onsdag 27 juli 2016

Ingen energi

Nu har flickorna åkt hem och kvar är jag och A. Av någon anledning så har jag deppat inför deras hemfärd och har verkligen gråtit floder som ett annat våp. Det har varit trevliga dagar med en härlig gemenskap med åtminstone J. E har tyvärr mått alltför dåligt speciellt dem sista dagarna. Riktigt dåligt! Hon har varit som i en bubbla, inte pratat något nästan och inte solat så mycket utan de sista dagarna helst velat vara inne. Vi är mycket oroliga inför vad hon ska ta sig till när hon har kommit hem. Jag hoppas att det då vänder men är tämligen säker på att hon kommer att läggas in inom de närmaste dagarna. Vilket är det bästa kanske! Vi vill ju inte att hon ska överdosera eller skära sig igen. E hade några rätt färska sår på armarna. Alla ärren på armarna och dem på låren är inte snygga! Ser förjävligt ut!

Härom kvällen var det en turk som frågade om ärren men jag hoppas att E inte hörde något. Själv blev jag tigermamman och sade ifrån på skarpen att det var inte hans ensak och att han inte behövde bry sig i det. Då skrattade gubbfan!

E sade till sin tvillingsyster att hon inte längre vill må så här och att hon har bestämt sig för att be sjukvården om att få fara till Lenagården.

Dessvärre kommer landstinget och psykiatrin garanterat att säga nej. Vad gör vi då? Det är liksom nu eller aldrig! Annars förlorar vi nog E!!

Jag skulle gärna se att vår och Es situation togs upp i massmedia. För tre år sedan när vi ansökte om lenagården och fick nobben av både socialtjänsten och landstinget så togs det ju upp i tv4 nyheterna, lokala. Efter det så fick vi en träff med enhetschefen som då lovade att Lenagården ändå kunde komma på tal om inte Vågen skulle fungera. Tre år har alltså gått och E mår fortfarande väldigt dåligt. Tyvärr så har denna chef som lovade detta slutat! Men Es läkare jobbar kvar och han var med på mötet.

Nu får vi se hur allting blir!



söndag 24 juli 2016

Turkiet

Nu befinner vi oss i Turkiet på ett mycket fint hotell. Tjejerna bor i ett rum och vi andra i en tvårumslägenhet. Det är väldigt varmt denna period och var 36 grader i skuggan i dag. Vi har tillbringat dagen på stranden!

Dem första dagarna var underbara för då var E glad och så uppåt som hon kan bli vilket i och för sig inte är så väldigt uppåt, tyvärr. Men hon skrattade och var med i samtalen och åt inte bra men lite bättre. I går och framför allt i dag så är allting åt skogen för henne. Jag såg på henne igår att det skulle barka åt ett håll och i morse så ville hon stanna kvar på hotellrummet hela dagen men jag sade faktiskt ifrån. Det kändes bättre om hon kunde joina oss på stranden om inte annat under ett parasoll. Att hon skulle vara kvar ensam i rummet skulle göra allting värre...

Hon mår väldigt dåligt nu alltså! Så till den grad att hon inte verkar kunna njuta av utlandsresan fullt ut. Hon ser inte glad ut och har inte sagt mycket dem sista dagarna och äter nästan inget.

Om tre dagar åker dem hem och det känns så sorgligt. Jag vill ha dem kvar en vecka till, jag vill umgås och försöka få E att bli mer uppåt. Jag oroar mig också för hur det blir för henne när hon har kommit hem. Hon har ingen gnista och oron är stor att E gör ett nytt självmordsförsök. Säkerligen så blir hon inlagd snart igen och jag undrar vad det då blir av Albert när inte jag är hemma och kan passa honom.

Nå väl tårarna har flödat i kväll men som vanligt så reser jag mig och tänker framåt och hoppas på det bästa. Något annat går inte!

I övrigt så njuter jag av värmen och alla baden. Många goda drinkar blir det också och många goda rätter.

onsdag 13 juli 2016

LPT

Sent i går kväll hade min dotter ringt mig två gånger samt smsat en gång för att hon ville att jag skulle hämta Albert. Polisen var på väg för att ta henne till sjukhuset eftersom att hon själv inte ville läggas in. Ibland förbannar jag min dåliga hörsel och i går var en av de gångerna jag svär ve och fasa över att vara hörselskadad för jag sov hårt när hon försökte att nå mig och var död för omgivningen. Andra gånger så har A väckt mig men nu när jag bor själv så blir det lite knepigare! Hur som helst så hämtades dottern då av polisen och är nu inlagd men hoppades på att bli utskriven i dag redan. Vi får väl se! Förra gången hon ville läggas in vilket var förra helgen så mådde hon väldigt dåligt men nekades att få stanna kvar då dem ansåg att hon hade det bättre hemma. Nu tvingades hon att läggas in! E kan ringa och prata med någon inom psykiatrin när det är jobbigt och i går var väl inget undantag. Då slår dem larm! Vilket hände i går! Hur som helst så är det väldigt märkligt alltihop! När hon vill vara på avdelningen eftersom att hon inte litar på själv själv och vad hon ska ta sig till ja då får hon inte det utan skickas hem. Jag kan säga som så att jag ger inte mycket för psykiatrin i Umeå! Helt värdelös! Tänk om E hade gjort sig något då hon skickades hem?! Två veckor innan tog hon ju en överdos men efter någon dag på psyket skickades hon hem då också.

