lördag 10 juni 2017

När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sedan får vi då verkligen hoppas att hon mår hyfsat här nere så att det inte blir jobbigt för henne. Ja kanske för mamma själv också förstås - att se henne så under isen som hon kan bli är INTE roligt....

Finally så pratades Es pappa och chefen på psykiatrin med varandra och ett möte kommer att vara på onsdag till veckan uppe på psykiatrin. Vilka som närvarar vet jag icke men det blir ju pappan, chefen, E och kanske hemtjänsten samt samtalskontakten som vår dotter har på psyket.

Dem kommer garanterat att återigen ta upp det här med gruppboende eller som dottern skrev i går ( serviceboende ) och tydligen så kan faktiskt flickan tänka sig ett serviceboende för då bor hon själv som jag fattar det men har personal i huset. Ja något sånt är det i alla fall! Men allra helst så vill hon ju bo kvar i byn i sin egen lägenhet. Lenagården verkar hon helt ha uteslutit nu tyvärr! Jag och hennes pappa har verkligen försökt att övertala henne till att säga till dem på mötet på onsdag att hon vill åka för vi tänker som så att hon då har världens chans att få det genomförbart då chefen ändå är på plats.

Men som sagt...hon vill inte och vägrar in i sten att lyssna på oss! Eftersom att hon är myndig och sin egen person så är det ju självklart att hon ska bestämma det själv men vi ser det som kanske en sista lösning på hennes allvarliga självdestruktiva beteende. Att få en konkret hjälp och vård vilket ju Umeå har misslyckats med. Totalt!! Nu kommer dem som sagt var att återigen ta upp det där med gruppboende / serviceboende för det är ju så jävla enkel lösning på alla problem - tror dem...verkar det som...men faktum är ju att hennes ångest och självskadade ju finns kvar.

Nå väl nu har vi gjort vad vi kan! Vill vår flicka inte ha en riktig hjälp så kan vi inte göra mer åt det utan nu får det vara. Nu får hon göra precis som hon själv vill och vi kommer inte att " tjata " mer om det med henne. Men det känns väldigt sorgligt och tungt för det är som att stillatigande se på när vår älskade flicka förstör sig själv med att skära sig och överdosera och kanske till och med skadar sig så illa i en överdos att hon inte hinner ringa efter hjälp och dör ifrån oss. DET är en högst verklig tanke för något som faktiskt kan ske...



lördag 3 juni 2017

Döläge

Dottern är inlagd igen! Inte förvånad tyvärr! Men lika ledsen blir jag som alltid över att höra det. Man önskar ju det bästa för sitt barn här i livet. Om ungefär två veckor kommer dem hit och jag kan bara hoppas att det blir två bra veckor för E. Har tyvärr Turkiet förra sommaren i färskt minne då hon mådde fruktansvärt dåligt den veckan och sista dagarna som en zombie. Den synen av henne liggandes på solstolen glömmer jag aldrig för i hennes blick fanns bara tomhet. HEMSKT ATT SE! Men det klart...tar man 30 tabletter veckan innan och naturligtvis blir inlagd så är det nog inte så konstigt.

Den där Sara på psykiatrin har fortfarande inte hört av sig! Es pappa ringde upp henne och hon sade då att hon skulle återkomma efter att hon hade pratat med vår dotter vilket hon inte heller hade gjort efter mitt samtal med henne. Den 22 maj skickade jag henne ett sms och den 22 maj ringde hon mig och lovade att kolla tillstånd med vår dotter och sedan ringa hennes pappa. Det skulle ske den veckan eller nu i måndags som jag uppfattade det men då hon inte hörde av sig så ringde alltså Es pappa upp Sara igen. Hon skulle ju då connecta med E och höra av sig under förra veckan men som sagt det har hon INTE gjort. Jag blir så trött på det här!

Es pappa skulle ta ett snack med E nu om LG och allting och skulle sedan till veckan ringa upp chefen på psykiatrin igen så får vi se vad som händer. Förmodligen ingenting som vanligt!

Här i Spanien flyter allting på som vanligt! Dagarna har sin gilla gång och går rätt fort måste jag säga. Snart har jag varit här i två veckor i värmen! Just nu klockan 18.30 så är det nästan 30 grader varmt i skuggan. Jätteskönt!

Hemtjänsten skulle höra av sig till mig men har ännu inte gjort det! Hon ville berätta lite om hur det gick på mötet som var och hade visst några ideer också.
Vi får väl se när hon hör av sig!

Bjussar på en glimt av mitt hem här i Spanien! Enjoy :)



tisdag 30 maj 2017

Förbannad

I går hade dem mötet på psykiatrin och jag har fått lite information om hur det gick. Ungefär som jag trodde med andra ord....
Enligt vår dotter så hade dem inga som helst planer på att skicka henne till Lenagården för det var inget dem tog upp på mötet. Däremot så tjatar de återigen om att hon ska flytta till ett gruppboende men hon sade ifrån. Bra gjort min älskade flicka!! Det egna medicinska ansvaret verkar fortsätta....

Så tyvärr så är vi återigen i en återvändsgränd och jag vet inte vad mer vi kan göra för vår dotter. Chefen som skulle ringa Es pappa ( som numera har fått ta över god manskapet ) har inte gjort det som lovat men vi hoppas att hon ska göra det under den här veckan.

Som ni förstår så är jag nu jäkligt förbannad och känner återigen en stor maktlöshet. Vi stångar oss blodiga men psykiatrin jobbar hela tiden emot oss. Nu väntar jag i alla fall på lite mer information om hur det gick på mötet men hittills verkar det ju inte så lovande. Tack ändå till VK som gjorde ett reportage även om det inte var till någon hjälp. Vi misstänkte nästan att det inte skulle hjälpa men ändå hoppades vi på att någon där uppe på psykiatrin skulle kunna vara mänsklig och känna med hjärtat för en gång skull. JÄVLA MUPPAR!

Här i Spanien är allt bara bra med fint väder och varmt! Ägnar dagarna åt promenad och avkoppling på terrassen med en och en annan kall bärs och en god bok. På kvällarna är det lite teve som gäller innan sänggående men i går umgicks jag några timmar med ett par grannar ifrån England. De bjussade på en öl och var väldigt surrsamma. Jag var nöjd efter en men dem propsade på en andra och när den var slut och jag tänkte på att avrunda kvällen, så kom gubben med en tredje öl. När han skulle hämta en fjärde så var jag väldigt bestämd och även hans fru haha. Lite rund under fötterna var dem helt klart. Mycket vin tror jag att det blir där!




torsdag 25 maj 2017

Spanien

Så var man i soliga Spanien igen! Resan gick jättebra och det känns sååå skönt att vara här även om jag hade mer än gärna haft sällskap av exet som jag har så trevligt med på våra resor.

