klara med att det var landstingets ansvar att hjälpa henne. Landstinget vill inte hjälpa henne...

E har i alla fall mått rätt bra den sista tiden och har bara legat inne en natt. Det är underbart för både oss och henne. Vår älskade älskade dotter!!


tisdag 11 oktober 2016

Till Johanna

Johanna jag fick ditt mail men slarvade bort det! Tusen tack för det fina du alltid skriver och berättar. Din egen erfarenhet är otroligt nyttigt för mig som mamma till E att få ta del av. Du är en kämpe men det vet du väl om :)

Som mamma till någon som mår dåligt så är man mer eller mindre alltid på helspänn och jag är inget undantag. I dag när jag var ute och gick med hunden och skulle vika av hemåt så såg jag på långt avstånd två män utanför min dotters hus. Dem bar mörka uniformer och fick mig att tro att det var polisen som tittade upp mot min dotters fönster. Jag skyndade mig dit och in till dottern som öppnade i morgonrock och var nästan nyvaken. Haha det var inga poliser där och inte någon annanstans heller. Sådana hjärnspöken kan det bli när man går på högvarv och vet hur det kan vara. Säkert var det bara några jobbare som gick någon annanstans.

E skulle till sin dagliga verksamhet på hunddagiset och med henne skulle arbetskonsulenten följa i dag. Förra gången så mådde E för dåligt och vände om nere på stan och åkte hem igen. Vi får hoppas att hon fixar det i dag!
Men samtidigt så vet jag av egen erfarenhet att ibland kan det helt enkelt vara den bästa lösningen med en förtidspension som i mitt fall. Jag var sjukskriven mest hela tiden när jag inte jobbade. Hann oftast inte vara på jobbet så länge innan jag återigen blev sjukskriven. Till slut så bedömde läkaren och den psykolog som gjorde min utredning det som bäst att jag blev förtidspensionerad.

Jag var kan man väl säga utbränd och hade ångest from hell! Den ångesten försvann faktiskt när jag slapp stressen över att fara på jobbet samtidigt som jag skulle ta hand om mina döttrar var av den ena hade sina funktionshinder.

Visst kan jag känna av ångesten än i dag! Den var helt borta under många år men återkom för fem år sedan och nu dyker den upp någon gång nu och då men inte i form av den skitjobbiga vidriga ångesten. Jag får spänningar och lite svårt att andas fastän jag mycket väl vet om att det har jag ju egentligen inte problem med. Jag kan också tänka som så att det är verkligen inte konstigt att jag själv mår halvtaskigt mellan varven med allting som jag har gått igenom. Sorg kan knäcka en och dåligt förhållande likaså men framför allt oron för sina barn, i detta fall för E. Det är oundvikligt att inte reagera!



måndag 10 oktober 2016

Snabba ryck

Dottern är utskriven igen! Hon ville själv hem och det är ju toppen så länge hon mår nog bra för att vara hemma. Jag hoppas att det inte blir så jobbigt för henne!

Tänkte på det att jag skulle ju få hemskickat en kopia på det psykologutlåtande som psykiatrin skulle ge till en lss handläggare på kommunen. Men det har inte dykt upp något sådant till mig. Vet inte om jag orkar bry mig heller! Jag är så fruktansvärt trött på allt det där med deras attityd på psyket och dem som jobbar med vår dotter. Dels så undergräver dem Es intelligens och dels så har dem aldrig någonsin lyssnat på oss som är hennes föräldrar. Vi som känner E bäst!

Albert var dålig i magen i förmiddags så det slutade med ett bad för hans del. Ingen favoritgrej direkt hos honom som ni kan se på bilden nedan.




söndag 9 oktober 2016

Inläggning

I eftermiddag fem veckor och fem dagar efter sista utskrivningen så fick min älskade E återigen läggas in på psykiatrin. Hon har mått lite sämre en tid men nu höll det inte längre. Jag gick förbi där när jag var ute med Albert och det var så mörkt och nedsläckt hos henne att jag direkt förstod att nu hade hon blivit inlagd.

Första känslan är en stor sorg inombords, en känsla av vanmakt och nästan lite ångest över att hon inte får må bättre utan måste åka in på sjukhuset. Men samtidigt så är jag glad att hon gör det i stället för att skada sig som hon inte verkar ha gjort denna gång enligt henne själv.

Nu vet jag att E inte alltid talar sanning gällande hennes mående och om hon har skadat sig på något sätt eller inte men jag tror inte att hon gjorde det nu. Måste ju lita på vad hon säger!

Vad det gäller det andra med LG så maler kvarnarna väldigt långsamt som vanligt. Inte ens hemtjänstpersonalen har jag hört av fastän jag mailade för några dagar sedan och frågade hur det hade gått med samtalen som hon skulle ta med några viktiga personer. Det är bara att ha is i magen och hoppas på att det i slutändan blir en bra lösning för E. Att hon kan få hjälp!

Jag har funderat hit och dit på det här med Albert och tycker jättemycket om honom men det är oerhört stressande att han inte kan vara ensam en stund. I går morse klockan sju satte han igång att skälla när jag skulle rasta gamla Daisy. Jag hann bara till entren när jag hörde hur han satte igång. Bara att vända om fort med Daisy i släptåg som till råga på allt gjorde sig illa och skrek till i all hast då jag skyndade mig in för att få tyst på Albert livrädd att han skulle väcka grannarna. Jag fyade honom och gick sedan ut igen då det inte heller verkar fungera att gå in när han är tyst och så. Tror i alla fall att det gick bra andra gången!
Detta stressar mig till döds och jag frågade Es pappa om han kan ta Albert men hans tjej säger nej. Konstigt nog tycker han själv också för hon är thailändska och i Thailand hade hon hund men här i Sverige tycker hon tydligen inte om vare sig hundar eller katter enligt honom själv. Det är jättesynd att dem inte kunde det för pappan är kanon mot hundar och dem bor i hus.

Helst så vill jag ju inte lämna bort Albert men vare sig jag eller E kan ta hand om honom i längden om han ska skälla så där. Jag vet inte hur jag ska lösa det! Kommer inte heller att omplacera honom till vem som helst. Kanske frågar dem som passade honom när vi var i Spanien men dem har redan två hundar och jag är inte säker på att dem vill ha en till. Men vi får se hur det löser sig! Ännu ger jag då inte upp min goaste och finaste sheltiehanne.

På tisdag ska jag göra en femtioårskontroll! Gruvar mig som fasen eftersom jag är överviktig numera och har alldeles för mycket fett runt kaggen. Lär få bannor så det ryker om det! Tänkte lämna Albert hos E under tiden men nu är hon ju inte hemma så jag måste ta med honom i bilen i stället för hemma kan han ju inte vara...

söndag 2 oktober 2016

Hotell bokat

Nu har vi bokat hotell i Uppsala och den 16 november bilar vi ned till Lenagården för en bedömning av E. Vi hoppas att den ska leda till något bra för vår dotters skull och kommer att göra allt i vår makt för att en vistelse där nere ska bli av framöver. Tyvärr så anser nog inte psykiatrin detsamma även om dem säger att det ena utesluter ju inte det andra till E och säger att ingen har sagt nej ännu. Vet inte riktigt hur det ska tolkas!