Nu kan E tänka sig att åka till Lenagården som jag har nämnt tidigare och även i dag skrev vi till varandra om det och även i dag kan hon tänka sig det men vill fundera lite till. Samtidigt så skrev hon att det är ingen idé att söka därför att ingen kommer ändå att vilja betala för att låta henne få behandling där. Det är så sorgligt men vi har i färskt minne socialtjänstens och landstingets avslag på vår ansökan om att E skulle få åka till Lenagården då för ca tre år sedan. Jag önskar att dem kunde se på min dotter som en ung tjej med livet framför sig, som kan bli frisk från sitt självskadebeteende och skapa sig en framtid. Men dem gör inte det! De har själva sagt att de tror att hon aldrig kommer att bli frisk! Vilken syn har man då inte på vår flicka?!


Vovvsingen då hur gick det för honom? Jo Es pappa kunde tack och lov hämta Albert!



onsdag 6 juli 2016

Det händer grejer

Nu har jag snart bott i lägenheten med Daisy och Albert bitvis i en vecka. Trivs riktigt bra och har fått i ordning det mesta. Möjligen så är det väl att det är jobbigt med Albert som inte kan vara ensam och skäller väldigt mycket. I förra boendet gick det bra att lämna honom den sista tiden tillsammans med de andra hundarna men han kan helt klart inte vara helt ensam. Går jag ut med Daisy bara för en pinkning så blir han riktigt olycklig och skäller konstant tills jag är inomhus igen. Jag blir tokstressad av detta och lika så blir E som vanligtvis har Albert när hon inte är inlagd eller ska göra något.

Jag hoppas att detta ska gå att träna bort men börjar känna misstro och går det inte att få honom att känna trygghet då han är ensam om man tex ska på affären eller uträtta ärenden så kan han inte bo kvar hos oss. Då behövs ett nytt hem där han kan få bo i ett hus där inga grannar blir störda! Tyvärr!

E tog ju en överdos för två veckor sedan och efter ett par dagar redan så skrev psykiatrin ut henne till min förvåning. Nog hade jag tyckt att hon skulle ha fått stanna kvar tills hon mådde helt bra men inte ens det egna medicinska ansvaret tog dem bort för henne.

Hon har tagit bort dem tabletter som hon har ätit under ett par år och satt in Risperdal igen. Det är en sjukt stark medicin men hon ville ha den igen eftersom att hon mådde bra på den trots biverkningen som gjorde att hon slutade.

Nackdelen nu som jag märker är att hon mår mycket mycket sämre igen och är väldigt irriterad. Förmodligen så är det biverkningarna av att ta bort mediciner och sätta in en ny som orsakar det. I helgen så åt hon inte någon direkt mat och jag blev riktigt orolig och försökte förmå henne att åka in till sjukhuset i stället för att göra sig illa. På lördagen bestämde hon sig för att göra det och tog bussen till lasarettet där hon blev inskriven men redan dagen där på under morgonen skrevs hon ut mot sin vilja. Samma kväll åkte E in igen för att hämta behovsmedicin och då blev hon inlagd ännu en gång fast redan dagen där på var det dags igen för utskrivning då dem anser att hon har det bättre hemma.

Jag skrev till min älskade dotter att jag inte fattar att hon orkar ( det gör hon ju i och för sig inte när hon inte vill leva ) och att jag tycker att hon borde begära att få fara till Lenagården tillsammans med Albert för att för en gång skull få en riktig hjälp.

Antagligen så sådde jag där ett frö i E för att i går kväll fick jag ett sms ifrån henne där hon skrev att hon hade funderat och läst om Lenagården och att det kan ju vara ett alternativ. Gissa om jag blev förvånad då hon har varit så starkt emot att åka dig. Jag vågar inte hoppas men önskar av hela mitt hjärta att E verkligen bestämmer sig för att ge det en chans och då också tar upp detta med sin samtalskontakt inom psykiatrin.

Dessvärre så är jag tämligen övertygad om att både psykiatrin och socialtjänsten nekar henne vård på Lenagården på grund av kostnaderna. Det är ju precis vad vi har upplevt tidigare för ca tre år sedan! Vad gör vi då? Det vet jag inte....





Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...