Artikeln kom ut i tidningen och så här stod det:

Får medicinera på egen hand trots självskadebeteende

VÅRD OCH OMSORG.
Dottern har ett självskadebeteende och har vid ett flertal tillfällen försökt ta sitt liv. Trots det låter sjukvården henne själv ta sina starka mediciner. Mediciner som hon ibland sparar för att använda till självmordsförsöken. Nu kritiserar familjen sjukvården.
Monica G Engström
Publicerad 21 maj kl. 19:30
Lisa är i dag i 25-årsåldern. För snart tio år sedan upptäckte familjen att hon led av svår ångest och hade börjat att skada sig själv.
Mamma Lena märkte att något var fel. Dottern drog sig undan och mådde inte bra psykiskt. Till sist berättade Lisa att hon skar sig och att hon hållit på med det ett tag. Hon försökte också ta sitt liv med tabletter. Samtidigt visade det sig att dottern hade ätstörningar.
– Vi kontaktade Barn- och ungdomspsykiatrin och de följde vår dotter tills dess att hon fyllde 18 år då hon remitterades vidare till vuxenpsykiatrin.
Den vård dottern fick på BUP är familjen inte nöjd med..
– Det var värdelöst, säger pappa Lars.
– En där sa att Lisa bara rispade sig när hon skar sig. Att vi kunde känna oss trygga. Men det blev bara värre, säger Lena.
När Lisa kom till vuxenpsykiatrin fungerade vården rätt bra även om hon har lagts in ett flertal gånger genom åren.
– Det har också blivit otaliga besök hos läkare för att sy ihop sår på armarna.
Inläggningarna på grund av överdosering av medicin har också varit många. Lisa har vid flera tillfällen tagit tabletter för att ta sig liv eller skada sig själv. Sedan har hon ångrat sig och ringt efter hjälp.
Numera bor Lisa i en egen lägenhet och klarar sig själv med hjälp av hemtjänsten. Hon har tidigare bott i ett gruppboende men där trivdes hon inte. Även när hon bodde där gjorde Lisa flera självmordsförsök.
Lisa har regelbunden kontakt med psykiatrin och medicinerar mot sin ångest. Det är bland annat starka lugnande mediciner, sömnmedel och ett antipsykotiskt läkemedel.
– Man ser under årens lopp hur medicinerna har förändrat Lisa, säger Lenas före detta sambo som också har varit med under Lisas sjukdomsförlopp.
Det stora problemet tycker familjen är just medicineringen. Lisa har ett eget ansvar för sin medicinering. Hon hämtar ut doserna tre gånger i veckan på hälsocentralen.
– Men ingen kontrollerar om hon tar dem och därför kan hon lägga undan lite som hon själv vill. Och det händer allt som oftast, berättar Lena.
Att dottern själv ska sköta sin medicinering är något som de anhöriga ifrågasätter.
– Det är som att ställa fram en spritflaska till en alkoholist, säger Lars.
Föräldrarna har försökt kontakta psykiatrin om detta men inte fått något svar från sjukvården. De upplever sig illa behandlade. Lena, som också är Lisas gode man, tycker att de i vart fall borde tala med henne i den rollen.
– Det känns som om de inte tar det här på allvar. Det här är en ung tjej som vill ha hjälp. Hon vill leva men hon vill inte ha den här ångesten, säger Lena.
– Jag upplever det som om det har blivit en prestigefråga, tillägger Anders som är en vän till familjen och som under lång tid följt deras kamp för dottern.
Familjen känner sig maktlös i synnerhet för att de inte får någon respons från vården. Lisa har flera självmordsförsök och överdoseringar med mediciner bakom sig. Dagen efter att VK träffar familjen händer det igen.
– Jag är alltid rädd att hon ska ta en massa piller och inte hinna in till sjukhuset i tid, säger Lena.
Både deras och Lisas önskan är att hon får komma till en behandlingshem för personer med självskadebeteende. Hon har själv varit på studiebesök på ett där de sagt att de kan hjälpa henne men någon remiss har Lisa inte fått från psykiatrin. Ett annat alternativ är att via Lagen om psykiatrisk tvångsvård skicka Lisa till ett behandlingshem.
– Så att hon för en gångs skull kan få chansen att tillfriskna för här i Umeå kan de inte hjälpa henne, säger Lena.
Familjen lever med en ständig oro för vad som ska hända med Lisa.
– Det finns som alltid där även om man börjar bli van. Man blir som härdad, säger Lars.
NOT: Personerna i texten önskar vara anonyma och heter i verkligheten något annat.

HEMTJÄNSTENS ORD:

Hemtjänsten kritisk till medicinhantering

VÅRD OCH OMSORG.
Lisa har ingen kunskap om hur hon ska dosera sin medicin. Det säger den hemtjänstpersonal som har haft hand om hennes omvårdnad i ett och ett halvt år och som reagerat starkt på att kvinnan med självskadebeteende själv får hantera sin medicin.
Monica G Engström
Publicerad 21 maj kl. 19:30
– Jag förstår inte hur man kan ge henne eget ansvar för sin medicinering, säger Anna som är en av dem som arbetat inom hemtjänsten med Lisa.
Anna bekräftar den bild som Lisas anhöriga ger. Hon är också förvånad över att psykiatrin har haft så lite kontakt med hemtjänsten när det gäller den omvårdnad Lisa får då hon inte är inlagd för sjukhusvård.
– Hon är väldigt svårt sjuk i det beteende hon har. Alla situationer som Lisa hamnar i är ett rop på hjälp.
Det Anna tror skulle hjälpa Lisa är om hon får komma till ett behandlingshem för att få stöd i att bryta sitt självdestruktiva beteende.
– Det är det som behövs för att det ska bli bättre.
Anna berättar om ett tillfälle när Lisa varit inlagd på psykiatrin över en helg och sedan skrevs ut.
– Då hon kom hem satt hon med en dosett vid köksbordet. Alla tabletterna hade hamnat fel och Lisa fick sitta där och sortera dem.
Det resulterade att Lisa samma kväll lades in på sjukhus för att hon överdoserat medicinerna.
– Hon har ingen kunskap om hur hon ska dosera.
En viktig roll för hemtjänstpersonalen, förutom den dagliga omsorgen, är att försöka peppa Lisa och ge henne förhoppningar om att det går att ta sig ur den ångest och självdestruktivitet som hon lätt hamnar i.
– Lisa klarar inte av att föra sin egen talan. Hon är rädd för att få nej om hon tar upp sitt behov av att få professionell hjälp.
Förutom förhoppningen om att Lisa ska få komma till ett behandlingshem menar Anna att Lisa behöver hjälp med medicineringen. Hon anser att detta är något som Hälso- och sjukvård i hemmet borde ha ansvar för.