Hemtjänsten är helt underbar och engagerar sig till hundra procent även om det inte är deras jobb. Vd för företaget har varit i samtal med sin kusins pappa som är professor i psykiatri och han skulle titta igenom journalerna och kanske kan han därefter lämna ett utlåtande. Ett positivt sådant förstås är ju vår förhoppning där han anser att LG är ett bra alternativ. Kvarnarna maler sjukt långsamt men peppar peppar E har inte behövt vara inlagd nu på ett par veckor.

Hon har inte Albert längre och vill inte det heller! Inte mer än ibland då jag måste i väg på ärenden och inte kan lämna honom ensam. Han har en sådan separationsångest att det är hopplöst att åka i väg och ha honom kvar i lägenheten. Han skäller som en galning!

Själv mår jag rätt bra men har nog hamnat i klimakteriet. I  alla fall så tyder alla tecknen på det men jag har lite symtom som ligger utanför det normala och fortsätter det att strula så ska jag till kvinnokliniken. För säkerhet skull!

Nu taggar vi för Lenagården!!!



måndag 19 september 2016

Hundvakt

Jag börjar bli lite bekymrad över var vi ska placera alla hundarna när vi far på vår kryssning. Albert kan kanske vara hos dem som hade honom nu när jag var i Spanien men Baltazar och Troy samt Daisy är lite oklart. Baltazar kan få vara hos ett par i Nordmaling men vi vill helst ha honom närmare vårt hem och har frågat min brors före detta fru. Tror dock inte att hon är så pigg på det! Troy och Daisy kan vi inte placera hos vem som helst för Troysan är så otroligt rädd av sig och Daisy uträttar sina behov inomhus. Det blir en slags protest tror jag! Här hemma går det ju bra men jag känner Daisy och kan hennes rutiner samt vet att man inte kan lämna henne en sekund på morgonen innan hon har uträttat det hon ska utomhus. Annars blir det olyckor inne!

Tanken var att As föräldrar skulle kunna ställa upp och ta Troy och Daisy eftersom att dem känner hundarna så väl och bor i hus men nu har mamman sagt ifrån. Troligen så måste vi sätta dem på pensionat i tre veckor! Blir inte billigt kan jag lova men då får jag och A dela på kostnaden. I värsta fall så måste vi placera tre eller fyra hundar där och då blir vi ju ruinerade. Trist att dem inte kunde få vara hos As föräldrar även om jag till en viss del kan förstå deras tänk. Vi hade kunnat lämna grabbarna där och Daisy på pensionat men sånt är livet. Det är bara det att Baltazar och Troy är som As barn och hon vill så klart att dem ska ha det bra och är också besviken men precis som mig så förstår hon också varför föräldrarna inte vill. Hundarna skäller och dem känner sig bundna!

Som sagt vi lämnar inte bort dem till vem som helst utan då får det bli pensionat trots kostnaderna ( en hund kostar 2000 kr / vecka så då förstår ni ju hur dyrt det kommer att bli ).



Besök på Lenagården

Vi har haft kontakt igen med personal på Lenagården och bestämt att åka ned tillsammans med vår dotter för att en bedömning ska bli gjord. Vi tänker oss som så att kanske blir det då lättare att få denna placering på detta behandlingshem betald av endera landstinget eller socialtjänsten eller både och. Ser dem att LG anser att E kan bli hjälpt av deras behandling så kanske att någon av dem går med på en vistelse där.

Under min vistelse i Spanien så ringde återigen kuratorn på avdelningen där E är inskriven och undrade om jag hade varit i kontakt med socialtjänsten angående en plats på ett gruppboende för vår dotter. Nu har dem bråttom!! Jag HAR ju ställt henne i kö men jag var väldigt noga med att poängtera att det är inte vad E vill. Vidare så sade jag till denna kurator att jag tycker att det var dålig stil av teamet på psykiatrin att gå bakom Es rygg, att inte prata med henne om det här med gruppboende och att dem anser att hon inte kan bo i en egen lägenhet utan att i stället ringa mig och trycka på om att jag som god man ska se till att hon får en plats på ett boende igen. Jag sade också återigen att vi liksom E själv vill att hon ska få komma till LG och att gruppboende inte är aktuellt. Jag frågade kuratorn om hon kan hjälpa till i det här med att få E dit men hon svarade bara lite luddigt att hon ska höra med teamet vad dem har tänkt sig.

Läkaren som jag mailade har inte svarat mig på det mail jag sände honom med frågeställningen ifall att han kan hjälpa till med en ansökan till Lenagården. Känner mig lite dissad!

Journalerna är i alla fall utdragna och överlämnade av E till hemtjänstpersonal som hjälper oss i det här. Dem kommer att ordna med ett möte med Es samtalskontakt mfl för att säga vad dem anser. Jag själv tänker inte vara med!

Det är även ett möte på tisdag hemma hos vår dotter där LSS handläggare, boendekonsulent, hemtjänst, E själv och vi föräldrar ska närvara.

Allting rullar på vääääldigt långsamt men vi kan bara hoppas att allting löser sig till det bästa för vår dotter. Hon kämpar på med sin överlevnad och har nu inte varit inlagd på typ två veckor men inte mår hon bra och i förra veckan såg jag att hon hade skurit sig igen till min stora sorg. Albert hennes goa vovve har hon överlåtit ansvaret av till mig. Hon orkar nog helt enkelt inte med en hund när hon knappt orkar med sig själv.


Bjuder på en bild från stranden vi tillbringade dagarna på!




söndag 28 augusti 2016

Att gå bakom ryggen

I slutet på förra veckan så fick jag ett telefonsamtal ifrån kuratorn på den avdelning som E ligger på. Samma kvinna faktiskt som jag försökte att nå angående psykologutredningen och som hänvisade mig vidare i sms.

Denna kvinna ville säga det att dem där på avdelningen inkluderat hon själv, Es samtalskontakt och läkare tror jag tycker att vår dotter har haft väldigt många inläggningar på psykiatrin sedan hon flyttade till en egen lägenhet. Därför anser dem att hon inte längre kan bo själv utan behöver få komma till ett gruppboende igen där det finns personal dygnet runt. Jag som god man ska sörja för att detta blir gjort anser dem.

På ett plan så håller jag med dem och det är att vår dotter inte kan bo själv när hon mår så här dåligt som hon gör, när hon inte vågar sova hemma på grund av att hon inte litar på sig själv och när hon överdoserar och skär sig. MEN hon ska fasen inte på något gruppboende där hon bor bland dem med down syndrom, grav autism och så vidare. Hon platsar som sagt var inte där vilket jag har påpekat flera gånger i min blogg. Jag poängterade för kvinnan som ringde att vi har kontakt med en jurist och att i första hand så vill vi att E får komma till Lenagården och att hon vill det själv nu också. I andra hand kan ett boende bli aktuellt men inte vilket som helst.

