tisdag 30 maj 2017

Förbannad

I går hade dem mötet på psykiatrin och jag har fått lite information om hur det gick. Ungefär som jag trodde med andra ord....
Enligt vår dotter så hade dem inga som helst planer på att skicka henne till Lenagården för det var inget dem tog upp på mötet. Däremot så tjatar de återigen om att hon ska flytta till ett gruppboende men hon sade ifrån. Bra gjort min älskade flicka!! Det egna medicinska ansvaret verkar fortsätta....

Så tyvärr så är vi återigen i en återvändsgränd och jag vet inte vad mer vi kan göra för vår dotter. Chefen som skulle ringa Es pappa ( som numera har fått ta över god manskapet ) har inte gjort det som lovat men vi hoppas att hon ska göra det under den här veckan.

Som ni förstår så är jag nu jäkligt förbannad och känner återigen en stor maktlöshet. Vi stångar oss blodiga men psykiatrin jobbar hela tiden emot oss. Nu väntar jag i alla fall på lite mer information om hur det gick på mötet men hittills verkar det ju inte så lovande. Tack ändå till VK som gjorde ett reportage även om det inte var till någon hjälp. Vi misstänkte nästan att det inte skulle hjälpa men ändå hoppades vi på att någon där uppe på psykiatrin skulle kunna vara mänsklig och känna med hjärtat för en gång skull. JÄVLA MUPPAR!

Här i Spanien är allt bara bra med fint väder och varmt! Ägnar dagarna åt promenad och avkoppling på terrassen med en och en annan kall bärs och en god bok. På kvällarna är det lite teve som gäller innan sänggående men i går umgicks jag några timmar med ett par grannar ifrån England. De bjussade på en öl och var väldigt surrsamma. Jag var nöjd efter en men dem propsade på en andra och när den var slut och jag tänkte på att avrunda kvällen, så kom gubben med en tredje öl. När han skulle hämta en fjärde så var jag väldigt bestämd och även hans fru haha. Lite rund under fötterna var dem helt klart. Mycket vin tror jag att det blir där!




torsdag 25 maj 2017

Spanien

Så var man i soliga Spanien igen! Resan gick jättebra och det känns sååå skönt att vara här även om jag hade mer än gärna haft sällskap av exet som jag har så trevligt med på våra resor.

Artikeln kom ut i tidningen och så här stod det:

Får medicinera på egen hand trots självskadebeteende

VÅRD OCH OMSORG.
Dottern har ett självskadebeteende och har vid ett flertal tillfällen försökt ta sitt liv. Trots det låter sjukvården henne själv ta sina starka mediciner. Mediciner som hon ibland sparar för att använda till självmordsförsöken. Nu kritiserar familjen sjukvården.
Monica G Engström
Publicerad 21 maj kl. 19:30
Lisa är i dag i 25-årsåldern. För snart tio år sedan upptäckte familjen att hon led av svår ångest och hade börjat att skada sig själv.
Mamma Lena märkte att något var fel. Dottern drog sig undan och mådde inte bra psykiskt. Till sist berättade Lisa att hon skar sig och att hon hållit på med det ett tag. Hon försökte också ta sitt liv med tabletter. Samtidigt visade det sig att dottern hade ätstörningar.
– Vi kontaktade Barn- och ungdomspsykiatrin och de följde vår dotter tills dess att hon fyllde 18 år då hon remitterades vidare till vuxenpsykiatrin.
Den vård dottern fick på BUP är familjen inte nöjd med..
– Det var värdelöst, säger pappa Lars.
– En där sa att Lisa bara rispade sig när hon skar sig. Att vi kunde känna oss trygga. Men det blev bara värre, säger Lena.
När Lisa kom till vuxenpsykiatrin fungerade vården rätt bra även om hon har lagts in ett flertal gånger genom åren.
– Det har också blivit otaliga besök hos läkare för att sy ihop sår på armarna.
Inläggningarna på grund av överdosering av medicin har också varit många. Lisa har vid flera tillfällen tagit tabletter för att ta sig liv eller skada sig själv. Sedan har hon ångrat sig och ringt efter hjälp.
Numera bor Lisa i en egen lägenhet och klarar sig själv med hjälp av hemtjänsten. Hon har tidigare bott i ett gruppboende men där trivdes hon inte. Även när hon bodde där gjorde Lisa flera självmordsförsök.
Lisa har regelbunden kontakt med psykiatrin och medicinerar mot sin ångest. Det är bland annat starka lugnande mediciner, sömnmedel och ett antipsykotiskt läkemedel.
– Man ser under årens lopp hur medicinerna har förändrat Lisa, säger Lenas före detta sambo som också har varit med under Lisas sjukdomsförlopp.
Det stora problemet tycker familjen är just medicineringen. Lisa har ett eget ansvar för sin medicinering. Hon hämtar ut doserna tre gånger i veckan på hälsocentralen.
– Men ingen kontrollerar om hon tar dem och därför kan hon lägga undan lite som hon själv vill. Och det händer allt som oftast, berättar Lena.
Att dottern själv ska sköta sin medicinering är något som de anhöriga ifrågasätter.
– Det är som att ställa fram en spritflaska till en alkoholist, säger Lars.
Föräldrarna har försökt kontakta psykiatrin om detta men inte fått något svar från sjukvården. De upplever sig illa behandlade. Lena, som också är Lisas gode man, tycker att de i vart fall borde tala med henne i den rollen.
– Det känns som om de inte tar det här på allvar. Det här är en ung tjej som vill ha hjälp. Hon vill leva men hon vill inte ha den här ångesten, säger Lena.
– Jag upplever det som om det har blivit en prestigefråga, tillägger Anders som är en vän till familjen och som under lång tid följt deras kamp för dottern.
Familjen känner sig maktlös i synnerhet för att de inte får någon respons från vården. Lisa har flera självmordsförsök och överdoseringar med mediciner bakom sig. Dagen efter att VK träffar familjen händer det igen.
– Jag är alltid rädd att hon ska ta en massa piller och inte hinna in till sjukhuset i tid, säger Lena.
Både deras och Lisas önskan är att hon får komma till en behandlingshem för personer med självskadebeteende. Hon har själv varit på studiebesök på ett där de sagt att de kan hjälpa henne men någon remiss har Lisa inte fått från psykiatrin. Ett annat alternativ är att via Lagen om psykiatrisk tvångsvård skicka Lisa till ett behandlingshem.
– Så att hon för en gångs skull kan få chansen att tillfriskna för här i Umeå kan de inte hjälpa henne, säger Lena.
Familjen lever med en ständig oro för vad som ska hända med Lisa.
– Det finns som alltid där även om man börjar bli van. Man blir som härdad, säger Lars.
NOT: Personerna i texten önskar vara anonyma och heter i verkligheten något annat.

HEMTJÄNSTENS ORD:

Hemtjänsten kritisk till medicinhantering

VÅRD OCH OMSORG.
Lisa har ingen kunskap om hur hon ska dosera sin medicin. Det säger den hemtjänstpersonal som har haft hand om hennes omvårdnad i ett och ett halvt år och som reagerat starkt på att kvinnan med självskadebeteende själv får hantera sin medicin.
Monica G Engström
Publicerad 21 maj kl. 19:30
– Jag förstår inte hur man kan ge henne eget ansvar för sin medicinering, säger Anna som är en av dem som arbetat inom hemtjänsten med Lisa.
Anna bekräftar den bild som Lisas anhöriga ger. Hon är också förvånad över att psykiatrin har haft så lite kontakt med hemtjänsten när det gäller den omvårdnad Lisa får då hon inte är inlagd för sjukhusvård.
– Hon är väldigt svårt sjuk i det beteende hon har. Alla situationer som Lisa hamnar i är ett rop på hjälp.
Det Anna tror skulle hjälpa Lisa är om hon får komma till ett behandlingshem för att få stöd i att bryta sitt självdestruktiva beteende.
– Det är det som behövs för att det ska bli bättre.
Anna berättar om ett tillfälle när Lisa varit inlagd på psykiatrin över en helg och sedan skrevs ut.
– Då hon kom hem satt hon med en dosett vid köksbordet. Alla tabletterna hade hamnat fel och Lisa fick sitta där och sortera dem.
Det resulterade att Lisa samma kväll lades in på sjukhus för att hon överdoserat medicinerna.
– Hon har ingen kunskap om hur hon ska dosera.
En viktig roll för hemtjänstpersonalen, förutom den dagliga omsorgen, är att försöka peppa Lisa och ge henne förhoppningar om att det går att ta sig ur den ångest och självdestruktivitet som hon lätt hamnar i.
– Lisa klarar inte av att föra sin egen talan. Hon är rädd för att få nej om hon tar upp sitt behov av att få professionell hjälp.
Förutom förhoppningen om att Lisa ska få komma till ett behandlingshem menar Anna att Lisa behöver hjälp med medicineringen. Hon anser att detta är något som Hälso- och sjukvård i hemmet borde ha ansvar för.