Jag kontaktade chefen efter artikeln lades ut och fick därefter ett samtal ifrån henne om att hon ville ses men jag befinner mig ju utomlands, så det blir Es pappa som får ställa upp. E själv var med på det enligt hennes pappa som talade med henne om detta. Även hemtjänsten skulle ta ett snack med vår dotter om att detta kan vara världens chans till att få åka i väg och kanske kanske få en konkret hjälp en gång för alla. Hoppet överger oss inte!




onsdag 17 maj 2017

Lenagården

Fick ju svarsmail från chefen på LG häromdagen och som jag anade så tror dem absolut att E kan bli hjälpt hos dem. Hon beklagade att jag aldrig fick något mail ifrån dem efter vårt besök i senhöstas men de hade kontaktat hemtjänsten och pratat in ett meddelande på svararen. Dock så måste det ha försvunnit på något sätt. Nå väl E är välkommen dit och chefen frågade hur hennes intryck av Lenagården hade varit. Jag tror nog att hon tyckte att var okey fast byggnaden i sig var rätt sliten här och där och det låg lite ödsligt till. Men det viktiga är ju att dem kan hjälpa henne att tillfriskna tänker jag.
Nu blir det förstås inget av med det hela eftersom att landstinget inte betalar och inte heller socialtjänsten och E själv inte lyfter fram detta nog mycket. Hon har ju som jag har nämnt förut i min blogg tagit upp att ett behandlingshem kanske vore något med någon där på psykiatrin ( förmodligen hennes samtalskontakt ) men det blev tydligen inget mer med det.

Journalisten jobbar på med sitt skulle jag tro och ska träffa hemtjänsten för lite information rent allmänt. Förmodligen så kommer en artikel ut i slutet på veckan eller i nästa vecka. Själv så åker jag till Spanien på söndag. Har velat hit och dit och frågat flera vänner om dem har haft lust att följa med eftersom att jag tvekade att åka själv men ingen kunde hänga på. I går kväll kände jag bara att ja men då får jag väl åka själv då och ombokade den biljett jag har. Så nu packar jag för fullt och blir sedan bort i nästan tre månader. Spain here i come!

Ska bli skönt att komma i väg även om jag gruvar mig lite för ensamheten och saknaden efter mitt barnbarn men jag behöver få landa och tänka på mig själv. Att ständigt oroa sig för E, att ibland känna att jag hoppas att jag dör före henne för att inte behöva få ett tråkigt besked, att alltid tänka att det här är som att gå och vänta på att ens barn ska kola vippa en vacker dag på grund av tabletter och att hon inte hinner ringa efter hjälp tär på mig fruktansvärt mycket. Därför blir det skönt att få lite distans till allting! Jag sa för ett tag sedan till min faster när hon ringde att det är tur att jag är så stark. Jag har alltid varit en stark person i mig själv men även den starkaste kan vackla och lite där är jag väl nu med spänningar och ågren.

Tar med mig datorn denna gång och kommer att blogga lite där nere!




tisdag 16 maj 2017

Utskriven

I går blev E utskriven igen och ja vi får väl hoppas att det var en bra idé men med tanke på att hon natten mot fredagen petade i sig några piller för många så känns det inte speciellt betryggande att hon ska vara hemma. Undra om dem gjorde en Lex Maria anmälan denna gång för som jag fattar det så ska en sådan göras vid varje tillfälle som till exempel natten mot fredagen.

Fortsättning följer....



fredag 12 maj 2017

Satans Piller

Ja det var som jag misstänkte förstås fick jag veta av dotra mi! Pilleröverdos men förhoppningsvis inte så hemskt många tabletter för hon är nu på psykavdelningen och alltså utskriven från mava, tack och lov. Jag känner i detta nu ett raseri utöver något annat! Ilska för att hon har den här tillgången till tabletter både lugnande, sömnmedicin och ep medicinerna. Ilska för att hon gör sig själv illa gång på gång och sorg över att hon ska må så dåligt att hon måste stoppa i sig dem här tabletterna. Ett rop på hjälp är det här men tänk om hon inte hinner ringa efter hjälp.....tänk om...jag vill inte behöva gå på min dotters begravning...

Kan tillägga att jag har mailat detta till journalisten som tyckte det var bra att hon fick vetskap om vad som har nu hänt igen.
Fick dessutom ytterligare ett samtal ifrån kuratorn på sjukhuset som ville berätta att det blir ett nytt möte i slutet på maj men hon var noga med att poängtera att jag inte fick säga något till min dotter om mötet utan att det skulle hennes samtalskontakt få berätta på måndag när dem ska ses. Varför vet jag inte även om jag så klart undrar över orsaken till att jag som mamma till E inte får tala med henne om detta.



MAVA

Fick ett samtal här på förmiddagen från kuratorn på sjukhuset som berättade att mötet i dag är inställt därför att E är inlagd. Jag kommenderade då att senast i går kväll hade jag varit i kontakt med min dotter och att då verkade allting bra och att hon inte sade något om sjukhuset. Kuratorn verkade reagera på detta ( jag kände fan det genom luren ) och tänkte nog att hon kanske hade slarvat med tystnadsplikten. Jag nämnde då att jag ändå alltid får veta hur det ligger till - förr eller senare.

Naturligtvis så blev jag oroad och ledsen ända in i själen men redan i går kände jag på mig att något var galet och det var därför som jag skickade min dotter ett sms vid halv tio på kvällen och frågade hur det var och önskade lycka till på mötet i dag.