Jag ringde sedan upp vår dotter och berättade om det här samtalet som jag hade fått och hör och häpna....dem har inte pratat med henne om detta!! Utan att vända sig till E och höra vad hon vill så kontaktar dem mig och ber mig fixa in henne på ett gruppboende eller dylikt. Där kan man snacka om att gå bakom ryggen på en person och köra över E. Fy fan!! E blev så klart förvånad och rätt så förbannad också. Hon sade till mig att hon vill inte flytta, att hon trivs i sin lägenhet och OM hon ska flytta så ska det inte bli var som helst utan hon vill vara med och välja och bestämma. Hon är i alla fall med på att åka till Lenagården om någon skulle godkänna det och om dem på behandlingshemmet skulle vilja ta emot henne.

Jag tvivlar dock på att landstinget eller kommunen ställer upp på detta! Money talks vet ni och prestigen hos till exempel Es samtalskontakt som anser sig vara bäst och anser sig känna E bättre än någon annan ( inklusive oss föräldrar ). Usch vad jag tycker illa om dessa personer inom psykiatrin. Bara det här att behandla vår dotter som om hon vore mindre vetandes är skamligt av dem. Hennes begåvningshandikapp är så pass litet att det knappt märks och hon är i mångt och mycket en väldigt begåvad tjej med ett stort hjärta och brainsmart.

Jag har mailat socialtjänsten och ställt henne i kö för något boende men räknar inte med att det kan bli aktuellt på länge då det är långa ja flera års kö på dessa platser. Något som dem sade till oss när E flyttade! Bästa vore om hon fick fara till Lenagården och vara där i något år eller två med Albert och sin hamster och sedan flytta hem igen till sin egen lägenhet och där ha hemtjänst som kommer till henne som nu. För lite stöd behöver hon nog alltid!

E är förresten fortfarande inlagd och blir nog kvar i nästa vecka också som det lät på henne. Jag undrar hur hon ska fixa att ta hand om Albert när jag far utomlands snart. Hoppas att hon klarar av att vara hemma onsdag, torsdag och fredag, måndag och tisdag veckan där på för under helgen kanske Albert kan vara hos hennes pappa som jag tror är ledig eller hos Micke om så är.

Jag fick häromdagen klagomål från en granntant som undrade om det är jag som har hunden som skäller så fort man rör sig. Hon syftade då på Albert som skäller så fort han hör något i trapphuset. Jag blev väldigt illa till mods efter hennes sarkastiska och otrevliga gnäll och satt och grinade en stund efteråt. Det sista jag vill är att få klagomål på att han skäller. Jag vet att han gör det men jag gör allt för att han ska vara tyst. Vattenspruta, antiskallhalsband, fya honom och ja allt jag kan. Men det är inte lätt och man får ju ha i åtanke att han är från släktet vallhund / gårdshund som vaktar och då ska dem skälla till när dem hör något eller någon.

Jag nämnde detta till kvartersvärden i fredags och han bara klappade mig på axeln och sade att jag kunde känna mig lugn. Under dagtid så måste det få vara lite livat och skäll men att om det vore nattetid så var det värre. Han sade igen när han gick att jag inte skulle bry mig och ta åt mig av vad grannen sade. Det lugnade mig väldigt mycket och nu skiter jag i kärringen!




onsdag 24 augusti 2016

En vecka

Inläggningarna för vår dotter har haglat tätt under en tid och i dag är det en vecka sedan hon lades in på den slutna avdelningen. Hon har försökt att ha permissioner och har även fått dem godkända MEN har inte kunnat sova hemma utan har på grund av sitt dåliga mående återvänt till avdelningen på sjukhuset. Vad det är som gör att hennes ångest blir värre om kvällarna och nätterna kan man ju fråga sig? Det är ju oftast då som hon åker in på sjukhuset! I dag ska hon återigen ha permission och gå på bio i kväll. Hoppas att hon får en trevlig dag!

Albert är naturligtvis fortfarande kvar hos mig och det går bra förutom att han inte gillar att vara ensam så jag blir lite bunden. Korta stunder verkar gå bra men att till exempel vara borta en timme funkar inte. Jag hoppas innerligt att detta går bort med tiden för annars vet jag inte vad vi ska ta oss till. Det är ju samma för E! I värsta fall så måste han omplaceras till någon som kanske bor i hus där inga grannar kan tänkas bli störda av hans skällande. Men jag vill helst inte behöva göra så och är otroligt fäst vid Albert. Han är lyhörd och lättlärd, jättekelig och helt underbar i sitt psyke. Verkligen en härlig hund!

E verkar ha sin journal kvar sedan tre år tillbaka så den ska jag få ta, sedan behöver vi få ut den från tre år bakåt fram tills nu också. Jag hade tyvärr slängt den äldre journalen men hade i alla fall kvar anteckningar från åren på boendet. Ingen munter läsning kan jag säga och jag är så jäkla glad att hon kom sig därifrån. Trots att hon nog skulle behöva bo med folk dygnet runt men inte på det där boendet i alla fall.

Juristen kunde inte åta sig att företräda E på möten och så vidare som någon slags god man men hänvisade till en tjej, som han visste av. Som då får ta stöd av hans kunskaper! Vi får se var allting landar!

Jag läste i går en artikel som jag fann på google om en tjej som hade en liknande bakgrund som vår dotter. Hon hade liksom oss sökt plats på ett behandlingshem via socialtjänsten och precis som för E fått avslag. Men Förvaltningsrätten dömde till hennes fördel PRECIS som för E. Socialtjänsten hade även dem exakt som här hemma överklagat till Kammarrätten MEN domen blev inte som för oss utan denna tjej fick faktiskt åka i väg till behandlingshemmet hon hade önskat. Kan Kammarrätten i södern godkänna det så borde Kammarrätten i Sundsvall också kunna ha gjort det fastän dem inte gick på vår linje.

Jag läste som jag skrev igenom papperen från gruppboendet! Där stod det att landstinget hade ansett att vår dotter inte var sjuk nog för att få plats på ett behandlingshem och i en annan skrivelse så hade socialtjänsten skrivit att dem ansåg att E fick den " vård " hon behövde på sitt boende och att det för övrigt var landstingets ansvar att se till att hon fick hjälp och inte dem.

Jag minns alltför väl att det var så det sades!

