tisdag 11 oktober 2016

Till Johanna

Johanna jag fick ditt mail men slarvade bort det! Tusen tack för det fina du alltid skriver och berättar. Din egen erfarenhet är otroligt nyttigt för mig som mamma till E att få ta del av. Du är en kämpe men det vet du väl om :)

Som mamma till någon som mår dåligt så är man mer eller mindre alltid på helspänn och jag är inget undantag. I dag när jag var ute och gick med hunden och skulle vika av hemåt så såg jag på långt avstånd två män utanför min dotters hus. Dem bar mörka uniformer och fick mig att tro att det var polisen som tittade upp mot min dotters fönster. Jag skyndade mig dit och in till dottern som öppnade i morgonrock och var nästan nyvaken. Haha det var inga poliser där och inte någon annanstans heller. Sådana hjärnspöken kan det bli när man går på högvarv och vet hur det kan vara. Säkert var det bara några jobbare som gick någon annanstans.

E skulle till sin dagliga verksamhet på hunddagiset och med henne skulle arbetskonsulenten följa i dag. Förra gången så mådde E för dåligt och vände om nere på stan och åkte hem igen. Vi får hoppas att hon fixar det i dag!
Men samtidigt så vet jag av egen erfarenhet att ibland kan det helt enkelt vara den bästa lösningen med en förtidspension som i mitt fall. Jag var sjukskriven mest hela tiden när jag inte jobbade. Hann oftast inte vara på jobbet så länge innan jag återigen blev sjukskriven. Till slut så bedömde läkaren och den psykolog som gjorde min utredning det som bäst att jag blev förtidspensionerad.

Jag var kan man väl säga utbränd och hade ångest from hell! Den ångesten försvann faktiskt när jag slapp stressen över att fara på jobbet samtidigt som jag skulle ta hand om mina döttrar var av den ena hade sina funktionshinder.

Visst kan jag känna av ångesten än i dag! Den var helt borta under många år men återkom för fem år sedan och nu dyker den upp någon gång nu och då men inte i form av den skitjobbiga vidriga ångesten. Jag får spänningar och lite svårt att andas fastän jag mycket väl vet om att det har jag ju egentligen inte problem med. Jag kan också tänka som så att det är verkligen inte konstigt att jag själv mår halvtaskigt mellan varven med allting som jag har gått igenom. Sorg kan knäcka en och dåligt förhållande likaså men framför allt oron för sina barn, i detta fall för E. Det är oundvikligt att inte reagera!



måndag 10 oktober 2016

Snabba ryck

Dottern är utskriven igen! Hon ville själv hem och det är ju toppen så länge hon mår nog bra för att vara hemma. Jag hoppas att det inte blir så jobbigt för henne!

Tänkte på det att jag skulle ju få hemskickat en kopia på det psykologutlåtande som psykiatrin skulle ge till en lss handläggare på kommunen. Men det har inte dykt upp något sådant till mig. Vet inte om jag orkar bry mig heller! Jag är så fruktansvärt trött på allt det där med deras attityd på psyket och dem som jobbar med vår dotter. Dels så undergräver dem Es intelligens och dels så har dem aldrig någonsin lyssnat på oss som är hennes föräldrar. Vi som känner E bäst!

Albert var dålig i magen i förmiddags så det slutade med ett bad för hans del. Ingen favoritgrej direkt hos honom som ni kan se på bilden nedan.




söndag 9 oktober 2016

Inläggning

I eftermiddag fem veckor och fem dagar efter sista utskrivningen så fick min älskade E återigen läggas in på psykiatrin. Hon har mått lite sämre en tid men nu höll det inte längre. Jag gick förbi där när jag var ute med Albert och det var så mörkt och nedsläckt hos henne att jag direkt förstod att nu hade hon blivit inlagd.

Första känslan är en stor sorg inombords, en känsla av vanmakt och nästan lite ångest över att hon inte får må bättre utan måste åka in på sjukhuset. Men samtidigt så är jag glad att hon gör det i stället för att skada sig som hon inte verkar ha gjort denna gång enligt henne själv.