Jag försöker få fram exakt vad som har hänt men E orkar inte svara på det just nu men under dagen får jag nog besked. Är det ännu en överdos så kontaktar vi journalisten omgående och personligen så är jag tämligen säker på att det är just piller det handlar om. IGEN!

Sötast i stan var hon ju min fina E som liten flicka! Inga bekymmer och jobbiga tankar där inte.



torsdag 11 maj 2017

Givande möte

Så samlades alla vi som varit nära E under många år för att träffa journalisten som var mycket trevlig och ställde bra frågor. Vi fick berätta om hur och när vi första gången märkte att vår dotter var självdestruktiv och vad som sedan hände. Känns som ett mycket givande möte!

Hemtjänstpersonalen och E hade i dag ett långt samtal med varandra om bland annat mötet i morgon som jag inte ska gå på. E har i alla fall uttryckt det återigen som att hon vill ha mer hjälp än vad hon får nu och att hon kan tänka sig behandlingshem och absolut INTE vill bo på ett gruppboende igen. Det känns bra att hon tänker i samma banor som oss även om hon svänger som värsta pendeluret men det handlar ju om rädsla egentligen för något nytt.

E och hennes syster, mitt barnbarn och mitt ex käkade tillsammans i går här hos mig. E äter verkligen superlite. Sådana små portioner att barnbarnets portion ser gigantisk ut i jämförelse med Es. Det är så trist att hon har det där också i sig. Hon kämpade i alla fall på bra och satt till och med senare då exets föräldrar också kom på tårta eftersom att jag fyllde år i går. Men jag såg när hon fick nog och hon var också den första som bröt upp och traskade hem till sig.

Nu är det bara att se om något gott kommer utav allting! Att mötet i morgon leder till något bra och att journalisten får till det snyggt om än psykiatrin inte kommer att uttala sig och skylla på sekretessen.

Vi kämpar vidare!



måndag 8 maj 2017

Utskriven

Det har gått några dagar nu sedan E blev utskriven och förhoppningsvis så kan hon vara hemma ett tag och få må hyfsat bra i alla fall. Hon såg relativt pigg ut i går när vi sågs! Det glädjer mig!

Jag har inte fått svar av läkaren som jag skrev till! Mycket dålig stil OCH något som journalisten kommer att få höra. Om det blir något reportage så är det viktigt att sådant kommer fram. Jag tror att min dotter blev besviken på mig för att jag inte ska gå på mötet som jag är inbjuden till på psykiatrin på fredag men det är bra att hemtjänsten ska dit. Tyvärr så kan inte heller hennes pappa gå på mötet!

Mr undersökningen gick bra men inte var den rolig direkt och det är lätt att man känner obehag. Jag blev dessutom lite yr och väldigt illamående efteråt. Nå väl allt såg bra ut och likaså cellprovet så jag är då fullt frisk förutom ett stort myom och flera små. Nu ska jag köra på med Esmya i tre månader om allt går som det ska och jag inte blir så påverkad av alla biverkningarna. Sedan utvärderar vi det hela och är allt bra så är det ju bara att fortsätta men har jag fortfarande ont eller skulle blöda så blir det ändå operation för att ta bort livmodern till hösten.

E ska ju med till Spanien i sommar och vi pratade lite om resan i går. Hon verkar se fram emot att åka och det känns ju härligt. Det hjälper nog upp att hon vet att systerdottern ska med! Dem är ju så glada i varandra :).

Återkommer mer efter träffen med journalisten på onsdag!



torsdag 27 april 2017

Permission

E är fortfarande inskriven på psyket men hade permis lör tom mån. Sov sedan på avd till i tisdags då hon återigen fick permission. Men i dag redan åkte hon tillbaka på eftermiddagen. Det är verkligen inte bra nu. Hon ser ju inte pigg ut och betedde sig märkligt när jag var förbi på fm. Jag börjar undra vad för jäkla medicin hon nu tar.

Det är ett möte på psyket den 12 men jag kommer ej att gå vilket gjorde E lite sur. Samtidigt så vill hon inte ha mig där så jag vet inte vad hon vill.

Var till dr i tisdags och fick ta en biopsi inifrån livmodern. Huvvaligen så ont det gjorde men nu är det gjort. På tisdag ska jag göra en MR på nedre buk / lilla bäcken. Proverna såg bra ut men snabbsänkan var något förhöjt.

Den 11 april är vi fem personer som har en dejt med en journalist. Får se vad det blir av det.


måndag 24 april 2017

Samtal

Hade i går ett bra samtal med hemtjänsten som är hos vår dotter och dem är uppriktigt sagt mycket irriterade på hur psykiatrin hanterar det här med E. När hon gick på permission i lördags så hade dem återigen skickat med henne en plastlåda med piller....

Tydligen så ska det vara ett möte i mitten på maj på psyket ang E och jag är nog inbjuden.
Hon tror förresten att E fortfarande vill ha hjälp men att hon själv inte orkar ta tag i det och kanske också tror att det inte är lönt samt är rädd för förändringar. Vilket jag har full förståelse för! Men vad jag inte kan förlika mig med är att socialtjänsten kunde avslå Es önskan om en plats och hjälp på behandlingshem. Att dem gör sådan skillnad på missbruk och självskadebeteende! Ett exempel: En kusin till mina döttrar är missbrukare av tunga droger sedan en tid tillbaka men ville ha vård och har fått beviljat och blivit skickad till ett behandlingshem söderut. Socialtjänsten i Umeå fattade det beslutet. Förstår ni hur orättvist det känns! Missförstå mig inte - jag är jätteglad över att han fick hjälp och själv ville ta emot hjälpen men det borde gälla ALLA oavsett vad för problem dem har.

Ja det var väl allt jag hade att säga just nu!


söndag 23 april 2017

När livsgnistan saknas

Då var man hemma igen från Spanienresan! Hade en toppenhärlig semester men tänkte förstås mycket på min dotter och hur vi ska kunna hjälpa henne. Dessvärre så är det väl rätt hopplöst känns det som eftersom att hon själv inte vill ha till en förändring längre. Det fanns en tid som ni läsare vet då E vill fara till behandlingshemmet Lenagården i Uppsala men när socialtjänsten avslog hennes ansökan för si så där tre år sedan så tappade hon nog hoppet och lusten samt orken att försöka söka igen.