Den 19 oktober är det fem år sedan vår dotter träffade sin nuvarande samtalskontakt för första gången. Fem år!! Det är ju uppenbart att samtalen inte har varit nog bra eftersom att E fortfarande mår så dåligt och har dille på att överdosera piller. Tidigare skar hon sig mer men nu är det överdoseringarna som styr. Jag läste i går att hon inte ville leva, att hon ville slippa tankarna på att inte vilja leva och därför kände att det var bättre att få dö. Längtan efter döden var tydligen väldigt stark då och ja nu med kan man ju tänka - i alla fall i de svåraste stunderna. Jag kan inte annat än säga att jag förstår min dotter! Att leva med ångest är fruktansvärt! Därför måste hon få en riktig hjälp nu! Så många år har gått...



måndag 22 augusti 2016

Vården

Dottern är fortfarande inlagd! Det var tänkt att hon skulle ha permis till i dag men i går kväll höll det inte längre så hon fick åka in till psykiatrin igen. Det svänger fruktansvärt fort för henne för under eftermiddagen så skjutsade jag min dotter till lasarettet för att hämta medicin och vi beställde mat från restaurang. Då märktes inget speciellt mer än någon skiftning i hennes humör efter att hon hade varit upp till avdelningen för att hämta tabletten. Vilket jag kan förstå! Även om hon känner trygghet av att vara inlagd så är det ju inte den bästa miljön.

E skrev till mig för några dagar sedan under en nattpermission att hon tänkte åka tillbaka till psykiatrin eftersom att hon kände att hon inte litade på sig själv. Ett mycket klokt val svarade jag henne men jag känner frustration, sorg och oro över att psykiatrin inte ändrar på Es medicinska ansvar. Det är ju mycket där som E inte vågar lita på sig själv.

Jag låg och tänkte i går kväll efter att hon hade åkt in på avdelningen igen att det här inte längre håller. Hon måste i väg någonstans där det finns folk omkring henne dygnet runt och där hon kan få behandling för sitt självskadebeteende. Kanske blir hon aldrig riktigt frisk från sin ångest - Det kan ju faktiskt läkarna ha rätt i men hon måste få en konkret chans i alla fall. Får hon inte komma på ett behandlingshem eller inte själv vill det så måste något annat till. Det kändes så bra när E flyttade ifrån gruppboendet eftersom att vi ansåg att hon inte platsade bland dem med down syndrom, autism och så vidare. Dessutom så var vi inte överförtjusta i vare sig personalen eller deras hemska chef. Henne glömmer jag ALDRIG! E trivdes bra och det var det viktigaste men mot slutet så ville hon ju själv flytta och på ett sätt så var det ett riktigt beslut för hon har mognat och vuxit i sig själv och mår också på ett sätt bättre. Men å andra sidan inte! Det är det där med att ha folk omkring sig dygnet runt som E behöver. Så länge hon mår så här så är det nödvändigt att hon kan vända sig till personal, att hon kan få medicin när det behövs utan att behöva åka upp till sjukhuset eller gå till vårdcentralen för sin Sobril eller appdosen. Hon får hämta appdos tre gånger i veckan på vdc och även om man kan tycka att det ska fungera så gör det inte riktigt det genom att E lägger undan och sedan tar stora doser av tabletterna.

Jag väntar på ett samtal angående den person som är kunnig i juridik! Eventuellt så får han ta och företräda vår dotter på alla möten och utskrivningar. Hon har själv medgivit detta och om han bara kan och vill så får det bli så. Han har mer kunskaper och mer pondus än oss föräldrar, som personalen gärna spottar på grovt uttryckt. Nonchalans är bara förnamnet! Nu snackar jag inte om personalen på avdelningen för dem gör nog sitt bästa och är kanske bra fastän jag har träffat ett rötägg där också när jag och A var upp till E en gång. Han var verkligen otrevlig och hälsade inte ens när vi sade hej till honom och jag presenterade mig.

Jag är trött på det här! Trött på ovissheten, oron och allt runt omkring! Nu vill jag ha ett avslut eller kanske man kan säga en början till något bättre för min älskade dotter. Om jag är slut hur slut är då inte hon tänker jag mig! Ångest är vidrigt att ha och när den är så stark att man inte orkar med längre, ja då är det dags för förändringar i livet.




torsdag 18 augusti 2016

Inläggning

Ja som rubriken säger så åkte hon i alla fall in i går kväll! Jag vädjade ju till henne att inte göra något dumt utan i stället be att få läggas in på psyket och hon skrev till mig att hon åkte in så att jag slapp oroa mig. Nu hoppas jag att det inte bara berodde på att jag skulle få lugn så klart! Det jag känner i allt det här är att nu MÅSTE dem sluta ge E eget medicinskt ansvar eftersom att hon mår som hon gör. Sväljer man 30 piller så ska man inte heller skrivas ut ett par dagar senare för att återigen få hämta sin medicin tre gånger per vecka på vdc och sedan kunna lägga undan dem som hon själv vill och tyvärr gör. Det är en nonchalans utan dess like anser både vi föräldrar, hemtjänst och juristen och han talade om en anmälan. Dessutom så kommer han kanske om han själv har möjlighet och vill företräda E vid alla möten, utskrivningar från psykiatrin och så vidare. E själv är med på det och känner nog en trygghet i att ha med sig någon som är kunnig inom lagar och regler och som kan tala för henne. För som jag förstår det och har fått höra på andra håll så kör dem över vår dotter fullständigt och behandlar henne som mindre vetande på psykiatrin. Hon själv har ingen talan och finner sig i att bli behandlad som ingenting, som en som man kan skriva ut olika sorters tunga mediciner åt, dra ned på samtalstimmarna till två gånger i månaden och ena stunden tvinga henne till inläggning för att i nästa stund skicka hem henne med orden att hon har det bättre hemma vilket har hänt när hon faktiskt har velat läggas in.

Jag fick till slut lite lugn inombords som ni förstår men det är långt ifrån bra och det är otäckt så liten man är här på jorden mot myndigheter. Vi vet faktiskt inte om E kommer att komma sig i väg på behandlingshemmet i Uppsala, om dem kommer godkänna en ansökan ( om E inte ballar ur ) eller om dem ska tjafsa ännu en gång precis som då för tre år sedan. Att vända sig till socialtjänsten känns väldigt hopplöst också eftersom att dem inte godkände Es ansökan om vistelse på Lenagården förra gången.

Nu har jag Albert då igen! Har precis kommit in från en lite längre promenad med honom. Det blåser lite som vanligt men var rätt skönt ute ändå. Men mössan åkte på för första gången! Längtar mer än någonsin till mitt andra hem i Spanien. Bort från allt och in i värmen!


onsdag 17 augusti 2016

Orolig

Nu är jag riktigt orolig måste jag säga! E mår inte alls bra och jag skjutsade henne till vårdcentralen tidigare så att hon kunde få ta sin Sobril. Strax innan det så hade jag fått ett samtal om att hon hade avbeställt hemtjänsten för i kväll och för ett tag sedan lämnade hon Albert hos mig. Hon ser ut att må förjävligt och jag försökte att prata med henne om att kanske stanna kvar här eller åka in på psyket. Jag bad henne att inte göra något dumt, att inte göra några fler överdoser....hon lovade men det löftet lät så vagt att jag är lika orolig nu som innan. Det här är den värsta känslan man kan ha som mamma! Att känna på sig att något kommer att hända men inte kunna göra ett dyft!