Jag kontaktade chefen efter artikeln lades ut och fick därefter ett samtal ifrån henne om att hon ville ses men jag befinner mig ju utomlands, så det blir Es pappa som får ställa upp. E själv var med på det enligt hennes pappa som talade med henne om detta. Även hemtjänsten skulle ta ett snack med vår dotter om att detta kan vara världens chans till att få åka i väg och kanske kanske få en konkret hjälp en gång för alla. Hoppet överger oss inte!




onsdag 17 maj 2017

Lenagården

Fick ju svarsmail från chefen på LG häromdagen och som jag anade så tror dem absolut att E kan bli hjälpt hos dem. Hon beklagade att jag aldrig fick något mail ifrån dem efter vårt besök i senhöstas men de hade kontaktat hemtjänsten och pratat in ett meddelande på svararen. Dock så måste det ha försvunnit på något sätt. Nå väl E är välkommen dit och chefen frågade hur hennes intryck av Lenagården hade varit. Jag tror nog att hon tyckte att var okey fast byggnaden i sig var rätt sliten här och där och det låg lite ödsligt till. Men det viktiga är ju att dem kan hjälpa henne att tillfriskna tänker jag.
Nu blir det förstås inget av med det hela eftersom att landstinget inte betalar och inte heller socialtjänsten och E själv inte lyfter fram detta nog mycket. Hon har ju som jag har nämnt förut i min blogg tagit upp att ett behandlingshem kanske vore något med någon där på psykiatrin ( förmodligen hennes samtalskontakt ) men det blev tydligen inget mer med det.

Journalisten jobbar på med sitt skulle jag tro och ska träffa hemtjänsten för lite information rent allmänt. Förmodligen så kommer en artikel ut i slutet på veckan eller i nästa vecka. Själv så åker jag till Spanien på söndag. Har velat hit och dit och frågat flera vänner om dem har haft lust att följa med eftersom att jag tvekade att åka själv men ingen kunde hänga på. I går kväll kände jag bara att ja men då får jag väl åka själv då och ombokade den biljett jag har. Så nu packar jag för fullt och blir sedan bort i nästan tre månader. Spain here i come!

Ska bli skönt att komma i väg även om jag gruvar mig lite för ensamheten och saknaden efter mitt barnbarn men jag behöver få landa och tänka på mig själv. Att ständigt oroa sig för E, att ibland känna att jag hoppas att jag dör före henne för att inte behöva få ett tråkigt besked, att alltid tänka att det här är som att gå och vänta på att ens barn ska kola vippa en vacker dag på grund av tabletter och att hon inte hinner ringa efter hjälp tär på mig fruktansvärt mycket. Därför blir det skönt att få lite distans till allting! Jag sa för ett tag sedan till min faster när hon ringde att det är tur att jag är så stark. Jag har alltid varit en stark person i mig själv men även den starkaste kan vackla och lite där är jag väl nu med spänningar och ågren.

Tar med mig datorn denna gång och kommer att blogga lite där nere!




tisdag 16 maj 2017

Utskriven

I går blev E utskriven igen och ja vi får väl hoppas att det var en bra idé men med tanke på att hon natten mot fredagen petade i sig några piller för många så känns det inte speciellt betryggande att hon ska vara hemma. Undra om dem gjorde en Lex Maria anmälan denna gång för som jag fattar det så ska en sådan göras vid varje tillfälle som till exempel natten mot fredagen.

Fortsättning följer....



fredag 12 maj 2017

Satans Piller

Ja det var som jag misstänkte förstås fick jag veta av dotra mi! Pilleröverdos men förhoppningsvis inte så hemskt många tabletter för hon är nu på psykavdelningen och alltså utskriven från mava, tack och lov. Jag känner i detta nu ett raseri utöver något annat! Ilska för att hon har den här tillgången till tabletter både lugnande, sömnmedicin och ep medicinerna. Ilska för att hon gör sig själv illa gång på gång och sorg över att hon ska må så dåligt att hon måste stoppa i sig dem här tabletterna. Ett rop på hjälp är det här men tänk om hon inte hinner ringa efter hjälp.....tänk om...jag vill inte behöva gå på min dotters begravning...

Kan tillägga att jag har mailat detta till journalisten som tyckte det var bra att hon fick vetskap om vad som har nu hänt igen.
Fick dessutom ytterligare ett samtal ifrån kuratorn på sjukhuset som ville berätta att det blir ett nytt möte i slutet på maj men hon var noga med att poängtera att jag inte fick säga något till min dotter om mötet utan att det skulle hennes samtalskontakt få berätta på måndag när dem ska ses. Varför vet jag inte även om jag så klart undrar över orsaken till att jag som mamma till E inte får tala med henne om detta.