Jag och mitt ex pratade igenom detta om E och faktum är ju att det har ända sedan första början varit strul med vårdinsatser för henne. BUP hanterade inte läget så där jättebra kan jag ju säga. Det var en massa men tex att en läkare sade att vi föräldrar inte skulle prata med E om hennes självskadebeteende eftersom att det bara var rispor som hon gjorde och att vårt snack kunde förvärra situationen. Antagligen att E skulle triggas igång!

Sagt och gjort vi pratade inte med vår dotter om hennes mående.....blev det bättre??!! Vem började att skära sig med rakblad, vem har skurit sig sönder och samman så att artärer har gått av och personal har fått torka bort blod från väggarna då hon bodde på gruppboendet och vem har i dag svårigheter med maten? Redan på BUP påtalade vi det men först nu till för en tid sedan så tog tydligen psykiatrin upp matsituationen med Es hemtjänst, att dem ansåg att hon har ätstörningar. Typ tio år senare kommer de på det....DEN BRUTALA SANNINGEN!

E då....ja hon har i detta nu permission och har sovit hemma i natt! Jag gick förbi henne i går kväll fylld av oro då hon ej svarade på telefonen. Skönt nog så hade E bara varit i köket och telefonen låg i vardagsrummet men som föräldrar så blir både jag och hennes pappa men främst jag riktigt oroliga nuförtiden. Allt kan hända!

Det var i ärlighetens namn fruktansvärt att se min dotters uppgivenhet. Livsgnistan saknades och hon såg på något sätt avtrubbad ut. Det var rätt länge sedan jag såg henne så mycket under isen och mitt hjärta brister varje gång. Det är förfärligt att se! Och det är svårt att förstå hur det kan bli så där då man själv aldrig har upplevt en depression. För jag antar att det är det hon har och säkert var hon påverkad av mediciner också.

I fredags hade någon från sjukhuset ringt mig men aldrig pratat in ett meddelande. Jag var ju på resande fot då och tror att jag precis då det ringde befann mig i säkerhetskontrollen i Spanien. Den enda jag kan komma på att det var är faktiskt Es doktor som jag mailade. Får se om han återkommer!

Mina goa vänner reagerar precis som vi alla andra angående psykiatrin och deras sätt att hantera det här med E och två av dem har på varsitt håll kontaktat journalister som båda jobbar på VK och dem verkar rätt intresserade av att göra ett reportage. Medicinhanteringen är ju under all kritik och att dem inte kan en gång för alla skicka vår dotter till ett behandlingshem är förjävligt. Hon är kanske inte den sjukaste på psykiatrin men hon mår fan inte bra och har kämpat i så många många år och inte fått ha en vanlig tonårstid eller något liv alls om jag ska vara ärlig. Tänk själv att ständigt brottas med ångest och demoner inom dig, med tankar på att du inte orkar leva med ångesten men att du egentligen antagligen vill leva....bara inte med det dåliga måendet...

För ungefär tre år sedan blev vi föräldrar ju lovade av verksamhetchefen och överläkaren på psykiatrin att OM inte Vågen som E skulle få börja fungerade så kunde Lenagården i Uppsala absolut vara ett alternativ. Ett löfte som dem inte kunde hålla och tyvärr så har vi inget skriftlig på det löftet. Så vi har egentligen inget att komma med och så länge nu vår dotter inte vill få en annan behandling så känns det rätt kört. Även om hon inte förstår sitt eget bästa och egentligen borde få tvångsvård!

Tills något händer så kan vi bara fortsätta kämpa för vår dotters liv!




fredag 14 april 2017

Besviken

Jag fick i går vetskap om att min älskade flicka återigen är inlagd. Ett dygn hann hon vara hemma innan hon åkte in. De jäkla nötterna på psykiatrin hade skickat hem tösen med en mängd tabletter som hon själv skulle sortera in i en dosett. Följden blev att E i stället tog dessa tabletter på en och samma gång.

E hamnade sedan på MAVA men stack därifrån då hon hade bett dem ringa det mobila teamet vilka aldrig dök upp. Vår kära dotter drog då hem igen men när sjukhuset ringde och bad henne komma tillbaka så vägrade hon. Naturligtvis så slutade det med polishämtning och tvångsinläggning igen.

Där kan jag tycka att det blev ett rätt beslut MEN att innan dess skicka hem en tjej med egetansvar för piller, ett uppenbarligt tablett missbruk och med flera överdoser i bagaget är för mig helt ofattbart. Det här egetansvaret E har fungerar ju inte men läkarna fortsätter ändå skriva ut piller och låter henne ta ansvaret själv till viss del. Ett ansvar som hon som sagt var inte klarar av!

Hon får visserligen hämta appdoser tre gånger i veckan på vdc men ingen kontrollerar intagen och då kan hon ju fiffla hur mycket som helst i alla fall.

Jag blir ledsen, arg och orolig över var detta ska sluta. E själv håller sig till halvsanningar men samtidigt så ljuger hon som en häst travar. Lögnerna blir tätare och tätare och hon verkar tycka att det är coolt att deala med piller och leva i psykvärlden. Alla hennes vänner har ju liknande problem och inte bara jag märker den här jargongen E har börjat med.

Jag är för första gången på riktigt länge galet arg på min dotter. Arg för att hon ljuger och dribblar. Arg för att hon inte ser till sitt eget bästa och oerhört frustrerad i detta nu.

Jag skrev ett mail till hennes ansvarige läkare där vi föräldrar ifrågasätter det egna medicinska ansvaret och där vi lade in en begäran om att dem sätter ett LPT på vår dotter och skickar i väg henne till ett behandlingshem. Men som vanligt så ignoreras väl vi föräldrar. Sist fick jag ju inget svar på mina mail vare sig ifrån överläkaren och chefen på psykiatrin.

I övrigt så har jag det toppen i Spanien. Solen och värmen är underbar. Njuter!!


söndag 9 april 2017

Sjukhuset

E är fortfarande inlagd och hon vet nog inte när hon blir utskriven. Jag åker i övermorgon till Spanien men lär väl höra hur det går. Hoppas att det snart vänder så att hon får må lite bättre igen och kan vara hemma. Jag är fundersam på om hon kommer att klara av att följa med till Spanien i juni. Det blir som inte kul för vare sig henne eller oss om hon ska må dåligt och inte vilja göra något annat än stanna inomhus. Men vi får se hur det ser ut framöver!