Inte nog med det! Jag hade ju tidigare i förmiddags försökt att nå kuratorn på den mottagning som E går på inom psykiatrin eftersom jag blev hänvisad dit av hemtjänsten och juristen. Jag talade in två meddelanden och hoppas på ett samtal från henne.

Fick på eftermiddagen ett sms där hon hänvisade mig till FUB och deras sjuksköterska men då jag ifrågasatte detta och menade på att det är ju hon som sitter med på mötena angående E så svarade hon inte utan dissade mig helt och hållet. Precis som personalen inom psykiatrin och boendet alltid har gjort ( det boende som E bodde på förut ). Trots att jag är min dotters gode man och trots att E har godkänt kontakterna mellan oss så struntar dem i det.

Jag ringde då hemtjänsten och berättade detta och hon utbrast: Vad håller de på med?!!! Sedan skulle hon ringa i sin tur till juristen för att berätta detta och sedan höra av sig till mig. Vi får se om det blir i kväll!

Lär inte sova så mycket i natt...
Känns som läge för nedanstående till dem där uppe på psykiatrin!



Psykologutredning

I går hade vi ett möte dvs jag och Es pappa tillsammans med hemtjänsten och en man som är mycket kunnig juridiskt. Vi diskuterade hur vi bäst ska gå vidare i att eventuellt ansöka för plats på ett behandlingshem för E. Hon själv ville inte närvara! Vad vi först och främst måste få till är den utredning som vår dotter skulle ha gjort för tre år sedan men som aldrig har blivit av. Det är tydligen sådana långa köer till att få göra dem!

Sedan ska vi ordna på något sätt ett bra och styrkande läkarintyg och lite annat som behövs. Det kommer att bli en lång resa och inget som fixas på en månad....

Jag sitter här och är smått upprörd över att E tillåts ha eget medicinskt ansvar trots att hon bara sedan i juni månad har blivit inlagd för tre överdoser. Sista överdosen tog hon en vecka innan vi åkte till Turkiet och det var på tok för många tabletter som hon svalde då. Inte konstigt att hon mådde dåligt i Turkiet. Nu måste det till en förändring!!

E var inställd på att nog vilja fara till Lenagården men nu är hon lite osäker igen och funderar fortfarande. Vad det nu finns att fundera på?! Psykvården här i Umeå liksom på många andra ställen värdelös, hon har samtal två gånger i månaden och i övrigt bara förvaring på psykiatriavdelningarna med olika medicinutskrivningar och olika läkare varje gång. Helt oacceptabelt!

Nu kämpar vi vidare!



söndag 7 augusti 2016

Det höll inte

Vi kom ju hem från Turkiet i onsdags och redan då fick jag hämta Albert hos E då hon dels mådde dåligt och dels ville ha en sovmorgon.
Dagen där på blev E återigen inlagd på psyket efter tre veckors utskrivning. Då hade hon kämpat hårt för att kunna vara hemma men det höll alltså inte till slut.

Hon mår väldigt dåligt och hade i går en hemsk ångest skrev hon till mig. När jag nämnde för henne att jag hoppas att hon får mer hjälp än dagens värdelösa med den samtalskontakt E har så blev hon irriterad och bad mig sluta lägga mig i.

Det är svårt att inte lägga sig i när åren går och min dotter alltjämt mår dåligt och skär sig eller överdoserar tabletter när hon kommer åt. Det är svårt att sluta bry sig när det är så uppenbart att psykiatrin har misslyckats med att få E att må bättre. Att se henne prova olika mediciner och äta upp emot 8 - 10 sorter inkl ep medicinerna utan större förbättringar.

Jag är så trött på detta! Trött på att varje dag oroa mig och vara ledsen över mitt barns situation.

Vi hade på gång en träff med juristen men nu vill E avvakta tills hon har pratat med sin samtalskontakt som kommer igen från semestern om någon vecka. Problemet är bara att denna kvinna tycker sig veta bäst och är en riktig besserwisser och översittare vilket båda vi föräldrar och hemtjänstens personal tycker. Samtalskontakten mfl anser att E på grund av sitt lilla lilla begåvningshandikapp aldrig kan tillfriskna fullt ut i sitt självdestruktiva beteende och därför kommer dem säkerligen att neka E vård på Lenagården. OM hon nu tar upp det med dem...

Vi kan inte mer än avvakta hur det blir i framtiden för vår dotter och hoppas på det bästa.


onsdag 27 juli 2016

Ingen energi

Nu har flickorna åkt hem och kvar är jag och A. Av någon anledning så har jag deppat inför deras hemfärd och har verkligen gråtit floder som ett annat våp. Det har varit trevliga dagar med en härlig gemenskap med åtminstone J. E har tyvärr mått alltför dåligt speciellt dem sista dagarna. Riktigt dåligt! Hon har varit som i en bubbla, inte pratat något nästan och inte solat så mycket utan de sista dagarna helst velat vara inne. Vi är mycket oroliga inför vad hon ska ta sig till när hon har kommit hem. Jag hoppas att det då vänder men är tämligen säker på att hon kommer att läggas in inom de närmaste dagarna. Vilket är det bästa kanske! Vi vill ju inte att hon ska överdosera eller skära sig igen. E hade några rätt färska sår på armarna. Alla ärren på armarna och dem på låren är inte snygga! Ser förjävligt ut!

Härom kvällen var det en turk som frågade om ärren men jag hoppas att E inte hörde något. Själv blev jag tigermamman och sade ifrån på skarpen att det var inte hans ensak och att han inte behövde bry sig i det. Då skrattade gubbfan!

E sade till sin tvillingsyster att hon inte längre vill må så här och att hon har bestämt sig för att be sjukvården om att få fara till Lenagården.

Dessvärre kommer landstinget och psykiatrin garanterat att säga nej. Vad gör vi då? Det är liksom nu eller aldrig! Annars förlorar vi nog E!!

Jag skulle gärna se att vår och Es situation togs upp i massmedia. För tre år sedan när vi ansökte om lenagården och fick nobben av både socialtjänsten och landstinget så togs det ju upp i tv4 nyheterna, lokala. Efter det så fick vi en träff med enhetschefen som då lovade att Lenagården ändå kunde komma på tal om inte Vågen skulle fungera. Tre år har alltså gått och E mår fortfarande väldigt dåligt. Tyvärr så har denna chef som lovade detta slutat! Men Es läkare jobbar kvar och han var med på mötet.