MAVA

Fick ett samtal här på förmiddagen från kuratorn på sjukhuset som berättade att mötet i dag är inställt därför att E är inlagd. Jag kommenderade då att senast i går kväll hade jag varit i kontakt med min dotter och att då verkade allting bra och att hon inte sade något om sjukhuset. Kuratorn verkade reagera på detta ( jag kände fan det genom luren ) och tänkte nog att hon kanske hade slarvat med tystnadsplikten. Jag nämnde då att jag ändå alltid får veta hur det ligger till - förr eller senare.

Naturligtvis så blev jag oroad och ledsen ända in i själen men redan i går kände jag på mig att något var galet och det var därför som jag skickade min dotter ett sms vid halv tio på kvällen och frågade hur det var och önskade lycka till på mötet i dag.

Jag försöker få fram exakt vad som har hänt men E orkar inte svara på det just nu men under dagen får jag nog besked. Är det ännu en överdos så kontaktar vi journalisten omgående och personligen så är jag tämligen säker på att det är just piller det handlar om. IGEN!

Sötast i stan var hon ju min fina E som liten flicka! Inga bekymmer och jobbiga tankar där inte.



torsdag 11 maj 2017

Givande möte

Så samlades alla vi som varit nära E under många år för att träffa journalisten som var mycket trevlig och ställde bra frågor. Vi fick berätta om hur och när vi första gången märkte att vår dotter var självdestruktiv och vad som sedan hände. Känns som ett mycket givande möte!

Hemtjänstpersonalen och E hade i dag ett långt samtal med varandra om bland annat mötet i morgon som jag inte ska gå på. E har i alla fall uttryckt det återigen som att hon vill ha mer hjälp än vad hon får nu och att hon kan tänka sig behandlingshem och absolut INTE vill bo på ett gruppboende igen. Det känns bra att hon tänker i samma banor som oss även om hon svänger som värsta pendeluret men det handlar ju om rädsla egentligen för något nytt.

E och hennes syster, mitt barnbarn och mitt ex käkade tillsammans i går här hos mig. E äter verkligen superlite. Sådana små portioner att barnbarnets portion ser gigantisk ut i jämförelse med Es. Det är så trist att hon har det där också i sig. Hon kämpade i alla fall på bra och satt till och med senare då exets föräldrar också kom på tårta eftersom att jag fyllde år i går. Men jag såg när hon fick nog och hon var också den första som bröt upp och traskade hem till sig.

Nu är det bara att se om något gott kommer utav allting! Att mötet i morgon leder till något bra och att journalisten får till det snyggt om än psykiatrin inte kommer att uttala sig och skylla på sekretessen.

Vi kämpar vidare!



måndag 8 maj 2017

Utskriven

Det har gått några dagar nu sedan E blev utskriven och förhoppningsvis så kan hon vara hemma ett tag och få må hyfsat bra i alla fall. Hon såg relativt pigg ut i går när vi sågs! Det glädjer mig!

Jag har inte fått svar av läkaren som jag skrev till! Mycket dålig stil OCH något som journalisten kommer att få höra. Om det blir något reportage så är det viktigt att sådant kommer fram. Jag tror att min dotter blev besviken på mig för att jag inte ska gå på mötet som jag är inbjuden till på psykiatrin på fredag men det är bra att hemtjänsten ska dit. Tyvärr så kan inte heller hennes pappa gå på mötet!

Mr undersökningen gick bra men inte var den rolig direkt och det är lätt att man känner obehag. Jag blev dessutom lite yr och väldigt illamående efteråt. Nå väl allt såg bra ut och likaså cellprovet så jag är då fullt frisk förutom ett stort myom och flera små. Nu ska jag köra på med Esmya i tre månader om allt går som det ska och jag inte blir så påverkad av alla biverkningarna. Sedan utvärderar vi det hela och är allt bra så är det ju bara att fortsätta men har jag fortfarande ont eller skulle blöda så blir det ändå operation för att ta bort livmodern till hösten.

E ska ju med till Spanien i sommar och vi pratade lite om resan i går. Hon verkar se fram emot att åka och det känns ju härligt. Det hjälper nog upp att hon vet att systerdottern ska med! Dem är ju så glada i varandra :).

Återkommer mer efter träffen med journalisten på onsdag!



Long time no see

Den här sommaren har rusat i väg och nu sitter jag här medan hösten gör sig påmind. Har haft en underbar sommar kan jag säga och vistelsen i...