Saknar denna jycke så in i norden!



onsdag 5 april 2017

Akutpsykiatrin

I går vid 18 tiden så fick jag ett sms om att min dotter satt på sjukhuset i väntan på att återigen får träffa en läkare. Klockan 19 hade hon fortfarande inte fått träffa någon och det skulle tydligen dröja flera timmar till tills någon fanns tillgänglig.
Något som gör mig urförbannad om jag ska vara ärlig! Tänk om det sitter en där och väntar som mår så fruktansvärt dåligt att det är fara och färde, som har jättestarka självmordstankar eller som bara vill skära sig sönder och samman. Någon som E när hon mår som sämst! Att behöva vänta i flera timmar som psykpatient är inte rimligt anser jag.
Hur som helst så fick E inte bli inlagd! Läkaren nobbade henne inläggning med andra ord!

I dag mår hon fortfarande lika dåligt och sitter i detta nu återigen på sjukhuset i väntan på att få skrivas in. Hennes samtalskontakt skulle prata med dem ansvariga så att E kan få läggas in. Helt helt sjukt vad som pågår där uppe och efter alla år som intagen och patient inom psykiatrin så önskar jag som mamma till E att hon bara kunde få läggas in utan en massa väntan. Det gör nog ont i mig att hon mår dåligt och ännu mer ont inombords av att veta att hon ska sitta där och vänta i timmar när hon mår som hon gör.



lördag 1 april 2017

Väntan

E fick vänta i flera timmar på att träffa en läkare i dag och när det väl var hennes tur så bangade hon och valde att inte läggas in. For till en kompis i stället! Hoppas att hon får en bra kväll! Dem brukar hitta på en massa trevligheter tillsammans om än även den tjejen har det kämpigt med sitt mående. Får hoppas att dem kan vara ett stöd för varandra!

Var bara det jag ville berätta!



Då var det dags igen

Ringde min dotter för ett tag sedan men hon kopplade bort samtalet och jag fick därefter ett sms om att hon var på sjukhuset och eventuellt skulle bli inlagd. Oftast så blir hon det när hon väl är där! Det gick bara åtta dagar den här gången sedan hon skrevs ut. Våren och sommaren har inte inte varit en bra årstid för henne på många år och hon har ju ofta varit inlagd då. Märkligt kan jag själv tycka jag som älskar våren och sommaren men jag läste en artikel häromdagen om att det är många som faktiskt mår sämre när det är sommar.

Nu börjar det att dra ihop sig för Spanienresan och jag planerar för fullt vad jag ska ha med mig. Måste kanske ha två resväskor för att få med allting. Det ska bli underbart att åka ned och det känns riktigt välbehövligt med lite avkoppling nu.

Jag fick ett erbjudande här i veckan som var om att ta hand om två sheltietikar på sju år men kände att när jag väl skaffar mig en ny hund så blir det en valp i så fall. Eller en unghund! Endera en sheltie eller en mini aussie men mest troligt den förstnämnda eftersom att aussie är en renodlad vallhund och nog kräver en del. Sheltie har inte så mycket vall i sig längre även om jag märkte på Albert att han hade lite ändå. Spännande hur som helst att en dag igen ha en ny kompis vid sin sida och jag längtar vansinnigt mycket tills dess.

Önskar alla en trevlig helg!





måndag 27 mars 2017

När matlusten sviker

E var inlagd i två dygn och har sedan varit hemma men inte mått så bra kroppsligt. Hon kräktes en gång på psyket ett par timmar innan hon skrevs ut och trodde själv att det berodde på att hon hade ätit för lite under en tid och sedan åt en stabil måltid på psykiatrin. Inga fler kräkningar efter den gången men de tre dagarna efter har varit jobbiga för henne med feber, huvudvärk och illamående. E har inte kunnat äta nu heller som jag förstår det och antar att hon blir illamående av att inte äta och menade på att det blir en rundgång av det hela. Jag var i väg och hämtade ut hennes mediciner i dag på vårdcentralen och sedan handlade jag lite kräm och havregryn.
När jag kom hem till E så låg hon i sängen i mörkret med en blöt handduk på pannan och orkade knappt prata. Men i eftermiddags lät hon lite piggare och hade fått i sig en macka i alla fall.

Jag fattar inte varför E inte kan få en bättre behandling än vad hon får för den hon har är obefintlig. Samtal 30 minuter i veckan och det med en person som inte kan hjälpa henne heller. Men E gillar henne och det är ju rätt viktigt. Önskar dock att min älskade dotter kunde säga till dem på psykiatrin att hon vill fara på ett behandlingshem för sina problem men hon är så förbaskat tjurig och ska INTE i väg någonstans. Kan bara inte förstå att hon hellre väljer att hanka sig fram så här dag ut och dag in, vecka in och vecka ut, månad in och månad ut, år in och år ut....

Nu är det snart bara två veckor tills det bär av till Spanien för lite semester och det är verkligen en behövlig sådan. Jag är rätt sliten nu! Sedan blir det nästan sju veckor på raken i Cabo Roig i sommar! Toklängtar!! Ska ju kolla på andra boenden nu när vi är där nere då jag som sagt var funderar på att sälja min nuvarande bostad för att köpa ett parhus närmare stranden och restauranggatan. Sedan kanske jag flyttar ned till hösten och då har med mig en liten hundkompis.

E har hemtjänsten och sin pappa som stöd vilket känns bra! Hennes tvillingsyster är ju självständig och det är väl egentligen bara mitt barnbarn som det blir svårt att släppa men jag kan ibland eller ganska ofta känna att jag behöver få lite distans till allting. Visserligen så säger A att jag inte kan fly från det jag har omkring mig och att det kommer ifatt mig en vacker dag. Men det handlar inte om att fly utan mer om en slags överlevnad.




onsdag 22 mars 2017

PSYKAKUTEN

Min finaste E sitter i detta nu på psykakuten och hoppas på att få hjälp. Det har ändå gått en månad sedan hon var inlagd sist så det är ju toppenbra. Men det skär i hjärtat på mig att hon blir så ångestfylld mellan varven. Vet verkligen hur det kan kännas då jag själv går igenom något sedan två månader tillbaka med nästan dagligen en typ av ågren. Tror att det blev för mycket till slut med dumma grannen som klagade på Albert så att jag fick sälja honom, med E som inte mår bra och för en och en halv vecka sedan fick jag åka in akut med Daisy för att ta bort henne. Fruktansvärt jobbigt och sorgligt. Det känns jättetomt och ensamt här hemma nu för tiden! Men jag funderar på att införskaffa mig en ny sheltie till hösten. Kan inte vara utan hund! Aldrig och återigen aldrig att jag gör mig av med fler hundar! Saknar Albert och Daisy fruktansvärt mycket!