Nu får vi se hur allting blir!



söndag 24 juli 2016

Turkiet

Nu befinner vi oss i Turkiet på ett mycket fint hotell. Tjejerna bor i ett rum och vi andra i en tvårumslägenhet. Det är väldigt varmt denna period och var 36 grader i skuggan i dag. Vi har tillbringat dagen på stranden!

Dem första dagarna var underbara för då var E glad och så uppåt som hon kan bli vilket i och för sig inte är så väldigt uppåt, tyvärr. Men hon skrattade och var med i samtalen och åt inte bra men lite bättre. I går och framför allt i dag så är allting åt skogen för henne. Jag såg på henne igår att det skulle barka åt ett håll och i morse så ville hon stanna kvar på hotellrummet hela dagen men jag sade faktiskt ifrån. Det kändes bättre om hon kunde joina oss på stranden om inte annat under ett parasoll. Att hon skulle vara kvar ensam i rummet skulle göra allting värre...

Hon mår väldigt dåligt nu alltså! Så till den grad att hon inte verkar kunna njuta av utlandsresan fullt ut. Hon ser inte glad ut och har inte sagt mycket dem sista dagarna och äter nästan inget.

Om tre dagar åker dem hem och det känns så sorgligt. Jag vill ha dem kvar en vecka till, jag vill umgås och försöka få E att bli mer uppåt. Jag oroar mig också för hur det blir för henne när hon har kommit hem. Hon har ingen gnista och oron är stor att E gör ett nytt självmordsförsök. Säkerligen så blir hon inlagd snart igen och jag undrar vad det då blir av Albert när inte jag är hemma och kan passa honom.

Nå väl tårarna har flödat i kväll men som vanligt så reser jag mig och tänker framåt och hoppas på det bästa. Något annat går inte!

I övrigt så njuter jag av värmen och alla baden. Många goda drinkar blir det också och många goda rätter.

onsdag 13 juli 2016

LPT

Sent i går kväll hade min dotter ringt mig två gånger samt smsat en gång för att hon ville att jag skulle hämta Albert. Polisen var på väg för att ta henne till sjukhuset eftersom att hon själv inte ville läggas in. Ibland förbannar jag min dåliga hörsel och i går var en av de gångerna jag svär ve och fasa över att vara hörselskadad för jag sov hårt när hon försökte att nå mig och var död för omgivningen. Andra gånger så har A väckt mig men nu när jag bor själv så blir det lite knepigare! Hur som helst så hämtades dottern då av polisen och är nu inlagd men hoppades på att bli utskriven i dag redan. Vi får väl se! Förra gången hon ville läggas in vilket var förra helgen så mådde hon väldigt dåligt men nekades att få stanna kvar då dem ansåg att hon hade det bättre hemma. Nu tvingades hon att läggas in! E kan ringa och prata med någon inom psykiatrin när det är jobbigt och i går var väl inget undantag. Då slår dem larm! Vilket hände i går! Hur som helst så är det väldigt märkligt alltihop! När hon vill vara på avdelningen eftersom att hon inte litar på själv själv och vad hon ska ta sig till ja då får hon inte det utan skickas hem. Jag kan säga som så att jag ger inte mycket för psykiatrin i Umeå! Helt värdelös! Tänk om E hade gjort sig något då hon skickades hem?! Två veckor innan tog hon ju en överdos men efter någon dag på psyket skickades hon hem då också.

Nu kan E tänka sig att åka till Lenagården som jag har nämnt tidigare och även i dag skrev vi till varandra om det och även i dag kan hon tänka sig det men vill fundera lite till. Samtidigt så skrev hon att det är ingen idé att söka därför att ingen kommer ändå att vilja betala för att låta henne få behandling där. Det är så sorgligt men vi har i färskt minne socialtjänstens och landstingets avslag på vår ansökan om att E skulle få åka till Lenagården då för ca tre år sedan. Jag önskar att dem kunde se på min dotter som en ung tjej med livet framför sig, som kan bli frisk från sitt självskadebeteende och skapa sig en framtid. Men dem gör inte det! De har själva sagt att de tror att hon aldrig kommer att bli frisk! Vilken syn har man då inte på vår flicka?!


Vovvsingen då hur gick det för honom? Jo Es pappa kunde tack och lov hämta Albert!



onsdag 6 juli 2016

Det händer grejer

Nu har jag snart bott i lägenheten med Daisy och Albert bitvis i en vecka. Trivs riktigt bra och har fått i ordning det mesta. Möjligen så är det väl att det är jobbigt med Albert som inte kan vara ensam och skäller väldigt mycket. I förra boendet gick det bra att lämna honom den sista tiden tillsammans med de andra hundarna men han kan helt klart inte vara helt ensam. Går jag ut med Daisy bara för en pinkning så blir han riktigt olycklig och skäller konstant tills jag är inomhus igen. Jag blir tokstressad av detta och lika så blir E som vanligtvis har Albert när hon inte är inlagd eller ska göra något.

Jag hoppas att detta ska gå att träna bort men börjar känna misstro och går det inte att få honom att känna trygghet då han är ensam om man tex ska på affären eller uträtta ärenden så kan han inte bo kvar hos oss. Då behövs ett nytt hem där han kan få bo i ett hus där inga grannar blir störda! Tyvärr!

E tog ju en överdos för två veckor sedan och efter ett par dagar redan så skrev psykiatrin ut henne till min förvåning. Nog hade jag tyckt att hon skulle ha fått stanna kvar tills hon mådde helt bra men inte ens det egna medicinska ansvaret tog dem bort för henne.

Hon har tagit bort dem tabletter som hon har ätit under ett par år och satt in Risperdal igen. Det är en sjukt stark medicin men hon ville ha den igen eftersom att hon mådde bra på den trots biverkningen som gjorde att hon slutade.

Nackdelen nu som jag märker är att hon mår mycket mycket sämre igen och är väldigt irriterad. Förmodligen så är det biverkningarna av att ta bort mediciner och sätta in en ny som orsakar det. I helgen så åt hon inte någon direkt mat och jag blev riktigt orolig och försökte förmå henne att åka in till sjukhuset i stället för att göra sig illa. På lördagen bestämde hon sig för att göra det och tog bussen till lasarettet där hon blev inskriven men redan dagen där på under morgonen skrevs hon ut mot sin vilja. Samma kväll åkte E in igen för att hämta behovsmedicin och då blev hon inlagd ännu en gång fast redan dagen där på var det dags igen för utskrivning då dem anser att hon har det bättre hemma.

Jag skrev till min älskade dotter att jag inte fattar att hon orkar ( det gör hon ju i och för sig inte när hon inte vill leva ) och att jag tycker att hon borde begära att få fara till Lenagården tillsammans med Albert för att för en gång skull få en riktig hjälp.

Antagligen så sådde jag där ett frö i E för att i går kväll fick jag ett sms ifrån henne där hon skrev att hon hade funderat och läst om Lenagården och att det kan ju vara ett alternativ. Gissa om jag blev förvånad då hon har varit så starkt emot att åka dig. Jag vågar inte hoppas men önskar av hela mitt hjärta att E verkligen bestämmer sig för att ge det en chans och då också tar upp detta med sin samtalskontakt inom psykiatrin.