Nu vet jag att E inte alltid talar sanning gällande hennes mående och om hon har skadat sig på något sätt eller inte men jag tror inte att hon gjorde det nu. Måste ju lita på vad hon säger!

Vad det gäller det andra med LG så maler kvarnarna väldigt långsamt som vanligt. Inte ens hemtjänstpersonalen har jag hört av fastän jag mailade för några dagar sedan och frågade hur det hade gått med samtalen som hon skulle ta med några viktiga personer. Det är bara att ha is i magen och hoppas på att det i slutändan blir en bra lösning för E. Att hon kan få hjälp!

Jag har funderat hit och dit på det här med Albert och tycker jättemycket om honom men det är oerhört stressande att han inte kan vara ensam en stund. I går morse klockan sju satte han igång att skälla när jag skulle rasta gamla Daisy. Jag hann bara till entren när jag hörde hur han satte igång. Bara att vända om fort med Daisy i släptåg som till råga på allt gjorde sig illa och skrek till i all hast då jag skyndade mig in för att få tyst på Albert livrädd att han skulle väcka grannarna. Jag fyade honom och gick sedan ut igen då det inte heller verkar fungera att gå in när han är tyst och så. Tror i alla fall att det gick bra andra gången!
Detta stressar mig till döds och jag frågade Es pappa om han kan ta Albert men hans tjej säger nej. Konstigt nog tycker han själv också för hon är thailändska och i Thailand hade hon hund men här i Sverige tycker hon tydligen inte om vare sig hundar eller katter enligt honom själv. Det är jättesynd att dem inte kunde det för pappan är kanon mot hundar och dem bor i hus.

Helst så vill jag ju inte lämna bort Albert men vare sig jag eller E kan ta hand om honom i längden om han ska skälla så där. Jag vet inte hur jag ska lösa det! Kommer inte heller att omplacera honom till vem som helst. Kanske frågar dem som passade honom när vi var i Spanien men dem har redan två hundar och jag är inte säker på att dem vill ha en till. Men vi får se hur det löser sig! Ännu ger jag då inte upp min goaste och finaste sheltiehanne.

På tisdag ska jag göra en femtioårskontroll! Gruvar mig som fasen eftersom jag är överviktig numera och har alldeles för mycket fett runt kaggen. Lär få bannor så det ryker om det! Tänkte lämna Albert hos E under tiden men nu är hon ju inte hemma så jag måste ta med honom i bilen i stället för hemma kan han ju inte vara...

söndag 2 oktober 2016

Hotell bokat

Nu har vi bokat hotell i Uppsala och den 16 november bilar vi ned till Lenagården för en bedömning av E. Vi hoppas att den ska leda till något bra för vår dotters skull och kommer att göra allt i vår makt för att en vistelse där nere ska bli av framöver. Tyvärr så anser nog inte psykiatrin detsamma även om dem säger att det ena utesluter ju inte det andra till E och säger att ingen har sagt nej ännu. Vet inte riktigt hur det ska tolkas!

Hemtjänsten är helt underbar och engagerar sig till hundra procent även om det inte är deras jobb. Vd för företaget har varit i samtal med sin kusins pappa som är professor i psykiatri och han skulle titta igenom journalerna och kanske kan han därefter lämna ett utlåtande. Ett positivt sådant förstås är ju vår förhoppning där han anser att LG är ett bra alternativ. Kvarnarna maler sjukt långsamt men peppar peppar E har inte behövt vara inlagd nu på ett par veckor.

Hon har inte Albert längre och vill inte det heller! Inte mer än ibland då jag måste i väg på ärenden och inte kan lämna honom ensam. Han har en sådan separationsångest att det är hopplöst att åka i väg och ha honom kvar i lägenheten. Han skäller som en galning!

Själv mår jag rätt bra men har nog hamnat i klimakteriet. I  alla fall så tyder alla tecknen på det men jag har lite symtom som ligger utanför det normala och fortsätter det att strula så ska jag till kvinnokliniken. För säkerhet skull!

Nu taggar vi för Lenagården!!!



När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...