Funderar också på att ta tag i flytten och dra till Spanien till hösten! Kollar efter ett annat boende närmare strand och restauranger då jag kommer att inte vilja köra bil där nere. Om tre veckor åker vi ned och blir visad flera bostäder av mäklare. Kan vara kul om inte annat!

Nu hoppas jag att min dotter får hjälp i kväll för sin ångest! Och att hon snart är hemma igen och mår bättre.



söndag 19 februari 2017

Så hände det igen

I går eftermiddag vid kvart över tre talade jag med min kära dotter som berättade att hon hade varit med en kompis under dagen och nu var hemma och väntade på att hemtjänsten skulle komma. Hon lät låg och deprimerad och jag försökte att muntra upp henne men lyckades nog inte för bra därför att senare på kvällen så ringde just hemtjänsten till mig och undrade om jag hade talat med E under dagen.

Hemtjänsten hade fått meddelande av E om att dem inte behövde komma till henne för att hon var i stan med en kompis. Detta var före mitt samtal med E! Därefter senare den dagen hade en sköterska på psykiatrin ringt till hemtjänstens VD och berättat att E var inlagd och knappast skulle bli utskriven i morgon men att dem skulle höra av sig under kommande vecka.

Allt detta fick oss att fundera och känna oro så jag traskade hem till min dotter. I hemmet låg det appdos påsar som hon har. Det visade sig att hon har överdoserat ännu en gång men bara några stycken. Hon förnekade det först när jag var i kontakt med henne men erkände sedan att jo hon hade tagit några tabletter extra.
Dock inte så farligt tack och lov men det händer alltför ofta från små doser till större som hon petar i sig och det är väldigt väldigt vanskligt. Detta hände förmodligen också förra gången hon åkte in trodde hemtjänstpersonalen.

Jag har redan ångest över allting som har varit och har faktiskt inte alls mått bra sedan min förbannade jävla granne ( ursäkta ordspråket ) anmälde mig ( min hund ) för upprepande skällningar ( OM det då hade legat någon sanning i det ), så jag fick sälja honom vidare. Den ångesten blir inte bättre av oron över min dotter och vetskapen om att jag också måste ta bort min hund inom en sinom tid.

Så är då läget nu och min känsla är att jag skulle vilja skälla ut E, ruska om henne riktigt ordentligt och fråga vad i helvete hon håller på med. Men det är inget som hjälper och det vet jag. Det är bara känslan som kommer över mig och vi kanske får ta upp det här med Lenagården igen med henne framöver.






tisdag 14 februari 2017

Hemma är bäst

E skrev ut sig i dag från psyket och är alltså hemma nu igen. Vi får se hur länge! Fick samtal ifrån dem som köpte Albert av mig och han berättade att vovvsingen har varit magsjuk i fyra fem dagar nu och kräkts bara i dag fyra fem gånger. Överallt! I sängen, på vardagsrumsmattan, i tvättstugan osv osv! Dem lät rätt less! Dessutom så berättade han att Albert äter bajs men det vet jag ju redan om! Jag var dum som inte nämnde det för dem det medger jag. Men tänkte väl inte direkt på det.

Dem har eller håller på att byta foder från Iams till Royal Canin bantningsfoder och jag tror men är inte säker på att det är orsaken till hans kräkningar för Albert har superkänslig mage och ska inte äta annat än sitt vanliga foder och Frolic i träningssyfte. Någon ostbit eller skinkbit går bra ibland men inte för ofta! Jag tror att dem är less för det lät så och det har jag full förståelse för. Att ta bort kräka överallt är inte kul men det är inte Alberts fel och han har typ en gång kräkts här under ett års tid. Hade diarre en gång! Vi får se hur detta slutar! Jag har skrivit till deras barnbarn att om dem lessnar och inte orkar ha kvar Albert så vill jag köpa tillbaka honom så klart. Han ska inte till någon annan!

Vad det gäller Daisy så fick jag höra av veterinären vi besökte i går att hur sorgligt det än är så för Daisys skull så bör hon få somna in. En operation med sövning är för tuff för henne med tanke på att hon mest troligt hade hjärtpåverkan i natt efter att hon fick lugnande inför röntgen. Det gör mig förbaskat ont men hon ska inte behöva lida på något sätt så mest troligt åker vi till veterinären på måndag kväll och låter vår älskade Daisy få somna in.

En trevlig alla hjärtans dag till er alla!


Dåliga tider

Nu är E inne i en sämre period som hon själv skrev till mig då hon hade åkt in i går kväll igen. Förra gången blev det bara en natt på psyket så var hon ute igen men vi får se nu om det blir bara denna natt eller fler. Mycket tråkigt att hon mår sämre igen efter en fyra månaders bra period. Jag undrar vad det beror på!

Daisy är inte pigg alls! I torsdags fick hon det där med knäet som for ur igen och hade ont hela dagen. Halv åtta på kvällen stämde vi träff med jourhavande veterinär som inte gjorde mer än att ge Daisy en spruta smärtstillande och rådde oss att kontakta en sjukgymnast för hundar. Morgonen där på ringde veterinären och hade funderat under natten. Hon tyckte nu att vi borde boka in en tid för att låta vår älskade hund somna in.

I går kväll for vi till vår egen veterinär med Daisy! Hon röntgade henne och såg tyvärr en hel del fel. Korsbandet är av, patella luxation, benpålagringar och kraftig artros i knä. Detta på höger ben! Hon sa att det går att operera vilket görs i Sundsvall men det är inte säkert att veterinären där nere vill göra det med tanke på Daisys ålder och det lilla blåsljudet hon har på sitt hjärta. Vi fick åka hem och fundera....

Jag har haft en helvetes natt med stundtals vak över jycken! Hon blev dålig av det lugnande medlet hon fick som gjorde att hon somnade och hjärtat tog nog lite stryk för hon har hostat hela natten och varit väldigt orolig. Tungspetsen orkade eller kunde hon inte dra in så jag blev rent orolig att veterinären hade dragit för hårt ( hon drog skithårt i tungan ) när tungan höll på att åka ned i svalget flera gånger och veterinären sade själv att Daisy var trång i halsen.