Dessvärre så är jag tämligen övertygad om att både psykiatrin och socialtjänsten nekar henne vård på Lenagården på grund av kostnaderna. Det är ju precis vad vi har upplevt tidigare för ca tre år sedan! Vad gör vi då? Det vet jag inte....





lördag 18 juni 2016

Överdos

Jag har inte skrivit på länge här och tänkte nog inte göra det heller. Har tappat inspirationen helt och hållet men i dag tänker jag som sagt var skriva några rader.

I eftermiddags fick jag ett sms av min dotter som berättade att hon låg inne på HIVA dvs hjärtintensivvård avdelningen ( heter det väl ) på grund av en överdos. Hon mådde bra skrev hon men det var en massa problem med medicinering och läkartider, som hade ställt till det för henne och till slut orkade hon ej mer.

Jag visste inte vad som väntade mig när jag skulle träffa E på sjukhuset och befarade att hon skulle ligga i apparater och ha vak osv som tidigare gånger men nu hade hon inte längre något EKG kopplat till sig och var ändå förhållandesvis pigg.

Hon hade tagit 10 Sobril berättade hon och om det var "bara " det eller fler tabletter låter jag vara osagt men jag försöker att lita på vad E säger. Det är bara det att hon har varit mycket duktig på att ljuga om sina tabletter inför personalen förut där hon bodde.

E är nu inlagd på psykiatrin och jag tror att hon blir där ett tag! Dessutom så tvivlar jag på att E får ta hand om sina mediciner själv efter denna händelse som inte är den först och förmodligen inte den sista heller. Jag bara väntar att hon en dag ska dö av sina överdoseringar! Undrar hur kroppen mår efter år av tabletter i sig.....

Hur mår jag själv då? Ja det är ju mycket omkring mig nu! Flytten till tvåan står för dörren och här är fullt med kartonger, sopsäckar och gud vet vad. Om två veckor bär det av till byn igen! Nära mina döttrar och mitt barnbarn.

Mest troligt så flyttar jag dit själv med två av hundarna! Det är rätt spänt mellan mig och sambon och vi bråkar en hel del. Mycket tråkigt och enormt jobbigt efter tio år tillsammans. Men vi kanske funkar bättre som särbos om det blir så. Vi får se!

En trevlig lördag till er alla läsare!



torsdag 19 maj 2016

Vilken kväll

Jag har varit barnvakt i ett par dagar åt mitt lilla barnbarn då hennes mamma har jobbat och flickan har varit och så är fortfarande förkyld. I går skulle hon sova över här och när jag hade nattat henne så verkade allting så bra. Jo just ja....det gick någon timme så ropade tösen på mig och när jag gick in så grät hon och berättade att hon hade kräkts. På kudden, på lakanet ned i madrassen och på sig själv. Upp med jäntan och in i duschen med henne, riva upp sängkläder och in i tvättmaskinen med dem samt ringa mamman och berätta vad som hade hänt. Som för övrigt hämtade mitt barnbarn efter sitt jobb där på kvällen.

Medan vi väntar på mamma J så ringer jag E för att höra hur hon mår då hon inte hade svarat på mitt sms tidigare. När hon svarade så hörde jag att E lät konstig! Hon hade inte orkat svara på mitt sms eftersom att hon hade ont i huvudet och mådde illa.
Under tiden som vi pratar så blir hon tyst och sedan hör jag hulkandes....det var nästa det som spydde! Rakt ut på pappans matta! Vi avslutade samtalet ganska fort efter det men jag hade svårt att somna i natt då jag var rädd att hon skulle ha tagit en sömntablett och kanske råka kräkas i sömnen för att sedan kvävas. Nåja hon är då livs levande i dag men ganska mör om man säger så!

Det visade sig att ingen av dem har magsjuka! Lillan har slemhosta och det var förmodligen därför hon kräktes. E hade mixtrat med sin medicin eller snarare råkat ta morgondosen två gånger i förrgår sade hon. Den innehåller en sobril, en tegretol, en till epmedicin och lamotrigin samt ytterligare en tablett jag ej minns namnet på. Så det blev alltså två sobril, två tegretol osv för henne! Kanske påverkade det henne i går jag vet inte men hon hade inte heller ätit något under gårdagen mer än en smörgås och lite fil. Dessutom så hade hon då i stället inte tagit en endaste tablett i går vilket inte heller var så smart kanske.

Albert är här sedan i går och det var så mysigt att träffa honom! Han är en riktigt härlig hund!!

Jag var till veterinären i morse med äldsta tiken Daisy för att kolla varför hon har betett sig hormonellt när hon inte har vare sig livmoder eller äggstockar kvar. Ultraljudet visade inget konstigt men veterinären tyckte ändå att Daisy verkade hormonell i sättet och på dosan som var svullen. Hon har slickat sig där nere så att det har blivit sår och nu ska vi smörja henne med en salva som skrevs ut.

Dessutom så hörde hon ett litet blåsljud på hjärtat men det var inget att oroa sig för ännu. Däremot så var det betydligt värre med patella luxation på bakbenen och veterinären sade att hon måste ha rejält ont. Faktum var att veterinären tyckte att det var så illa att hon rekommenderar avlivning därför att det inte är något liv för en hund att ha ont och inte vilja gå ut på promenader. Daisy har också lagt på sig för mycket i vikt vilket är lätt hänt när dem inte längre har någon livmoder och äggstockar och när hon inte heller går på längre promenader ja nästan inga alls förresten. Hon har också fått för mycket mat under vår frånvaro när vi har varit bortresta och det har satt sina spår på henne. Inte nog med detta så hade hon även en förmodad juvertumör. Inget som vi gör något åt!

Det är svårt att tänka sig att vi ska ta bort Daisy därför att hon är så pigg och glad i övrigt. Men jag vill inte att hon lider på något sätt! Vi får fundera under tiden vi är i Spanien dit vi reser nu på tisdag. Ska bli härligt!

E bor fortfarande kvar hos sin pappa medans han är bortrest! Hon verkar trivas där och hemtjänsten tycker att hon verkar tryggare där än i sin egen lägenhet. Hon kanske skulle flytta dit ändå som hennes pappa har föreslagit.

J var till hjärtmottagningen igår och efter undersökning så skrev läkaren ut betablockerare till henne för hennes hjärtrusningar. Hoppas att den hjälper!




torsdag 12 maj 2016

50 år

Jag har haft några härliga dagar i Barcelona med min bror och sambo. Vädret var visserligen inte det bästa men det spöregnade inte och det var det viktigaste. Vi har bott bra och har sett en massa fint! Det vackraste var nog en kyrka som vi hade guidad tur i och det var helt klart värt varenda slant. Fast jag behövde inte betala för den utan fick biljetten av mitt sällskap som en del av en present. Bjöds även på middag och dryck senare på kvällen. Mycket trevligt! Blev även uppvaktad av hotellet som bjöd på en liten flaska champagne dagen till ära.

Vi klev upp tjugo över fem i går morse och blev hämtade av taxin kvart i sex för vidare färd till flygplatsen. Kom hem strax efter 17 och så var det allt bestyr med hundarna. Sent på kvällen när vi hade lagt oss så smsade E att hon inte mådde bra och inte visste vad hon skulle göra. Jag klev upp och for hem till henne. Försökte att lugna E med att ligga bredvid henne i sängen, prata och bara hålla om lite men hon vågade inte släppa taget och sova i den ångest och de spöken i huvudet som hon hade. E hade tagit en sömntablett och var rätt groggy men ändå hyfsat klar. Hon berättade att hon blir så impulsiv när hon mår så där och jaaa det skrämmer nog henne i vad hon ska ta sig till. Till slut så gick det inte längre utan jag fick skjutsa in henne till psykakuten vid ett tiden och sedan for jag och Albert hem. Kom i säng vid tvåtiden men väcktes av A som sade till Albert flera gånger att gå och lägga sig. Jag klev då upp efter två timmars sömn och släppte ut honom. Han var både törstig, kissnödig och skitnödig så det var lite kris där. Hade sedan svårt att somna om efter allting och känner mig definitivt inte pigg i dag trots att jag ändå sov några timmar under morgonsidan.

Lägenheten är nu besiktigad och trots att dem fann markfukt i badrummet så prutade inte köparna på priset för att dem så gärna vill ha bostaden. Tack och lov! Lika väl som att dem vill ha lägenheten likväl vill jag ha pengarna som jag så väl behöver. Dem är min säkerhet och min pension!









onsdag 27 april 2016

As time goes by

Hej på er alla läsare!

Nu har det gått över en månad sedan jag sist skrev här ute men nu är jag tillbaka för ett tag i alla fall. Kryssningen var helt magisk!! Tre veckors bortskämdhet där dem städade sviten på båten tre gånger om dagen, där man serverades förrätt, varmrätt och efterrätt av upp passande kypare som till och med lade ned servetten i ens knä innan måltid. Vi hade också betalat för ett all inclusive dryckespaket och kunde dricka vad vi ville nästan och hur mycket som helst. Min favoritdrink blev Pina Colada och jaaa det slank ned ett antal sådana under de här tre veckorna haha. Galet goda!!

Vi har besökt de mest underbara platserna man kan tänka sig med kritvita stränder, palmer som vajar sakta i vinden och turkosa hav. Vi har sett delfiner på öppna hav och vi har sett en val! Fartyget var gigantiskt med elva våningar, fem sex bubbelpooler, flera pooler, hur många solstolar som helst och en utomordentlig service av barpersonalen. Jag lägger ut lite kort så får ni se! Vi började i Dominikanska Republiken och hoppade av i Savona för vidarefärd till flygplatsen. Nu blir det att spara till nästa kryssning!

E har haft Albert, en stor del av tiden vi har varit borta men också hunnit vara inlagd i två omgångar på psykiatrin och då blev det lite knepigt med vovvsingen. Första omgången så fick vår kompis Micke och Es pappa hjälpas åt med Albert ( tack i massor ) och andra svängen fick Es pappa ta honom. Nu är hon hemma igen men vi har haft jycken hos oss i några dagar ändå. I kväll ska han nog mest troligt dit - om hon inte blir sämre eller något sådant.

I går mådde hon inte bra och hade haft svårt att sova eftersom att hon hade struntat i att hämta ut sina mediciner på vårdcentralen där hon nu måste hämta dem tre dagar i veckan. Läkaren ger henne inte tillåtelse att ta hand om sina tabletter själv längre. Inte ens epilepsimedicinerna just för att hon i ett svagt ögonblick kan överdosera och det vill vi ju verkligen inte. Hon hade LPT ( tvångsvård ) nu medans vi var borta...

Jag har fått en lägenhet i byn där flickorna bor och jag ser verkligen fram emot flytten även om det tar emot att sälja detta underbara boende. Nu när dem har tapetserat och målat och fräschat till lägenheten ännu mer så är den i näst intill topp skick. MEN man kan inte få allt, tyvärr!

Vi var och tittade på lägenheten i går kväll! En tvåa på 64 kvm så den är betydligt mindre än denna som är på 80 kvm och har två sovrum mot den andra som bara har ett. Lägenheten då....ja den var ganska sunkig måste jag säga! Köket har sett sina bästa dagar och var inte alls fräscht men där ska köksskåpen bytas ut och tapeterna likaså mot en kostnad som jag betalar.

I sovrummet som var rätt litet var det gråa tapeter som var fina men kändes dystra, där var flera garderober men ingen plats för tv vilket jag hade önskat. Garderoberna var det hål i på något ställe men den biten får hon som bor där nu ta med kvartersvärden. Mattan i sovrummet är från 80 talet så den ska bytas till  hösten utan kostnad.

Badrummet var långsmalt men det hade i alla fall badkar! Jag kommer att köpa in en tvättmaskin dit då det finns uttag för det. Blir lite trångt men vad tusan - i do not care!

Vardagsrummet var rätt stort men jösses vilka hemska tapeter! Mörkgråa och ännu mer dystert än i sovrummet. Dessutom så hade hon för alla fönster satt insynsskydd så det kom ju inte in så mycket ljus. Dem ska bort och vi vill omtapetsera i vardagsrummet till någon vit tapet. Annars blir jag galen!

I hallen hade hon någon bänk att sitta på och i mina ögon så var det rätt rörigt och lite för mycket möbler men det är ju en smaksak. Golvet såg bra ut! Balkongen var stor och rymlig vilket känns kul då man kan sitta där ute och äta tex middag om somrarna. Men det kommer tydligen inte in så mycket sol på den dels för att huset mitt emot skymmer solen men också för att balkongens golv ovanför som blir vår balkongs tak skymmer då det sticker ut väldigt mycket.

E var med och tittade på lägenheten och det blir så kul att vi kommer att bo nära varandra. Då är det enklare att hjälpas åt med Albert. Denna tjej som hade lägenheten har också haft ett självskadebeteende såg vi på hennes armar. Men hon är nog frisk nu för det såg ut att vara gamla vita läkta ärr. Hon bar dem med stolthet i alla fall med uppkavlade armar! Trevlig tjej!

Min bostad är ju till salu och i går fick jag ett riktigt bra bud på mer än 200.000 kr mer än vad utgångspriset ligger på. Dessutom så är en kollega till mäklaren också intresserad av bostaden och är beredd att lägga över det buden OM dem finner den intressant. I kväll är det visning för båda dem här som är intresserade så håll tummarna nu gott folk. Jag vill ju ha ut så mycket som möjligt!

Bilder:




































När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...