Nu på morgonen är hon betydligt piggare! Hon har ätit några kulor, varit ute på sin lilla runda runt knuten och tungan är rätt i mun precis som den ska vara. Däremot så har hon av naturliga skäl ont vilket märks på hennes hållning. Hon har ändå fått en Rimadyl.

Jag var i natt säker på att hon skulle dö ifrån mig där och då och tänkte också att om hon inte gjorde det utan var så där dålig nu på morgonen så skulle jag åka med henne till veterinären igen. Men det verkar inte behövas i dag!

Jag har svåra beslut att fatta! Vill så gärna behålla henne i liv ett tag till för hon är ju ändå så glad och pigg när hon inte får så att knä hoppar ur. Men veterinären sade att artrosen kommer hon alltid att ha så hundra bra blir hon inte av en operation. Mycket att fundera på nu! Sorg i hjärtat!!

Sorg också... över E!

Glad alla hjärtans dag till er alla!





söndag 5 februari 2017

Long time no see

Hej på er alla läsare!

Jag har nu igen varit skitdålig på att uppdatera bloggen men tiden går och jag med den. E har mått så bra så vad det gäller henne har jag inte haft något behov att skriva av mig men i dag åkte hon faktiskt in igen på psyket. Det måste vara närmare fyra månader sedan sista besöket för henne på den slutna avdelningen. Jag har på något sätt trott att det nu äntligen kanske kanske var över detta dåliga mående hon har dragits med i så många år men samtidigt så har jag varit skeptisk och rädd att hon skulle få ångest igen. Nu fick hon det! Jag talade med E i går kväll och då lät allting som vanligt och hon mådde bra men vad som sedan hände vet jag inte. Som alltid så slår hennes förbannade ågren till PANG! Hoppas i alla fall att detta är snabbt övergående så att hon får komma hem igen snart snart och utan ångest.

Jag själv mår fortfarande inte bra! Magont för jämnan pga myomen och blödningarna from hell men nu har jag slutat med mina piller och när blödningen ska komma....då kommer den inte....var till kvinnokliniken i förra veckan mest på grund av smärtorna men dem bryr sig inte i dem utan koncentrerar sig mer på själva blödningarna och första steget var att jag skulle sluta med tabletterna för att se vad som då händer. Blöder jag då sedan mer än två veckor så skulle jag kontakta dem igen. Kanske sätter dem då in Primolut - Nor under tre månader som nästa steg i en tio dagarsperiod och hjälper inte det så blir det kanske en hormonspiral och sista steget om det inte går att använda spiral pga förstorad livmoder och myom är en biopsi eller skrapning.

Jag har på grund av smärtorna inte orkat gå promenader och där blev Albert lidandes så han fick mindre stimulans vilket gjorde att han helt tappade det lilla jag hade lärt honom om att kunna vara ensam utan att tokskälla, vilket i sig gjorde att jag fick klagomål och blev tvungen att sälja min finaste finaste vovve. Det har varit väldigt tufft ska jag erkänna. Han är otroligt saknad! Men han fick ett bra hem hos ett äldre par som bor i villa, som har stuga och som går på långa promenader med honom. Sist men inte minst så skämmer dem garanterat bort Albert ordentligt. Nu är det bara jag och gamla Daisy kvar! Hon mår för övrigt inte heller hundra med flera tumörer och patella luxation i båda knäna så vi får se hur länge hon hänger med.

Jag letar fortfarande efter en billigare lägenhet till E! Hennes hyresvärd höjde hyran så nu är den uppe i nästan 5900 kr för en tvåa i ett gammalt ruckel utan balkong i en by en mil utanför stan. Inte rimligt någonstans! Har ni tips på en tvåa med balkong gärna på bottenplan i Holmsund så hör av er till mig på FB. Jag har en sida där ( cajsawarg )där ni kan skicka en förfrågan!






måndag 2 januari 2017

God Fortsättning!

Jaha då har veckorna rusat i väg igen! Min resa har varit fantastiskt härlig ( bortsett från magont ibland ) och vi har fått se så mycket, njuta av god mat och dryck och inte minst värme i massor och sköna bad. Jag kan rekommendera en kryssning av det slaget där man ju får uppleva allt. Det var definitivt inte sista kryssningsresan för mig men det dröjer nog ett par år tills nästa. Nu blir det att koncentrera sig på Cabo Roig och mitt boende där. Jag ska dit nästa gång i april!

Hundarna har haft det bra hos sina hundvakter! Daisy som skulle vara på pensionat hamnade hos den som brukar vara hundvakt åt hundarna i vanliga fall. Där hade hon det bäst! Albert var bland annat i fjällen och hade det toppenbra! På tal om honom så är han värre än någonsin nu i det här med att inte kunna bli lämnade ensam. Jag har haft mitt barnbarn i några dagar men inte ens när jag har gått ut med Daisy och barnbarnet har varit kvar inomhus, så har Albert varit tyst.

Jag blir oerhört stressad av detta men ger inte upp riktigt ännu! Det är förbaskat synd på en jättefin hund som är lättlärd och klok och den snällaste hund man kan få äga.

E mår bra! Ja det är faktiskt helt otroligt nog sant! Hon har blivit som en annan tjej och har inte legat inne sedan sist vilket nu är snart tre månader sedan. Det är underbart att se henne skratta, att höra hennes glada röst och att hon umgås med kompisar där dem hittar på saker. Åh vad jag hoppas att det fortsätter så här! Lenagården är undanstoppat i en vrå där jag hoppas att vi aldrig behöver ens fundera i de banorna igen. Att jag aldrig mer behöver stånga pannan blodig för att försöka få någon hjälp till min dotter som vi ändå inte får. Chefen på psykiatrin som jag har tyckt var bra svarade aldrig på mitt mail. Inte heller överläkaren som brukar ha med E att göra så tyvärr...så där jättebra var dem ju inte....

Nu har min lägenhet blivit fixad! Den är kanonfin! Trivs utmärkt i lyan men visst finns tankarna på att flytta till mitt radhus i Spanien framöver. Det är inte frågan om jag ska det utan mer om NÄR.







När någon inte vill

För några dagar sedan skrevs vår flicka ut igen och peppar peppar jag hoppas att hon kan vara hemma tills hon åker till mig om en vecka. Sed...